Evig Sanning [ del 1 ] |
känslan av rädsla, rädsla för den som en gång måste ha fött mig.
det kalla griper tag, jag tror det är hennes händer.
Hennes blick borrar sig igenom min mur jag så länge har jobbat med att bygga upp.
Ord forsar ur hennes mun, kan inte ens registrera hälften av det hon säger.
Hon tystnar, och jag förbereder mig på ett slag,
men hon lämnar mig med en sista blick. Jag lämnas skakades kvar och paniken kommer.
Som en sjukdom sprids den runt i min skakande kropp och jag förbereder mig.
- riiiiiiing! -
telefonen ringer och jag masar mig upp, väntar ett par sekunder och konstaterat att någon redan lyft luren.
Olivia kommer in med den trådlösa i handen, aldeles knäpptyst går hon runt i rummet.
Jag kan höra mammas röst på övervåningen, det är hennes samtal.
Jag kommer på ganska snabbt att Olivia tjuvlyssnar.
Jag viskar tyst:
- ge mig luren, mamma kommer bli så arg ..
- NEJ! skriker hon och smäller till mig.
- men snälla, jag klarar inte av att se henne slå dig. Inte dig också..
Hon vände sig bort och fortsatte att lyssna, vad det var att lyssna på kunde jag inte förstå.
Men jag visste hur mammas reaktion skulle bli.
- snälla olivia. prata tystare, ge mig luren. Hon märker inget. Lägg på åtminstone! väste jag.
- men nej! jag kan själv!
jag suckar och blir nervös. Varför måste sjuåringar vara så envisa!?
- olivia, ge mig den innan mamma ..
längre hann jag inte komma, innan jag kunde höra mamma skrika från övervåningen:
- KAN NI H¨LLA KÄFTEN UNGDJÄVLAR!? LÄGG PÅ TELEFONFANSKAPET!
- fan, suckade jag. Nu är henne dag förstörd och hon kommer bli omöjlig att prata med. Smart olivia, du kunde inte lyssna på mig?
Hon stod fortfarande med luren tryckt mot örat.
- men lägg på då! sa jag skarpt, annars blir det bara värre!
jag ryckte luren från henne och snabbt var hon borta.
från övervåningen kunde jag höra hennes låtsas snyftningar och krokodiltårarna kunde jag nästan höra när de föll till golvet.
Att mamma inte kunde se igenom henne?
- maaaamaaa!!! Sofie slooog miiiigi!!!
Hennes steg var snabba och korta,
som ett ånglog, tänkte jag.
Plötsligt stod hon nerböjd över mig, hennes blick borrade igenom mig och jag frös.
Hon tvingade mig att se på henne, och jag höjde långsamt blicken.
- du slår inte din lillasyster! Hör du det!?
- men jag gjo ..
- KÄFTEN! jag vill inte höra dina motförklaringar! Jag skiter i om du så skär av dig händerna! Du ska behandla din lillasyster bra! Jag skiter i vad som händer med dig! FATTAR DU DET UNGDJÄVEL!?
- men ..
hon var redan borta, men hennes ord hängde kvar.
jag kunde lika gärna varit död för henne.
|
|
|
|
