som en snöflinga [del 6] |
Han förstod inte alls hur han kommit i detta läge. Ena sekunden hade han varit på väg hem från jobbet och nu satt han där. I vänterummet med en okänd tjej. Ambulans personalen hade inte ens frågat, utan släpat med honom hela vägen till sjukhuset. Han hatade sjukhus. Han hatade de vita väggarna som hela tiden kom närmare och närmare varandra. Han kände sig så instängd, som om han skulle kvävas. Även fast rummet var stort och luftigt kände han hur andan gick ur honom. Kanske det berodde på all den tid han spenderat på sjukhuset som liten, men han var stor nu. Snart nitton, han borde inte känna såhär! Han sneglade mot tjejen som satt ihop kurad på stolen. Hennes ögon stirrade rakt fram, tomma och uttryckslösa. Han försökte läsa i hennes ansikte vad hon kände just nu, men det var omöjligt. Hon såg så liten och tanig ut. Han tyckte nästan synd om henne. Sedan kom han på sig själv att stirra på henne och skakade på huvudet för att komma på andra tankar. Han sneglade mot dörren, skulle det inte komma någon snart och ta hand om tjejen. Det var ju faktiskt inte så att han kommit dit frivilligt. Han kände henne inte ens! Men ändå, även fast han inte ville erkänna det, kunde han inte lämna tjejen alldeles ensam. Luften var kvav, även fast det kalla vädret. Om han ändå kunde öppna ett fönster, eller kanske gå ut för att ta ett bloss. Åh. Att få ta ett bloss. Han kände suget komma, tänk att han glömt bort att röka mitt i händelsen. Då kom han att tänka på varför de satt där överhuvudtaget. Det hade inte varit meningen att snoka, han hade bara undrat varför det tog sen sådan tid. Men när han sedan hade sett kvinnan lega på golvet hade han reagerat snabbt. Om hon bara visste hur många gånger han råkat ut och fått ta hand om nerspydda alkisar. När tårarna hade börjat rinna från hennes kinder hade han känt en sådan ångest. Han visste inte riktigt varför men han tålde inte tårar. Det spelade ingen roll över vilka slags, eller från vem. Han stod bara inte ut helt enkelt.
”Lena?” han väcktes ur sina tankar samtidigt som en av ambulanspersonalen kom. Lena. Lena Lena Lena. Han smakade på namnet, så det var Lena hon hette, tjejen. Lena tittade upp med stora ögon på ambulanskillen.
”din mamma är okej, vi har stabilt läge nu” han log mot lena och klappade henne på axeln
”får jag se henne” sa lena bedjande.
”hon sover, men visst, jag ska ta dig till henne.” Lena reste sig och följde ambulanskillen.
Jahopp, tänkte han. Så nu satt han där alldeles ensam utan att egentligen förstå hur han kommit dit. Han reste sig, kände hur stel han blivit och gick till den friska luften.
*
Hennes hand var kall och blek. Den vilade livlöst i hennes händer och Lena klämde på den för att se om hon kunde får svar. Men hon kände inget tillbaka. Så här satt hon nu igen, efter knappt en dag, på sjukhuset. Det var som om hela hennes familj drogs till sjukhus. De hamnade ju alltid här tillslut. Hon tittade sig omkring, registrerade känslan hon kände nu. Hon ville aldrig hamna här. Hon skulle kunna göra vad som helst för att slippa denna plats. Hon ska inte bli som sin mamma och bror. Hon ska inte hamna här, hon ska bryta mönstret.
Hon vände sig om, möttes av ett par snälla ögon.
”hej Lena jag är Gerald, din mammas doktor.” Han log mot henne och ställde sig vid sängkanten. ”jag ska inte ljuga för dig Lena, du är så pass vuxen nu att jag tror att du klarar det jag ska säga nu.” Lena drog efter andan och förberedde sig på vad han skulle säga.
”eftersom din mamma har sådana alkohol problem måste vi ta in henne. På ett behandlingshem. Vilket innebär att du måste flytta” Lena rynkade pannan, vad var det han ville säga med det här?
”så därför”, sa han och drog in en person i rummet ”ska Magdalena Petterson, hon är från socialen, placera dig i ett mer passande hem”
Orden vill inte gå in i Lena, hon var tvungen att upprepa orden för sig själv flera gånger. När hon väl förstått vad doktorn ville säga, ställde hon sig raklång på golvet. Flytta? Hon kunde inte flytta, hon kan väl bo själv. Hon tittade panikslaget på doktorn och social tanten. Aldrig i livet att hon skulle följa med henne! Snabbt, utan att egentligen tänka, sprang hon ut ur rummet. Hon måste bort, hon kan inte stanna här. Hon kunde höra doktorns och soc.tantens steg bakom henne. Hur de förtvivlat ropade hennes namn. Men Lena skulle inte ge sig så lätt! Men på något underligt vis hade de båda fått tag i henne. Deras armar och händer hade tagit om hennes midja och häll henne hårt.
”vi hade verkligen hoppats att det inte skulle gå så här, men du måste förstå att du inte kan -”
Lena skrik hördes över hela sjukhuset. Hon sparkade och försökte förtvivlat ta sig loss. Hon grät inte, men inombords kändes det som om hon skulle brytas ner.
”men Lena du har ju ingen annan att bo oss, du kan inte bo själv!”
Lena började ge vika, ge upp när hon kände en stark hand dra bort henne från dem. Hon visste inte vem det var som hade dragit i henne, men hon gjorde inte motstånd. Hon kände hur handen slöt om hennes rygg och tryckte henne mot sig. Personen som höll om henne, som räddat henne var varm. Han luktade rök, men ändå sött på något vis, som om han hade läkerol i hela tröjan.
”vad snackar ni om?” sa rösten mot doktorn och tanten.
”jag är hennes brorsa, hon kan bo oss mig.”
Äntligen tittade Lena upp och såg vem det var. Det var killen. KILLEN. Han som hjälpt henne, han som räddats hennes mamma. Det var Niklas.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Miip - 26 mar 07 - 04:39 | | aaa, jag älskarälskarälskar den häär!! O.O meeraa^^ | empalove - 6 mar 07 - 07:55- Betyg:  | | skit bra!! MER NU!!:D | | Katjaa - 6 mar 07 - 06:09- Betyg: | | grymt bra ! :) |
|
|
|
