Accepterad |
Jag sitter och stirrar tomt framför mig, jag har tända ljus i rummet. De ger mig tröst, de accepterar min närvaro. Där ute är jag inte accepterad, det är som om folk tycker att världen skulle vara en bättre plats utan mig, inte alla men de flesta. Jag för står mig inte på dem, hur kan jag vara så annorlunda nu när vi var så lika som barn. När och hur gick det snett, vad var det som gjorde mig till en mindre värd människa som inte accepteras?
Vid några tillfällen får jag känna mig som människa, accepterad. Men jag kan ändå inte berätta något för dem, rädd för att bli utkastad, utesluten. Det finns bara en person jag pratar med, en person som är för långt borta, min pojkvän som jag älskar. Men som med allt i mitt liv så medför han något som man skulle kunna kalla dåligt. Han ger mig en inblick i hur ett liv som accepterad skulle kunna se ut. Hur det skulle vara att ha fler än en person att prata med. Hur det skulle vara att ha vänner att umgås med, hur det skulle vara att inte sitta ensam hela dagarna. Hur det skulle vara att vara accepterad. Att inte behöva leva som en skugga av sig själv. Som att leva i sina drömmar fast mycket bättre.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara gå ut och vandra bort i vinterlandskapet för att aldrig komma tillbaka. Jag vill vandra till den värd som tar emot mig med öppna armar istället för att vända ryggen till.
Tack!
[Detta är bara en del av sanningen. Vad jag inte nämnt är att jag har vänner, som jag älskar, som accepterar mig, det är bara det att det känns som att de glider ifrån mig. Det är inte så illa som man kan tro när man läser mina texter. När jag skriver så överdriver jag oftast, utgår från ord som påverkas av sanningen. Jag kan ändra på småsaker för att få det att låta bättre. Jag skriver inte det här för att folk ska tycka synd om mig, jag skriver det för att jag mår bättre av att skriva ner det. Att göra en vacker skildring av det dåliga, klä det med ord. Att dela med mig av det vackra och inte det hemska, sorgliga, dåliga. Bara det vackra. Väcka känslor hos människor, ibland beslutsamhet. Jag vill bara dela med mig av det jag känner. Kanske ge någon tröst, ge någon bekräftelse på att denne inte är ensam.]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Chade - 15 aug 07 - 13:34- Betyg:  | Jättebra skrivet! Väldigt vackert!
Ibland så känner jag som du, men det är som tur är väldigt sällan... | | Utropstecknet_ - 13 apr 07 - 00:25 | ehm jag skrev en del förklaringar till mina dikter innan
ett tips är att inte göra det.!
Skriv det på din press istället, man blir inte hel med dikten ovan annars |
|
|
|
