Hålet i Himlen (Kap 8) |
Kapitel 8
Kvinnan la på och Sara andades ut. Hon höll lappen med bokningsnumret i handen och var tvungen att läsa det om och om igen för att förstå att det verkligen var sant. Nu var det bara Joakim som saknades. Och Zakarias legitimation… Om han överhuvudtaget hade någon!
– Trodde ni verkligen på allvar att ni skulle hitta dem här i Tallinn! gormade Ellen till sin pappa och hans arbetskamrat där de satt på varsin stol. Ingen här vet vilka de är. Knappt ens poliserna. Imorgon åker vi till Stockholm! Vi kan inte vara kvar här!
Sedan gick hon till sitt eget rum som Hagvall bokat åt henne på motellet. Dörren smälldes igen. Hagvall och Isaksson satt oberörda i flera minuter. Till slut reste sig Hagvall utan ett ord, och kröp ner i den ena sängen med uniformen på.
- Släck! befallde han Isaksson som genast lydde order.
Isaksson somnade i stolen.
Sara sov med väskan tätt intill sig så att ingen skulle ta den.
Klockan fyra på morgonen vaknade hon av höga snarkningar. Hon slog ofrivilligt upp ögonen. Bredvid henne i den stora sängen låg Zakarias! Hon flög upp ur sängen och försökte hitta den rätta balansen på det kalla kakelgolvet. En svart soppåse som stod mitt på golvet prasslade rejält när hon snavade över den. Allt blev stilla och Sara väntade bara på att någon skulle vakna och skälla ut henne, men ingenting hände.
I bäddsoffan låg Joakim. Sara smög sig fram och skakade liv i honom.
– Mmmm, lägg av! grymtade Joakim.
– Sch! hyssjade Sara och satte handen för munnen på honom. Vi ska åka nu! Skynda dig.
Hennes viskningar lät hesa och hon hade tårar i ögonen. Så rädd som hon var att någon av de andra skulle vakna. På vägen ut snavade Sara över soppåsen igen. Denna gången var det Joakim som hyssjade henne. Sekunden efter öppnade han den och tog upp lite av innehållet.
– Vi rånade en bank! viskade han med gråten i halsen och visade upp en bunt med sedlar. Alltså… Det var Tomas. Han slog Zakarias. Vi satt i bilen.
Sara hamnade åter igen i chocktillstånd. Hon gick försiktigt fram till Zakarias. Fastän det var mörkt i rummet kunde hon urskilja röda märken i hans ansikte. Hon tyckte synd om honom, och kunde knappt med att ta legitimationen från hans plånbok. Hans byxor låg på en stol.
Sara, skärp dig! Han är en skurk, tänkte hon, och hoppades på att hennes själ ville lyssna.
De tassade försiktigt genom dörren, genom den långa korridoren och sprang ut på gatan.
– Är det långt? frågade Sara och sneglade på Zakarias bil.
Joakim iakttog henne.
– Nej! Tänk inte ens tanken, varnade han. Polisen har registreringsnumret!
Sara fick ett besviket ansiktsuttryck.
– Jag som kör så bra, mumlade hon.
Joakim nickade med ett ironiskt leende som hon inte såg.
Det regnade ute så det var trångt i vänthallen. Joakim och Sara ställde sig i ett hörn där det var lite folk.
– Zakarias är svarthårig, anmärkte Sara.
– Kortet är svartvitt. Det syns inte.
Joakim satte på sig ett par solglasögon och granskade sin spegelbild i fönstret.
– Snygg! skrattade Sara och boxade till honom på armen.
Hon satte upp sitt numera (enligt henne) korta hår i en tofs och satte på sig den blonda peruken. Ur fickan tog hon upp Ellas svarta kajalpenna och målade små svarta fräknar i ansiktet på sig själv.
– Pippi Långstrump? flinade Joakim och sneglade på henne.
– Ingen känner igen mig nu, log hon.
Han skakade på huvudet och fällde blicken tillbaks mot fönsterrutan.
Nu… tänkte Joakim. Nu gäller det!
Han gick försiktigt mot kassan där det nästan var helt folktomt. En ung, mycket ung kvinna satt på andra sidan med blicken mot en dator. Joakim läste på kvinnans namnskylt. ”Mikaela Johansson” stod det, så han tog för givet att hon var svensk.
– H… Hej, stammade han.
Sedan tog orden slut. Kvinnan bakom disken såg undrande på honom.
– What?
Joakim blev röd i ansiktet, och funderade på vad han skulle kunna säga nu.
– I have reserve two tickets to Åland!
Sara, som stod en bit bakom gav ifrån sig en djup suck när hon hörde vad han sagt.
– You mean you have made a reservation for two tickets to Åland? korrigerade kvinnan och la huvudet på sned.
Joakim skämdes och nickade. Kvinnan frågade om legitimation. Joakim tog, med sin svettiga hand fram det rosa kortet från bakfickan och lämnade fram det. Gick inte detta skulle det betyda ”Hasta la vista” för både honom och Sara. Kvinnan granskade legitimationen och sedan Joakim. Visserligen hade de samma frisyr, men visst såg man att Zakarias var svarthårig på kortet.
– Is that you?
Joakim nickade sakta på huvudet. Damen bakom disken bet sig i läppen. Hon trodde honom inte. Det såg Sara. Hon ville bara sjunka genom marken.
– I’m sorry, ursäktade sig kvinnan innan hon lyfte luren. But I have to call the police.
– Det är kört, tjöt Joakim, där de satt andfådda på varsin sten i utkanten av Åbo.
– Och nu går båten! la Sara till efter ha tittat på sin klocka. Och mamma som väntar på Åland.
Joakim sträckte sig över Sara där den marinblå väskan stod på marken. Han fumlade med handen och fick upp sin mobil. Sara iakttog honom.
– Hallå?! Ska vi bara ge upp nu eller?
Joakim öppnade handen så mobilen dunstade i marken.
– Ja? Ska vi sitta här och invänta dem eller? undrade Joakim, en aning hård på rösten.
Sara teg. Han hade rätt. De kommer inte härifrån. Hon tog upp mobilen från asfalten och satte på den. Två av sju pluppar i batteri. Sara kunde Hagvalls nummer utantill. När hon slagit sista siffran tog hon ett djupt andetag innan hon tryckte på den gröna luren!
– Hallå, svarade en mörk mansröst.
Sara skakade av rädsla. Hon sa ”hej” trodde hon, men hon insåg att det bara var tankarna som sagt det. Hagvall la på. Sara började gråta. Joakim orkade inte trösta henne denna gången. Han kände sig elak, men det var bara för jobbigt just nu.
– Ring du, viskade Sara med tårar i ögonen.
Joakim harklade sig innan han tryckte ner återuppringningsknappen.
– Ja? svarade Hagvall, en aning argare på rösten
– Det… Det är Joakim, fick han fram. Vi är i Åbo.
Första ögonblicket trodde Joakim att Hagvall var rosenrasande efter som han inte sa någonting.
– Alltså, fortsatte han. Vi vill hem nu. Detta börjar bli lite tråkigt.
Hagvall var fortfarande tyst, och Joakim började tvivla på om han var kvar i telefonen eller inte.
– Men det är väl för fasen klart att ni ska hem! röt han tillslut, men ångrade sig och bad om ursäkt för sitt ilskna beteende.
Sara hade ont i huvudet och bad försiktigt Joakim att lägga på, men han reste sig upp och fortsatte lyssna på Hagvall som berättade vad de skulle göra.
– Det får gå redigt fort, för Zakarias och Tomas är efter oss, sa han och gick tillbaks mot Sara som satt på stenen.
Hagvall teg och fattade sitt beslut.
– Vi tar helikoptern med en gång!
– Ellen, du får ta bilen hem, så åker jag och Isaksson helikoptern till Åbo, sa Hagvall, men Ellen skakade på huvudet.
– Knappast! svarade hon. Jag ska till Finland. Isaksson får åka hem i bilen.
Hagvall försökte förklara, men Ellen stod fast vid sin sak. Hon skulle med till Åbo!
– Tror ni verkligen de vill följa med er? frågade hon dem ironiskt.
Hagvall ryckte på axlarna och la huvudet på sne som om han vore en liten barnunge.
– Nopp! klargjorde Ellen. Jag följer med och inget snack om saken.
Hon började packa sin lilla handväska, medan Hagvall och Isaksson stod som förstenade och såg på henne.
– Vad ska vi göra till dess då?
Sara lät otålig. Joakim ryckte på axlarna.
– Vi får väl försöka ta oss härifrån, föreslog han. De kan hitta oss.
Sara var irriterad. Hon ville inte titta på Joakim. Hans ansikte uttryckte hela tiden: ”Det här vet jag bäst. Lyssna på mig!”. Hon blev så arg.
– Joakim? avbröt hon honom och tittade upp på honom. Du vet… Jag är inte dum i huvudet.
Joakim stannade upp i sin förklaring om vart de skulle ta vägen. Sara blev bländad av solen så hon tittade bara med ett öga.
– Men det har jag väl aldrig sagt, gullade han med henne på bebisspråk.
Sara reste sig upp. Hon gick till halsen på Joakim.
– Och jag är ingen bebis!
Sedan vände hon på klacken och började gå upp på ett berg. Joakim skakade på huvudet och förstod inte något. Han satte sig ner på stenen igen och började rota i Saras väska. Han hittade plastpåsen med hennes avklippta hår i, och började ångra att han klippt henne. Sara hade haft längst hår på skolan. Alla visste vem hon var. ”Hon med det långa håret.” Men nu var det avklippt! Och det var han som hade klippt.
– Han har inget där och göra, anmärkte Ellen och pekade på Isaksson. Jag är psykoterapeut! Jag har faktiskt rätt att möta dem nu. Hur tror ni att de mår på en skala? Tror ni verkligen att de fixar att sitta och snacka med er i helikoptern? Skulle inte tro det va’!
Hon lät bestämd. Hagvall tyckte det var pinsamt att bråka med Ellen inför Isaksson. Som om hon vore tonåring. Inte alls lika vuxen som hennes 9 år äldre storasyster.
– Något kommer de nog att säga, försökte Hagvall med osäker röst.
Ellen suckade.
– Sara säger inte någonting. Hon är skiträdd! Och om du försöker fråga saker om mordet kommer hon att bryta ihop totalt!
Hagvall tänkte.
– Okej, du får följa med istället för Isaksson då, sa han. Men det är bara för att ja är snäll!
Båten var nästan helt tom. Tina, Amelie och Saras pappa Fredrik satt på varsin stol i baren. Fredrik gömde sig bakom en tidning för att inte visa hur ledsen han var.
– Tror ni de lever? frågade Tina försiktigt.
– Men det är väl klart de lever, svarade Amelie oroligt, med en röst som Tina tolkade som att de skulle byta samtalsämne.
Tina var ung, bara 30, och Fredrik 33, och det märktes att Amelie var äldre. Tina var lite barnslig och verkade inte riktigt förstå hur allvarligt detta var, för hon pratade hela tiden. Till slut fick Amelie nog.
– Lyssna på mig nu unga dam! uppmanade hon. Tror du verkligen att Sara kunnat beställa biljetterna?! Detta är inget att skoja om.
Tina svarade aldrig på det.
– Sara, ropade Joakim och började gå efter henne upp på berget.
Där låg hon högst upp på mage och tittade ner. Det gick en ung tjej med en barnvagn nedanför.
– Hon ser ut som mamma, viskade Sara och pekade på tjejen.
Joakim förstod inte riktigt vad hon babblade om, för flickan som gick nedanför var inte alls lik Saras mamma. Saras mamma var blond och ganska smal. Flickan nedanför var brunett och lite mullig. Ansiktet på henne såg man inte.
– Sara?
Joakims röst skar sig. Han skämdes lite, men det gick snabbt över när han såg att Sara inte släppt blicken från den unga flickan än, trots hon nästan var utom synhåll.
Då hördes ett dån. Joakim tittade upp mot himlen. Det var helikoptern. Han ställde sig upp och vinkade. Sara hade fortfarande sin tomma blick på den unga flickan med barnvagnen, även fast hon hade försvunnit.
– Å, jag är så glad att se er! grät Ellen och kramade om Sara.
Sara kramade knappt tillbaka. Hon var som borta i sina egna tankar. Hagvall stod en bit bakom Ellen, och Joakim var lättad över att han var tyst. Ellen kom bort och höll om honom. Hagvall harklade sig och Joakim vände sin blick mot honom.
– Hrm, nu ska vi hem!
– Polisen har dem!
Fredrik grät nästan av lycka där han satt med sin mobiltelefon i handen. Amelie ryckte till.
– Men för sjutton! utropade hon. Då måste vi av!
Personerna i deras närhet vände blicken mot dem, för Amelie pratade ganska högt. Tina sa inte något. Hon verkade inte lyssna.
– Tina?
Amelie lät bestämd.
– Vi måste av!
Tina tittade djupt in i hennes ögon och såg munnen på henne prata, men hon kunde inte höra ett ord vad hon sa. Därefter började Amelie skrika och gorma. Tina fick migrän.
– Alltså, din överspända hysteriska 40-årskris går mig på nerverna, fick hon fram när hennes värsta huvudvärk gått över.
Amelie fick inte fram några ord. Hon hade ingenting att säga. Men hon förstod att Tina hade blivit deprimerad sedan Sara och Joakim försvann.
Joakim hade aldrig åkt helikopter förut så han tyckte det var lite spännande. Han iakttog Sara. Hon sov. Joakim tyckte synd om henne. Hon hade ju reagerat väldigt starkt på hela grejen, och ville inte sticka iväg över huvudtaget. Så nu kände han sig skyldig till Saras beteende.
Väl hemma i Örebro kände sig Sara illamående. Tänk om alla skulle tro att det var hon som mördat Marek. Fast det kanske det var. Tänk om det var hon som… Hon mindes ingenting. Hon var en mördare!
Joakims pappa och hans sambo var på polisstationen när de kom dit. Joakim kramade sin pappa länge. Vad han hade saknat honom.
Ellen förklarade för Joakim att de skulle få sitta i var sitt rum och bli förhörda. Sara stod bredvid och hörde bara ordet ”förhörda”, och en sak visste hon. Hon skulle bryta ihop totalt om de skulle, med en gång när de kom hem, sitta i ett rum och berätta allt de varit med om den senaste veckan för Hagvall.
– Sara?!
En bekant röst ropade på henne. Sara vände på huvudet och där stod Sofia. Båda grät när de kramade om varandra. När de stått och pratat en stund kände Sara en knackning på axeln.
– Hrm!
Hagvall harklade sig och pekade bort mot en vit korridor, där Sara antog att de där ”tvinga-nu-att-säga-vad-du-gjort-rummen” fanns. Sara bara blängde på Hagvall.
– Fan vad du är opersonlig! sa hon surt innan hon med bestämda steg gick förbi honom mot en öppen dörr där förhören skulle äga rum.
– Sara, började Hagvall. Du ska få sitta här med Annie som är kriminalpolis…
– Jag tänker inte säga något förrän mamma och pappa är här! avbröt Sara med tvär ton.
Joakim tänkte hur lyckligt lottad han var som hade sin pappa och sin ”låssasmamma” med, och han var inte alls lika nedstämd som Sara. Hon behövde verkligen någon med sig. Hon skulle aldrig klara av detta ensam.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 30 jan 07 - 06:00- Betyg:  | | Jättebraaaaa!!!(som vanligt =) ) | | Sandra91 - 22 nov 05 - 03:00- Betyg: | | J*vlar vad du skriver bra ! :D KOmmer det mer ? isåfal när ? :D | | 7mary7 - 21 nov 05 - 05:08- Betyg: | | hoppas att nästa del kommer snart =) |
|
|
|
