På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

^^ Den där pojken

Jag går förbi lekplattsen, i vanliga fall skulle jag bara gå
förbi lekplattsen och skita i alla snorungar som lekte i den där jävla
sandlådan. Men just den här dagen när jag går förbi så ser jag ungefär 5 barn i
lekplattsen. 4 utav dom sitter i sandlådan medans en liten pojke står lite utanför
en bit bort från sandlådan. Han ser mycket ledsen ut och jag får dårligt sammvete
och känner att jag måste gå fram, det är något som inte stämmer.

- Hej, säger jag med en försiktig röst.
Pojken får inte fram ett ljud utan står bara med händerna i fickorna.
- Hallå?! Säger jag ennu en gång, och den här gången med en vänligare röst.
- Hej.. får pojken ut ur sig, han låter mycket rädd.
Det är en kall höstdag, alla barnen inklusive mig är varmt påklädda medans
pojken bara har på sig en t-shirt.
- Vad heter du? säger jag och sätter mig ner på huk.
- Linus. Får han ur sig, han ser fortfarande lika rädd ut.
- Vad tunn klädd du är?.. Jag börjar faktist bli lite ororlig, men sen känner jag
mig lite dum. Det är juh inte mitt barn hans jävla föreldrar får väl se till att
klä på honom, men det är nått som säger att jag borde stanna hos honom.
- Min jacka ligger hemma.
- Vad gör den där? säger jag och tittar honom djupt in i ögonen, dom är mycket sorgsna.
- Jag fick inte ta den för pappa. Säger han och tittar ner i snaden.
- Men det är juh jätte kalt? säger jag lite upprört och tittar mig omkring. Alla barnen har gått nu.
- Mm, säger han och huttrar till.
- Var dom där dina kompisar? undrar jag nyfiket.
- Nej dom kastar alltid sand på mig eller så slår dom ner mig. Säger pojken och tittar ennu en gång ner i sanden.
*Igentligen skulle jag bara sagt hejdå och sedan gått där ifrån, men jag märker att någonting inte är som det ska. och vad
jo det ska jag ta reda på.
- Var är din mamma då? säger jga lite nyfiket.
- Hemma säger han. Dom orden var svåra för honom att säga.
- Vart bor du då?
- I det där gula huset där säger han och pekar mot ett gult radhus. Han får tårar i ögonen.
- Vad är det vännen?.. Nu börjar jag inte bli riktigt klok jag pratar med ens främmande barn, tänk om mamman eller pappan kommer och
undrar vad jag gör nej nu måset jag gå. Jag ska precis säga hejdå och resa mig upp då han plöttsligt tar mod till sig.
Att kolla mig rakt in i ögonen och säga det.
- Jag törs inte gå hem.. En tår rinner sakta ner för hans kind.
- Varför då?
- För att... för att... han stammar och huttrar och darrar.
- Här ta min jacka säger jag och sveper om min jacka om honom, Jag har trots allt en tröja under.
* Jag borde inte ge honom min jacka, han är bara en utav snorungarna i lekparken. Jag borde gå hem nu, men om ni skulle se gråten
i pojkens ögon skulle ni fatta direkt.
- För att vad? säger jag och torkar bort en tår från hans kind.
- Nej, jag kan inte berätta.
- Varför inte?
- Jag får inte prata med främmlingar. säger han och är på väg att ta av sig jackan.
- Nej, vänta jag vill dig inget illa jag kanske kan hjälpa dig. Säger jag vänligt.
Han böjer sig fram tar tag om min hals och viskar i mitt öra.
- Min pappa slår min mamma.
Efter ett tag hör jag bara små snyftningar i hans öra.
- Har han slagit dig någon gång? frågar jag.
* Jag borde inte vara här jag är ingen jävla sykolog!
- En gång.. elr två kanske.. elr tre.... säger han och tårarna bara väller ut.
- Linus, jag lovar att allt kommer bli bra. Säger jag och just nu kramar linus mig med all sin kärlek, jag känner hur mina tårar kommer fram.
Så här ska det inte vara. en liten pojke ska vara ute med sin pappa och leka i hösvädret med varma kläder på och med ett leende på läpparna.
Jag säger att jag ska ringa polisen och när jag säger det blir han helt hysterisk.
- Nej, nej inte polisen. pappa vill inget illa till mamma det säger hon själv.
- Linus jag vet vad som är det bästa.
Jag tar upp mobilen ur fickan och slår.. 112
* Jag borde inte göra det här, jag borde inte stannat vid ungjäveln. Men tänk, han vågar inte gå hem och nu hjälper jag både han och hans mamma.
men tänk om han bara hittar på allt. Tänk om jag får betala böter för att jag kontacktade polisen i onöd...

- Hallå?! hör jag en röst i andra änden säga.
Jag sammlar mig och säger lungt och tydligt vilken gata vi befinner oss på och om allt som har hänt.
*
Fem minuter går och och det är nog dom längsta fem minutrerna jag har varit med om i hela mitt liv.
Linus frågar en massa jobbiga fråger och jag tänker idiotiska tankar.
Men till slut kommer polisen och Linus pekar ut vart han bor. Jag frågar en polis om jag får gå hem, han säger att det går bra och jag får en lapp om
en rättegångs annsökan att jag ska vittna om något och berätta hur pojken var och mådde.
Jag säger att jag ställer upp och går sedan min väg. Men jag hinner inte långt för när jag har gått ungefär 3 meter hör jag en aggresiv röst skrika och gorma.
Jag vänder mig om och det är pappan som dom arresterar hack i hälen kommer även mamman ut helt blåslagen och med lite blod på tröjan, jag klarar inte mer jag vill bort där
ifrån. Nu räcker det jag hjälpte Linus dte får räcka och nu går jag min väg.

*
Jag har håret uppsatt i en knut och finkläder på mig. Jag är på väg till rätte gången och jag känner mig jätte fin.
Under rätte gången kan jag knappt hålla mig utan jag får ett sammanbrått och måste gå ut där ifrån och "kissa" Jag klarar inte av att se på "pappan"
Hur han blänger åt mamman och stackars Linus. Vilket svin till man/pappa.
När rätte gången är slut kommer Linus och mamman fram. Hon gråter och tackar mig och ger mig ett presentkort som tack.
Jag får trårar i ögonen när jag ser att mamman gråter. När jag just tänker gå så ger Linus mig en kram och viskar i mitt öra. Du kommer alltid vara min ängel.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

christinanina - 14 dec 07 - 23:09- Betyg: