Ett liv |
Det står en dyster ung man i dörröppningen till ett rum som snart skall lämnas.
Det är hans barndoms port, så många minnen, men han måste få det gjort.
Det är rummet han vuxit upp i. Där han tagit sina första steg, hans läppar format dess första ord.
Blicken finkammade rummet med omsorg, fann ett litet extra intresse hos några små kort på anslagstavlan som tagits med Anna, i köpcentret för en så där två år sedan. Han minns det som om det var igår. Doften av hennes nytvättade hår och det där ”kär” pirret i magen som bara de lyckliga får.
Han drömmer tillbaks till tiden med Anna, han brukar tänka på den som den lyckliga tiden i hans annars sabbade liv. Dom som hade så mycket gemensamt. Löften om evig kärlek var det visst. Han glömmer inte hur orden ”jag älskar dig” sjönk in som ett lugn i kroppen på honom. Hon som lovade att vara trogen, aldrig lämna honom. Men ändå så kunde hon inte hålla sina löften.
Det isade i hela hans kropp, den där kvällen för ett år sedan. Han skulle ju bara cykla till macken efter en tidning åt hans mamma. När han såg henne med någon äldre kille inne på fiket dit bara stadens lite finare folk går ut för att umgås.
Hans nyfikenhet stannade cykeln åt honom. Någon halv mun kaffe senare ser han det som kommer att krossa hans hjärta och drömmar om ett lyckligt liv. Kyssen som får honom att vilja spy upp alla hennes älskvärda kommentarer och löften som hon givit honom. Känslan som går igenom hans kropp går inte att beskriva, det finns inte ord för det djupa sveket han känner.
Tiden stannar upp men tårarna söker sig ur tårkanalerna ändå, ilskan sprider sig i kroppen på honom. Han lämnar kvar cykeln på stället och börjar springa, springa emot ingenting. Han vet inte var han är på väg, han har inga tankar i huvudet, bara ett svek som får honom att drunkna i sitt inre. Han stannar plötsligt upp, märker att han står utanför Annas hus. Då faller han till marken, han vet inte vad han ska ta sig till.
Han måste ha legat där minst en timma när han hör den välkända och gulliga rösten. Han ville glömma det han sett. Men det kunde han inte. Det var Anna som frågade vad det var med honom. Han fick inte fram ett ord på flera minuter. Bara, rör mig inte! Hon fruktade att han sett det som hände för bara en liten stund sedan. Och det hade han.
Hon går, kommer inte tillbaks.
Han går, kommer inte tillbaks.
Han rycker till, att en person kan få ens liv att stanna upp så där länge, nästan få en att sluta leva. Men det var ett tag sedan nu. Han hörde aldrig mer ifrån sin en gång älskade Anna, tror hon förstod vad han hade sett. Han såg dom någon gång på stan när han var på väg hem från skolan, men det var inte mer än så. Han var inte ens värd hennes blick, inte ett samtal, ingenting. Att ett kort kan få så många känslor, tankar och minnen att åter väckas upp är något som han nästan inte kan förstå.
Han drar igen dörren bakom sig och går för att aldrig mer komma tillbaka.
|
|
|
|
