Hålet i Himlen (Kap 9) |
Kapitel 9
Amelie, Tina och Fredrik hade blivit hämtade av en polisbåt mitt på havet som körde mot land.
– Vi tar helikopter från Stockholm, upplyste polisen som körde den lilla polisbåten.
Tina skrattade nervöst och iakttog Amelie. Hon tittade inte tillbaka.
– Men snälla söta Sara… gullade Hagvall och tog hennes hand, men Sara gled ur hans grepp. De är på väg. Ni kan väl börja lite smått?
Sara grät. Hon skakade på huvudet, men Hagvall verkade inte sett på för han lämnade Sara i rummet tillsammans med Annie och Ellen. Ellen satte sig bredvid Sara och började smeka henne i håret. Sara kände sig trygg när hon var i närheten. Men bara för en kort sekund. Sekunden efter reste hon sig hastigt upp så att stolen ramlade baklänges och lämnade salen. Joakim hoppade till när han såg Sara komma utrusande!
Alla utanför såg på varann, men ingen sa någonting. Joakims pappa såg ilsket på Hagvall.
– Tjejen är rädd fattar du väl? Du skulle möjligtvis inte kunna visa lite medkänsla med henne?
Hans röst lät skarp och bestämd när han talade till polismannen framför sig.
– Tror du verkligen hon fixar det här utan sina föräldrar. De hinner knappt komma hem förrän ni ska hålla på och fråga ut dem om ditten och datten! la flickvännen till medan hon höll sin sambo i handen.
Hon hade blonderat håret igen, lilla Linda. Joakim tyckte hon var söt. Men inte hade hon väl behövt vara så himla smal?!
Hagvall däremot, visste inte vad han skulle säga. Han förstod inte hur han bar sig åt. Hur han än gjorde var inga nöjda.
– Ellen?
Han såg på sin dotter bredvid.
– Se till att Joakim får komma in till Adrian när han kommer.
Hagvall försvann. Dörren smällde igen, men lika hårt som när Sara smällde.
Det dröjde ett tag för Ellen innan hon kom på vad hon skulle säga där ute i korridoren.
– Eeh… Alltså, jag tycker vi tar det här någon annan dag istället.
Hon log, och de andra log tillbaka innan de tog sällskap ut.
Sara satt utanför polisstationen när de kom ut. Hon hade gråtit. Joakim satte sig på huk bredvid henne och strök henne i håret. Hon la ner sitt huvud på hans axel. Linda log mot dem.
– Sara? sa hon försiktigt.
Sara tittade upp på den unga kvinnan och försökte le tillbaka mot henne, fast hon visste inte om det gick så bra.
– Du får gärna följa med oss hem tills dina föräldrar kommer, erbjöd hon sig.
Sara nickade och Joakim hjälpte henne upp. De åkte hem till Joakims mamma eftersom det inte var lika långt. Sara gillade Linda från första början. Hon var som Ellen. Precis som Ellen!
Hagvall satt inne på sitt kontor med en penna i handen och en tom blick fäst på en tavla på väggen när Ellen kom in.
– Hur är det? frågade hon försiktigt utan att få något svar.
Ett evigt klickande med pennan var det enda som hördes.
– Pappa?
Fortfarande inget svar. Ellen såg bekymrad ut och lämnade rummet.
Hemma hos Joakim fick Sara mat. Nu kände hon hur hungrig hon var.
– Vill du ha mer potatismos? frågade Linda med sin späda röst.
Sara nickade tacksamt och log, och nu visste hon att leendet på läpparna syntes, och inte bara i hennes fantasi.
Efter lunchen somnade Sara på soffan. Joakim zappade mellan kanalerna och fastnade på Eurosport. Det var gymnastik. Han kom att tänka på Enno och Ella. De skulle ju ringa till dem.
Joakim gick ut i hallen och stack ner handen i Saras jacka. Han kände efter vykortet. Det hade blivit lite skrynkligt, men det gick att urskilja vad som stod i alla fall.
– 00372…
Joakim knappade in siffrorna en efter en på telefonen. Sekunden innan han tryckte på den gröna luren funderade han på att väcka Sara först, men ångrade sig.
Det var Enno som svarade. Det tog ett par sekunder för Joakim att få de engelska orden på plats, men Enno verkade i alla fall förstå lite av vad han sa.
Joakim förklarade för Enno att de kommit hem nu och att allt är bra, bortsett från Sara som blivit deppig. Enno lät lite orolig när han fick höra det.
– Is she there? frågade han.
Joakim såg efter om hon var vaken, och det var hon. Hon satt med blicken fäst på Eurosport som Joakim glömt att stänga av. Han räckte över telefonen till henne. Hon såg förvånad ut när hon tog emot den och svarade.
Joakim gick ut i köket.
– Se! utropade Linda som stod och tittade ut genom köksfönstret. Nu kommer de!
Joakim skyndade sig ut i tamburen och inväntade sin mamma.
– Snorungarna har klampat iväg till snuten fattar la du? gormade Tomas.
Zakarias satt på sängkanten med huvudet i händerna och sa ingenting. Tomas såg förbannad ut.
– Ah, vi drar!
Tomas började packa ihop alla sakerna i pengapåsen. Han stannade upp mitt i all stress och iakttog Zakarias som inte rört sig ur fläcken.
– Hjälp te dåå!
Zakarias tittade upp på den kraftiga rödhåriga mannen innan han försiktigt la ner huvudet i händerna igen.
Sara hörde röster i hallen. Hon slet sig från TV:n och rusade ut i tamburen.
– Sara! utropade hennes pappa och kramade om henne.
Sara fattade först inte att det var sant.
– Men vad har du gjort med håret? skrattade Fredrik.
– Jag har klippt mig! sa Sara. Eller Joakim har klippt mig
Hon sken som en sol. Hennes mamma stod i bakrunden och försökte inte synas såg det ut som. När Sara kramade henne sköt hon sig bara sin dotter ifrån sig. Sara förstod inte var det var med henne. Hon stod bara och såg efter sin mamma som trött hasade ut till köket där Linda hjälpte henne ner på en stol.
Sara blev ledsen, men ville inte visa det för sin pappa, för hon antog att han bara skulle bli likadan själv.
På kvällen kunde Sara inte sova. Hon hörde sina föräldrar bråka ute i köket.
– Tina! Va fan är det med dig? skrek Fredrik. Du tjatade för helvete inte om något annat än henne när hon var borta. Och nu är du helt jävla crazy!
Sara hörde inget svar från sin mamma. Det hade hänt något med henne medan Sara varit borta förstod hon. På ett sätt kändes det mycket bättre att vara ute med Joakim. För han var ungefär som en mamma eller pappa. En ”vanlig” mamma eller pappa alltså.
– Tomas!
Zakarias lät ledsen på rösten. Tomas vände ilsket på huvudet, men vred snabbt tillbaka det igen när han höll på att köra av vägen.
– Jag vill inte vara med längre! sa Zakarias tyst.
Så tyst att Tomas nästan inte hörde. Nästan!
– Vad sa du?! skrek han och spottade Zakarias i ansiktet.
Han torkade sakta bort det med tröjärmen. Tomas hade stannat bilen mitt på motorvägen. Han såg med ilsken blick på Zakarias. Zakarias nästan grät. Då fick han en örfil av Tomas. Zakarias vände på hela kroppen och tog sin väska som låg i baksätet innan han lämnade bilen. Han hann knappt komma ur bilen förrän Tomas körde iväg.
Nu stod han på motorvägen mittemellan Åbo och Raumo. Helt ensam! Mitt i natten!
– Sara!
Hennes mamma kom in i rummet och tände ljuset. Sara blev bländad och blundade.
– Klä på dig! Vi ska till polisen.
Sara såg dystert på sin mamma som lämnade rummet med dörren öppen. Hon hörde TV:n ute i vardagsrummet. Hennes pappa såg Eurosport. Skidsport.
– Ööh! Sara! ropade han efter ett tag. Gympa på TV.
”Gympa”! Det var så Saras pappa sa om gymnastik. Hon skyndade att ta på sig det sista innan hon rusade ut till Fredrik. Han log och lämnade plats åt henne i soffan.
Det var sammandrag från gårdagens tävlingar i Moskva. Hon hann se tre tjejer utföra sina serier innan hennes mamma kom in i rummet och stängde av TV:n. Hon drog upp Sara ur soffan.
– Kom nu! Vi ska på polisförhör.
Saras pappa suckade högt.
– Men allvarligt Tina. Måste vi gå på det? Vi vet ju ändå att det inte är Sara som mördat han Mar… ehh… Pojken.
– Marek! rättade Sara medan Tina hjälpte henne på med jackan.
Fredrik nickade.
– Ja du… Skyll inte på mig, sa Tina. Det är inte jag som bestämt.
– Du har väl aldrig gjort något som någon annan bestämt? muttrade Fredrik.
Han reste sig upp från soffan och satte på sig sin urtvättade jeansjacka.
”Om du vore en blomma, och jag en ko. Då skulle jag äta upp dig, för att du är så go!” stod det med små svarta kantiga bokstäver på ryggen.
Sara skrattade. Pappa hade haft den på sig när han träffade mamma. Då hade den vart nästan helt ny. Nu hade bokstäverna blekts och blivit nästan lite gråa. Men det gjorde ingenting tyckte Sara. När hon var liten brukade hennes pappa säga så till henne när hon skulle sova. ”Då vill jag vara en blåklocka” svarade Sara alltid.
Sara skrattade för sig själv innan hon lämnade huset tillsammans sina föräldrar.
Sara satt mellan sin mamma och pappa kring ett runt litet bord. Mittemot satt Ellen och Annie, som tydligen var kriminalpolis. Det lät som ett fint yrke tyckte Sara. Mer hann hon inte tänka förrän Annie satte igång att prata.
– Hej Sara! Hur är det?
Sara blev förvånad. Var det så här ett polisförhör gick till.
– Bra, svarade hon en aning otrevligt.
Annie såg inte alls ut som en polis. Hon såg liksom mera ”vild” ut. Fuskblont hår, blåa ögon, stora läppar och mycket svart smink. Lite ”playboy” över det hela. Fast hon var söt.
– Sara?
Annie väckte henne ur tankarna.
– Du måste svara!
Hon såg lite förnärmad ut.
– Förlåt, mumlade Sara och skämdes.
Det kändes fel att inte ge henne en chans.
– Det känns som om du inte mår riktigt bra, sa hon. Du är ofta borta i dina egna tankar vad jag har hört.
Sara förstod inte vad hon pratade om. Vad visste hon om det?
– Mhm! var det enda Sara fick fram till svar.
– Du måste prata högre Sara, påpekade Annie. Annars hörs det inte på bandet.
Hon såg med sorgsna ögon på Sara.
– Jaha! sa hon en aning högre.
Hennes pappa knuffade till henne lätt i sidan. Något betydde att hon inte skulle vara så dryg. Ellen såg Sara i ögonen på ett snällt sätt.
Detta kommer gå bra, tänkte hon och bestämde sig för att hon skulle försöka lyssna på Annie nu.
– Varför gav ni er iväg?
Sara tänkte. Hon minns inte. Det kändes som om det var månader sedan. Men hon försökte verkligen. Hon ville komma ihåg.
– Sara? upprepade Annie. Du måste svara.
Sara såg upp på den onaturligt blonda kriminalpolisen framför henne.
– Jag vet inte… Eller jag tror… Det var nog Joakim som sa något.
När Sara fått ur sig de orden kom hon inte ihåg vad det var hon sagt. Annie såg allvarligt på henne. Sara blev nervös av att ha hennes blick på sig och undvek att möta den.
– Vad sa Joakim?
Alla dessa frågor blev hon också nervös av. Och förhöret hade just börjat. Sara försökte att minnas, men det var inte lätt. Hon visste inte ens om han sagt något överhuvudtaget.
– Han sa nog…
Hon kom bort sig. Vad var det han sagt? Vad var det hon hade sagt?
– Han sa nog att vi skulle gå när de tog blodprov på Marek…
Hon tittade på Ellen som log och nickade. Sara log tillbaka.
– Var kom pistolen som låg i din ficka från?
Sara blev röd i ansiktet och tittade ner i bordet. Annies frågor började gå henne på nerverna.
– Jag vet inte, viskade hon.
– Du måste tala högre!
– Vadå tala högre? avbröt Tina. Hon svarade ju. Det hörde du ju.
Annie suckade. Sara gissade att hon inte tyckte detta var världens roligaste grej att göra. Men på ett sätt tyckte hon om henne. Annie passade inte som kriminalpolis. Hon var för snäll!
– Sara?
Ellen väckte henne ur tankarna. Hon såg henne allvarligt i ögonen.
– Var det du som mördade Marek?
Sara blev häpen över att Ellen frågade något sådant. Hon blev nästan lite arg. Ellen av alla personer som hon litat så mycket på. Till slut fick hon fram ett svar.
– Nej det var det inte!
Hon var noga med att säga det tydligt så att det kom med på bandet. Ellen nickade mot henne med ögon som Sara inte kände igen.
– Okej… Vem var det då?
Ellen lät lika allvarlig denna gången. Hon visste verkligen hur hon kunde låsa Sara. För denna frågan kunde hon inte svara på.
– Jag vet inte! svarade hon slutligen, och det var faktiskt helt sant.
Hon visste inte! Hon hade förträngt allt. Eller… Inte riktigt… Hon visste att det var någon av ”Dom”, men hon mindes inte vem.
– Men jag hörde någon som skrek…
Sara grät omedvetet, men Ellen såg det och ångrade att hon gått rakt på sak. Tina kramade om sin dotter, och Sara kände att den kramen var en kram hon skulle minnas länge.
– Du, kan du försöka berätta allt från början, frågade plötsligt Annie försiktigt.
Sara torkade tårarna och tittade upp.
– Allt?
Annie nickade. Sara visste inte vad som föll i henne, men nu berättade hon allt, utan att ens undra hur hon kom ihåg.
När Sara var klar hade Annie antecknat flera sidor.
– Bra Sara, berömde hon. Nu återstår bara en fråga: Varför stack ni?
Joakim ringde Sara senare på kvällen. Han hade aldrig pratat med henne på det sättet. Men det kändes inte generande på något sätt. Snarare helt självklart när de stått varandra så nära den senaste veckan.
– Hur mår du? frågade Joakim.
– Jodå, suckade Sara lätt. Förhöret gick i alla fall bra, men jag ska få gå hos en sån psykolog eller något sådant.
– Mm…
Joakim dröjde med svaret.
– Men det kan nog vara bra, la han till. Ellen är ju psykoterapeut.
Sara visste inte om hon skulle ta det som något positivt eller negativt, men bestämde sig för att ta det positivt. Joakim hade faktiskt stått ut med hennes hetsiga humör i över en veckas tid. Det var det inte många som lyckades med.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 30 jan 07 - 06:12- Betyg:  | | SKITBRAAAAA!!!!Det känns som om man läser en bok...=)))))! | | vattendroppe - 23 nov 05 - 06:28- Betyg: | | ooo...Jätte bra! jag lägntar tills nästa kommer!!! | | pat - 23 nov 05 - 05:23 | | jättfin du.puss o kram | | Sandra91 - 23 nov 05 - 04:18- Betyg: | | Goddiegoddie :D Hoppas forts kommer snart :D Kram |
|
|
|
