Vänner finner utvägar |
Fortfarande kan jag minnas känslan när jag steg upp den morgonen, hur allt kändes enormt fel, att något inte stämde.
Framförallt berodde det nog på min magvärk, för det var något jag så sällan hade.
Frukosten tog emot. Hur jag än ville få ner den där mackan, och hur jag än ville känna juicen sippra ner i min hals, var det svårt att svälja. Det hade mist sin utsökta smak.
Inte heller skolan kändes lockande den morgonen, som den alltid annars gjorde. Jag gillade skolan, både klasskamraterna och lektionerna var roliga, det hade jag alltid tyckt.
Väl där hade den värsta värken släppt, det gjorde mig gladare, och glädjen steg när jag såg min pojkvän komma i korridoren, men lyckan var kort. Osäkerheten jag skådade i hans ögon gjorde mig förvirrad. Den hade jag aldrig sett förut, aldrig lagt märket till.
– Vi måste prata, sa han kort.
Jag nickade, nästan rädd för att säga något.
Han tog tag i min hand och ledde mig bort till en bänk längre bort i korridoren. Vi satte oss ner och väntade in några elever som var på väg förbi.
I samma sekund som de passerade, såg han djupt in i mina ögon, och jag kunde inte hjälpa att jag sakta sjönk in i dem. Redan första gången jag såg honom hade jag fastnat i hans bruna juveler, och jag var vilse där, utan någon som helst vetskap om att hitta ut, inte heller någon vilja.
Jag jämförde de ofta med att vara vilse i en skog, när man inte har någon aning om vart man är, och har varken karta eller kompass till hands.
– Det har förändrats en del, tycker du inte? Frågade han plötsligt.
Förändrats? Ordet ekade i mitt huvud. Vad menade han? Mellan oss?
– Jag förstår inte riktigt, svarade jag knappt hörbart.
Han gav ifrån sig en djup suck. – Jag vill göra slut.
I samma sekund reste han sig upp, utan att säga ett ord mer. Han lämnade mig kvar sittandes på bänken, med tårar som brände bakom ögonlocken.
Jag ville springa efter, kräva en förklaring. En förklaring på varför jag haft ångestkänslor hela morgonen, varför jag inte ville till skolan, varför frukosten inte alls smakade bra och framförallt en förklaring på varför han sagt några av dem mest hemska orden i denna värld.
Jag ville skrika ut det. Skrika ut alla känslor som allt snabbare började krypa fram inom mig. Mitt framför honom, så att hela skolan hörde.
Ändå satt jag kvar. Jag satt kvar precis som om jag vore fastfrusen.
Inte förrän mina klasskamrater började gå mot klassrummet reste jag mig och försvann in tillsammans med dem.
*
Trots allt höll jag god min genom de följande dagarna. På lektionerna räckte jag flitigt upp handen, jobbade intensivt och koncentrerat, precis som att ingenting hade hänt, som att allt vore perfekt, bara så perfekt.
– Du har jobbat bra de senaste dagarna, sa min engelsklärare till mig efter en lektion en dag. Hon var klädd i en kycklinggul tröja, blå jeans och med håret uppsatt i en hög tofs, som mer verkade vara för bekvämlighetens skull, än för elegans. Ibland leker livet, tillade hon.
– Tack. Ja, ibland kan det verka så, svarade jag och försvann sedan snabbt ut från klassrummet.
Ja, i skolan log jag, men i samma sekund som väskan åkte i golvet när jag kom hem, rasade allt.
Känslor som ångest, sorg och framförallt ensamhet, uppenbarade sig.
Samtidigt blev jag arg. Arg över den ständiga frågan varför. Varför en förklaring från min kille aldrig kom, varför han inte älskade mig längre.
Eller, min ex-kille, kanske man ska säga. Jag hade fortfarande inte vant mig vid det.
I skolan ignorerade han mig. När vi möttes i korridorerna låtsades han inte om mig, som om jag vore osynlig, som om jag vore luft, men vad kunde jag göra? Jag gjorde ju likadant mot honom.
Länge önskade jag att jag hade någon att prata med. Någon som ville lyssna, någon som kunde förstå.
Olyckligtvis, men inte alls särskilt förvånande, var alla mina vänner upptagna för att ens höra ett litet ord jag sa.
De hade brytt sig till en början, men lika snabbt som vetskapen om min sorg kommit till dem, hade den försvunnit. Precis som när en vindpust stryker förbi din kind en blåsig dag, precis som när en fågel flyger förbi. Du hinner känna – eller se den, lika snabbt som den är borta.
– Du kommer över det, var det enda de sagt.
Inte förrän senare, ungefär efter att en månad hade gått, hände något.
Jag hade fortfarande inte kommit över honom. Fortfarande saknade jag hans lena röst tala till mig, hans mjuka sätt att hålla om mig när jag som mest behövde det, hans sätt att se på mig.
Det var då hon kom in i mitt liv. Hon kom så överraskande, som när ett ljus tänds i ett mörkt rum, som när solen kryper fram en mulen dag.
Hon var ljuset. Ljuset som skrämde iväg mörkret.
Hon kom som en ängel med sina trygga vingar, i uppgift att ta med mig tillbaka igen, tillbaka till de ljusa dagarna.
Varje dag pratade vi med varandra. Hon lyssnade på mina problem, och jag på hennes, och tillsammans kunde vi lösa dem. Allt blev så lätt, som att hoppet inom mig återigen tänts.
Det var hon som hjälpte mig ut, som visade en väg ut ur hans ögon, som fick mig att glömma. Att förstå att jag kunde gå vidare – utan honom.
Hon blev min vän. Min allra bästa vän.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | tinis_93 - 6 mar 07 - 06:15- Betyg:  | | den var jätte bra:') påminner lite om mitt liv! | karian - 6 mar 07 - 06:13- Betyg:  | | bra^^ |
|
|
|
