En enda natt |
Förnuft och klokhet spelade inte den minsta roll. Det var vi - två människor som aldrig tidigare träffats - men fångats av lust och begär. Att min kille väntade på mig struntade jag i.
Han stod borta vid baren i båtens restaurang och pratade med ett par andra killar. Han var lång och mörk och kanske inte direkt snygg. Men han hade någonting alldeles särskilt.
Jag kastade en blick på Sebastian bredvid mig vid bordet.
- Kan vi inte dansa? Undrade jag.
- Sen, mumlade han och placerade in det sista krysset på tipskupongen och jag kände den där hopplösheten inom mig igen.
När vi stack iväg till Finland två veckor tidigare hade jag drömt om en kärlekssemester för bara oss två. Sebastian och jag. Inte alla hans kompisar och alla hans fritidsintressen utan bara han och jag och den kärlek som fanns mellan oss.
Den första kvällen blev faktiskt helt underbar. Det var min födelsedag och Sebastian ansträngde sig verkligen. Han bjöd på en urflott restaurang och gav mig en smyckesask jag ivrigt öppnade. Ingen förlovningsring, men väl ett par helt underbara, säkert urdyra örhängen i guld, stora, dinglande och lyxiga.
Han måste ju älska mig för att ge mig en sådan present. Om han bara kunde säga det lite oftare också.
Ibland kändes det som om jag fick kämpa för minsta uppmärksamhet från hans sida och ibland tvivlade jag till och med på att han älskade mig. För de där kärleksorden som jag längtade efter, de sa han ju bara när vi älskade med varandra.
Ibland kändes det som om vi varit gifta i tjugo år, men vi var ju unga och hade bara känt varandra i knappt ett år.
Jag var avundsjuk på Maria, min bästa kompis. Kanske skulle man som hon ha valt en italienare. Giorgio uppvaktade henne lika intensivt efter tre år som alldeles i början av deras bekantskap. Med röda rosor, kärleksord och en ivrig uppmärksamhet.
Men jag var ju kär i Sebastian. Fast den sista tiden hade jag nästan gett upp hoppet om oss. Jag ville vara hans kvinna, det viktigaste i hans liv, inte komma i andra eller tredje hand, efter hans handboll, polare, fotbollsmatcher och systemtips.
Imorgon skulle båten lägga till i Stockholm och vi skulle vara tillbaka igen, hemma, tillbaka i vardagen - och tristessen…
Inget hade förändrats i och med den här resan. Sebastian hade, överallt där vi stannat till under vår resa, lyckats hitta sådant som tydligen var viktigare än jag. Än var det en golfbana, än någon häftig film på videokanalen på hotellet där vi bodde.
Sista kvällen. Inte ens båtresan kunde liva upp mig. Middagen hade varit god och jag hade shoppat en massa, men jag var fortfarande på bottehumör.
Nu började musiken igen. Jag lade handen på Sebastians arm.
- Kan vi inte dansa, älskling?
- Jag ska bara kolla några matcher först.
Inte ens “vår” melodi betyder något för honom! Eller kanske kom han inte ens ihåg att det var vår melodi, att det var den vi dansat till den ljuvliga sommarkvällen när vi blivit två.
Utan ett ord reste jag mig från bordet. Den mörka killen vid baren log mot mig när jag frågade om han hade lust att dansa.
- Mer än gärna.
Han dansade verkligen bra och jag njöt av vår dans. När melodin tonar ut log han mot mig.
- Kan vi inte fortsätta?
- Gärna!
Min mening med att bjuda upp en annan när min och Sebastians melodi spelades var att få honom att vakna upp, men en blick mot vårt bord visade att han nog knappast märkt att jag lämnat honom.
Men just nu brydde jag mig inte om det. Mattias dansade som en gud, var charmig och jättemysig. Säkert var han en kille som visade sin flickvän ömhet och intresse, inte alls som Sebastian.
Jag sneglade mot baren. Hans två kompisar stod kvar och pratade och nu hade en tjej också dykt upp. Men hon såg inte mot oss, åtminstone inte med den där minen av irritation som en tjej lätt visar när någon annan lägger beslag på hennes pojkvän.
- Har du lust med en promenad på däck?
Jag blev helt ställd av Mattias fråga, men jag log snabbt och tackade ja. Få se om inte Sebastian skulle vakna upp från sina tipskuponger när han såg att jag var försvunnen!
Det var en helt underbar kväll. Natten var ljus och hela himlen var översållad med stjärnor. Vi gick långsamt längs relingen, stannade till då och då och såg ut över det glittrande havet.
Mattias småprat var lättsamt och jag trivdes verkligen bra i hans sällskap. Han berättade lite grann om sitt jobb som teaterdekoratör och jag suckade inombords.
Sebastian pluggade tilldataingenjör och kunde prata i timmar om alla tekniska och fullständigt ointressanta problem som han jobbade med i utbildningen.
Mattias däremot…
Fast mest av allt ville han veta allt om mig. Det kändes ovant och smickrande och snart hade jag helt glömt Sebastian.
När Mattias stannade till och kysste mig lät jag det ske. Han kysstes lika bra som han dansade och jag kunde inte hindra min fantasi från att rusa iväg. Hur var det att älska med honom? Spännande, säkert fullkomligt svindlande.
- Är du ensam? Undrade han lågt.
Bara ett ögonblick tvekade jag. Ensam? Var det inte precis det jag var? Ohyggligt vansinnigt, dödande trist ensam? Trots att Sebastian och jag reste tillsammans?
- Ja, nickade jag. Jag är ensam.
Mitt hjärta bankade häftigt när han tog mig vid handen och vi skyndade nerför trappan till hytterna. Det här var vansinnigt! En kille jag känt i bara ett par timmar! Och Sebastian hade väl vid det här laget trots allt börjat undra var jag fanns. Det var vansinnigt! Ändå tvekade jag inte när Mattias stannade vis en hyttdörr, fiskade upp en nyckel och öppnade dörren.
Han märkte min blick mot de två kojerna, log och kysste mig.
- Det är ingen risk att min rumskompis dyker upp på ett tag.
Vi visste båda varför vi kommit hit ner och mellan oss fanns ingen falsk blyghet. Vi nästan slet av varandra kläderna.
Det hela var vansinnigt, men just nu spelade förnuft och klokhet inte den minsta roll. Det var vi och en häftig förälskelse, en erotisk attraktion som drabbat oss, två passagerare på en båt, två människor som aldrig tidigare träffats, som mötts av en slump och fångats av lust och begär.
Jag hade rätt. Att älska med Mattias var svindlande. Inte bara för att det var första gången. Att älska med honom skulle vara lika hisnande, ljuvligt och spännande även den hundrade gången.
Jag gav honom allt och njöt av vår stund av hetta och lust. Efteråt låg vi intill varandra i en tystnad av full ömhet.
- Michaela…
Aldrig hade någon sagt mitt namn som han när vi lite senare skildes åt utanför hyttdörren. När jag såg honom skynda bort fanns inom mig en lycklig värme och en visshet om att jag mött någonting fantastiskt.
- Vi ses, hade han viskat och jag visste att han menade det. I morgon skulle han söka upp mig, säga mig att han älskade mig, att det här var början på någonting fantastiskt i våra liv.
Från Mattias hytt gick jag direkt till min och Sebastians. Jag kunde inte gå tillbaka till Sebastian uppe i restaurangen. Det jag upplevt skulle synas på mig, på min kropp, i mina ögon.
Jag gick direkt och lade mig och jag måste ha somnat genast, för jag minns inte när Sebastian dök upp. När jag vaknade på morgonen var det bara en halvtimme tills vi skulle vara framme.
- Du sov så gott att jag inte hade hjärta att väcka dig, log Sebastian och gav mig en kyss.
Sebastian var full av omsorger om mig den morgonen och jag förstod att han trodde att jag lämnat honom i restaurangen för att jag var sur. Det hade han ju rätt i, men aldrig hade jag trott att min demonstration i går kväll skulle leda till det som hänt.
Det var när jag steg upp från min koj som jag upptäckte det. Mitt ena örhänge var försvunnet! I går kväll hade jag burit guldörhängena jag fått i födelsedagspresent av Sebastian.
Jag måste ha tappat det i Mattias hytt! Nu hade jag en anledning att träffa honom igen. Det vore hemskt om vi lämnade båten utan varandras adresser. Blotta tanken på att förlora det jag just funnit gjorde mig alldeles kall. Jag såg på Sebastian. När vi kom hem skulle jag säga honom att jag funnit en annan. Någon som kunde ge mig det Sebastian aldrig kunnat ge mig - känslan att verkligen vara älskad.
Jag borde för länge sedan insett att Sebastian inte var rätt för mig. Vi trivdes ihop, hade det hyfsat tillsammans, men den stora kärleken - nej.
Äntligen kände jag mig stark nog för uppbrottet från vår kamratkärlek och det var Mattias som givit mig den styrkan.
Jag lämnade hytten under förevändningen att jag behövde en kopp kaffe och under tiden lovade Sebastian att packa.
Mitt hjärta bankade hårt när jag knackade på dörren till Mattias hytt. Jag längtade så efter hans famn, efter att se hans ansikte lysa upp när han såg mig att jag bara blev stående och stirrade när dörren öppnades. Tjejen framför mig…det var henne jag sett i baren kvällen innan tillsammans med Mattias kompisar.
- Mattias… stammade jag.
Hon såg tankfullt på mig, sedan suckade hon lätt.
- Stackars Mattias. Att han aldrig kan lära sig.
Hon vände sig om och gick tillbaka in i hytten. När hon återvände stack hon fram handen. Där låg mitt örhänge.
- Jag förmodar att det här är ditt, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga, men tjejen log lätt.
- Om du hoppas på en fortsättning av natten tror jag nog du kan glömma det. Nu var hennes leende vänligt och vemodigt.
- Min man har aldrig kunnat acceptera mitt behov av frihet. Han kan bara inte fatta att jag inte kan vara bunden vid en enda man. Han försöker ständigt få mig svartsjuk genom tillfälliga historier och han inser inte att det inte rör mig. Jag ger honom samma frihet som jag själv kräver. Det kravet var en gång mitt villkor för att vi skulle gifta oss. Så du förstår… han menade inget med att gå i säng med dig. Jag är ledsen.
Jag rykte åt mig örhänget och störtade därifrån. Det var inte sant, det hon sagt! Hon visste ju inte att Mattias och jag mötte kärleken i varandra!
Jag fann Mattias uppe i cafeterian där han satt och åt frukost. Jag vinkade åt honom från dörren och jag vet att han såg mig. Han såg ett ögonblick rakt på mig, sedan vände han besvärat bort huvudet. Jag stod kvar en lång stund vid dörren, ända till dess Sebastian la sin hand på min arm.
- Kom älskling, båten lägger strax till.
Vår resa var över. Vi var hemma igen. Stum och med ett förlamat inre lämnade jag båten tillsammans med Sebastian.
Vår resa var över. Om den ar slutet på mitt och Sebastians förhållande eller kanske en ny början visste jag inte.
Jag vet det fortfarande inte efter en lång, overklig vecka. Ska jag bryta upp eller ska jag stanna hos Sebastian? Älskar jag honom? Är det verkligen kärlek mellan oss eller bara en vänskaplig vana, detta att vi lever tillsammans?
En dag hoppas jag veta svaret. En dag när bilden av en annan man och en svindlande kärleksnatt slocknat inom mig.
|
|
|
|
