Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Hålet i Himlen (Kap 7)

Kapitel 7


– Där inne!
En man i 30-års åldern pekade med två fingrar på ett hus. En av hans jämnåriga kompisar nickade och log elakt och visade sina gula tänder. De stod bakom en knut och iakttog porten när Sara och Joakim kom ut.
De gick mot hamnen, men hann inte långt förrän Ella kom utspringande efter dem.
– Vänta! ropade hon. De har ju poliser i hela Baltikum. Jag måste köra er!
Sara och Joakim uppfattade allt direkt och sprang efter henne mot bilen. Ella körde fort. För fort tyckte Sara, men hon sa inget.

Hagvall, Isaksson och Ellen hade åkt runt hela Tallinn hela dagen. Ellen var verkligen less på det. Hagvall försökte gång på gång få henne att prata, men hon sa inte ett ord.
– Ellen! Det är faktiskt du som vet, försökte Hagvall. Du måste berätta.
Ellen tittade ut genom fönstret och låtsades som om hon inte hörde.
– Ellen! röt han.
– Mmmm, svarade hon och vände sin ointresserade blick mot sin pappa.
Hagvall insåg att det inte gick att diskutera med henne så han höll tyst.

I hamnen stod det två polisbilar. Joakim hoppade försiktigt ut ur bilen för att gå och köpa biljetter.
– Lova att ni tar det försiktigt! sa Ella och vände bak huvudet mot Sara där hon satt i baksätet.
Sara nickade och tog väskan på ryggen.. En snabb vinkning innan hon sprang efter Joakim.
Han stod och pratade engelska (åtminstone försökte) med en man i medelåldern. Sara kom fram till dem med blicken ner i golvet. Joakim försökte också undvika att titta mannen i ögonen, men det var inte lätt. Joakim fick då plötsligt syn på en polis. Han drog med Sara bort mot toaletterna. Sedan kom de inte längre. Paradisets Lustgård – Gänget från Stockholm stoppade dem. De var minst tio stycken. Sara hamnade åter igen i chocktillstånd. Joakim var på väg att vända håll när han skymtade polisens rygg några meter bort. Hem skulle de nog inte komma på att bra tag.

Hytten var liten. Tre bäddar. Utanför fanns bara hav antog Sara eftersom det gungade. Det var mörkt ute och hon såg inte så mycket. Hon försökte komma underfund med hur de kom ombord, för hon minns ingenting. Hon iakttog klockan på han som stod nedanför henne. Den var tio. Sara flyttade bort till Joakim som låg och sov i andra änden av sängen hon vaknat i, och la sig bredvid honom. Väskan hade de tagit av henne och ställt i sängen bredvid dem. Sara var tvungen att hålla i Joakim för att hon inte skulle ramla ner på hela gänget nedanför dem. Det var det sista hon skulle vilja göra… Ramla ner på ”Paradisets Lustgård”. Det var ungefär som att sätta igång att bråka med Hells Angels och Usama Bin Laden samtidigt. Det var väl inte så mycket skillnad mellan dem, bortsett från att Paradisets Lustgård inte hade motorcyklar, fast det hade i för sig inte Bin Laden heller. Men om de kan hålla på att jaga oss genom halva Europa borde de kunna komma på ett bättre namn! Paradisets Lustgård lät bara för barnsligt.
När klockan närmade sig midnatt vaknade Joakim och förstod ingenting. Sara förklarade, men ingen av dem hade någon aning om vart de var på väg.
Stockholm! bad Joakim tyst. Vi måste vara på väg till Stockholm. Snälla!
Sara vågade sig på att fråga vart båten gick, men fick bara en kall blick tillbaka.

När klockan var fyra på morgonen pratade killarna till dem för första gången under hela båtresan.
– Ni gör precis som vi säger! Då ska allt gå bra, sa en ung kille på bruten svenska.
Det var bara några som talade svenska, men det gick bra ändå. Joakim iakttog Sara. Hon såg rädd ut, men det förstod han mycket väl.
– Lyssna riktigt noga nu! befallde killen. Ni ska bo en natt på hotell eller något liknande i Finland. Sedan ska vi flyga ner till Spanien. OK?
Varken Sara eller Joakim fick fram ett ord.
– OK? upprepade killen med bruten svenska, lite hårdare i rösten.
Sara nickade förskräckt. Hon vågade inget annat.

Senare på morgonen var alla trötta. De var trångt i hytten och många var bakfulla. Sara och Joakim blev nerlyfta från sängen av en kraftig man med kalt huvud när det var som allra rörigast. Alla pratade högt och skrek utom Sara och Joakim som var helt tysta. En lång svensk kille med långt hår pratade om smuggling. Sedan minns de inget mera.

Ellen hade tröttnat på att åka polisbil runt i Tallinn. Hon var less på hela Marek-mordet. Hagvall kommunicerade hela tiden med en baltisk polis som åkte runt någon annanstans i staden, eftersom han inte kunde gatorna. Isaksson satt i telefon med poliserna i Örebro.
– Nu är de inte mordmisstänkta längre, utan försvunna, sa Ellen och hoppades på att hennes pappa skulle lyssna på henne.
– Mmmm, svarade Hagvall som var fullt koncentrerad på åt vilket håll han skulle svänga och lyssnade inte för fem öre på vad hon sa.
Isaksson, med blocket i högsta hugg log mot henne.
– Men lilla gumman, sånt förstår inte du!

Sara vaknade av att hon hade ont i huvudet. Nu satt hon i baksätet i en bil. Joakim satt bredvid henne. Han sov.
I framsätet satt två män. Han som körde var ung och Sara tvivlade på att han hade körkort överhuvudtaget. Han hade svart hår och vanliga kläder som vilken tonåring som helst. Han såg till och med ganska snäll ut. Den andra mannen var äldre. Det var samma kille som suttit med Oskar på bussen och som slagit ner Sara i gamla stan. Han hade långt orange-rött hår uppsatt i en hästsvans, glasögon med kraftiga blå-svarta bågar och stor svart skinnjacka. Men han kan inte varit över 30. Sara hörde att han hette Tomas och pratade riktig göteborgska. Det var samma man som pratat om smuggling på färjan.
Hon mötte den unges blick i backspegeln. Han log snällt mot henne, och Sara kunde inte motstå att le tillbaka. Sekunden efter sparkade hon till hans säte. Mannen som hette Tomas, var oerhört snabb bak med sin hand och fick in ett lätt slag på Saras lår. Hon grimaserade och försökte slå tillbaka men hon nådde inte ända fram.
Plötsligt stannade bilen. Den unge killen svor och tittade åter igen på Sara i backspegeln. Han vände bak huvudet och såg på henne.
– Bensinstopp! suckade han innan han gick ut och tog ett bloss.
Efter ett par minuter öppnade han Saras bildörr. Han lyfte ut henne så hon stod framför honom. Hennes blick fastnade på ett halsband han hade runt halsen. Det var ett guldkors. Ett sådant kors som Jeanette hade när hon konfirmerade sig.
– Kan du köra? frågade han plötsligt.
Sara ryckte till och höjde blicken mot hans ögon. De var bruna. Han hade ganska stora ögon, men det passade liksom på honom. Ögonfransarna var svarta och långa. Sara tyckte det var gulligt med långa ögonfransar på killar. Hon fnittrade till. Då kom hon på att han frågat någonting.
– Vad sa du? mumlade hon.
Den unge killen skrattade.
– Kan du köra? upprepade han. Alltså, styra bilen?
Sara tog förgivet att han skojade. Köra? Knappast.
– ÖÖH!! Zakarias?! Va’ ska vi gö’ mä grabben? Ska ja få opp han på bena’ eller?
Tomas skrek så att Sara fick ont i öronen. Killen som hette Zakarias viftade ut Joakim innan hans blick föll tillbaks på Sara. Han fick stå rejält framåtlutad för att vara i samma höjd som henne.
– Kan du köra? upprepade han en tredje gång.
Sara hann inte svara förrän killen som hette Zakarias lyfte in henne i bilen. Han hummade länge.
– Du är för kort! insåg han.
Sara var förvirrad. Med sina 152 cm kunde hon knappt se över ratten. Zakarias log innan han hämtade ett däck från bagaget som hon kunde sitta på. Det var långt ifrån bekvämt, men hon sa ingenting.
Mannen som hette Tomas hade väckt Joakim. Sara såg att han fortfarande var trött. Han vacklade ut ur bilen som om han gick i sömnen. Hon tyckte synd om honom.
– Grabben sover fan hela ti’n. Typ narkolepsi eller nått’. Jäntan slår ju opp synorganen före han varenda gång, sa Tomas.
Han måttade in en käftsmäll på Joakim. Sara blev rädd, men Zakarias sänkte Tomas hand.
– Slå honom inte, sa han så tyst att bara de två kunde höra. Det var du som drogade honom. Han kan inte hjälpa det.
Tomas slog bort Zakarias hand. Han blängde ilsket på honom och fick in en mycket kraftig örfil. Sara bet sig i läppen. Zakarias fick ont. Oerhört ont. Han kände hur tårarna började välla fram i ögonvrårna, men han lyckades förtränga i sista stund. I nästa stund ångrade han att han inte grät. Vad härligt det hade varit. Han hade inte gråtit sedan i småskolan. Nu längtade han efter det. När han såg att Sara iakttog honom svalde han och ansträngde sig för att hon inte skulle se att han var ledsen, men det var redan försent.

Efter tjugo minuter passerade de en bensinmack. Joakim var helt slut efter att ha hjälpt Zakarias och Tomas med att knuffa bilen så långt. Han hade ingen uppfattning om hur långt det kan ha varit, men trött var han. Han iakttog Sara i framsätet. Hon såg helt chockad ut. Joakim fick en knuff i ryggen av Tomas.
– In i bilen! befallde han.
Zakarias öppnade Saras bildörr och hjälpte henne bak till baksätet. Han klappade henne på kinden, men Sara tog bort hans hand nästan direkt. Hon tyckte det var läskigt när Zakarias vidrörde henne. Maffian var inte att leka med. Sara tog sig en funderare på om Zakarias verkligen var kriminell på riktigt eller om han bara hamnat i fel sällskap. Men hon visste inte vad hon skulle tro.

– Snälla Ellen! bad Hagvall. Du måste väl förstå? Snälla, säg något!
Ellen blängde ilsket på sin pappa och hans kollega. Hon teg.
– Ellen! Ska vi göra såhär? försökte Isaksson och la handen på hennes knä. Du får åka hem, så ordnar jag och Ove det här så slipper du vara så orolig.
Ellen slog bort handen på knät.
– Jag är ingen liten gumma! fräste hon till honom. Jag är 27! Ingen kan bestämma över mig. Och speciellt inte du!!

Zakarias, Tomas, Joakim och Sara hade åkt en bil en bra bit till. När Zakarias stannade var de i Åbo. Då sov Tomas och Joakim. Zakarias gick ut ur bilen och vinkade åt Sara att följa med. Hon tvekade men öppnade sedan bildörren och gick efter. De checkade in på ett motell. Zakarias höll armen om Sara hela tiden trots att hon försökte skaka av den.
Zakarias gav nyckeln till henne och pekade mot en lång korridor vid sidan av receptionen.
Han tittade Sara i ögonen länge och gav henne en lätt puss på kinden som Sara snabbt torkade bort med tröjärmen.
– Du skvallrar inte nu va’?
Zakarias lät mjuk på rösten, men ändå otroligt bestämt. Utan att veta vad hon svarade på skakade Sara på huvudet. Zakarias gick ut till bilen med ett opålitligt leende på läpparna.
Sara tvekade innan hon började gå igenom den vita korridoren. Hon tittade på nyckeln. 15 stod det på den. Hon behövde inte gå långt innan hon såg en mässingsfärgad plåtbricka på en av dörrarna där det stod 15. Sara tittade bort mot expeditionen. När hon inte såg någon där körde hon in nyckeln i låset och vred om. Hon tryckte ner handtaget och kikade in. En orange bäddsoffa och en dubbelsäng fanns i rummet. Till höger en toalett. Större än så var det inte.
Sara stängde dörren bakom sig och satte sig i soffan för att vänta på de andra.
Klockan var redan fem på eftermiddagen, och Sara började bli lite trött. Hon ställde sin väska i fotändan på soffan och la sig ner. Hon somnade nästan direkt.

– Detta är hopplöst, klagade Hagvall och gjorde en U-sväng, så att en röd BMW tutade en lång signal åt dem.
Han svängde in på en liten gata och stannade bilen.
– Ska vi åka hem nu eller? frågade Ellen mycket försiktigt.
Hagvall svarade inte. Isaksson antecknade.
– Hur sjutton kan du sitta och anteckna? skrek Hagvall. Du har ju för helskotta ingenting att anteckna!
Isaksson blev stel. Han la sakta ifrån sig blocket och satt helt stilla och väntade bara på att Hagvall skulle säga något mer, men det förblev tyst i bilen. Hagvall startade fordonet igen och körde långsamt mot ett motell. Ingen sa någonting under hela färden dit. Nu hade de inga ledtrådar alls!

Sara vaknade med ett ryck. Helt kallsvettig efter en hemsk mardröm. Hon hade redan glömt den. Hon tittade på klockan. Den var åtta på kvällen och varken Zakarias, Tomas eller Joakim verkade ha varit där, för rummet såg likadant ut som innan hon somnade. Sara började bli lite rädd. Hon grät medan hon fumlade med handen i väskan efter mobilen.
Hennes föräldrar hade skrivit tre sms och talat in på hennes mobilsvar sju gånger. Sara lyssnade och grät hela tiden. Hon saknade sina föräldrar så himla mycket. Det sista sms:et trodde hon inte var sant. De var på väg till Tallinn! Tillsammans med Joakims mamma! Vad som helst. Bara inte det! Sara tvekade innan hon svarade på det. ”Vi är kidnappade! Nu är vi i Åbo. I Finland. Imorgon ska vi till Spanien. Jag älskar er! Rädda mig!”
Hon la ifrån sig mobilen på bordet. Nu var hon riktigt orolig. De andra hade varit borta i fyra timmar och inte hört av sig. Då plötsligt ringde telefonen. Sara ryckte till, och andades ut när hon insåg att det bara var mobilen. Hon tog försiktigt upp den och iakttog displayen. ”Mamma” stod det. Om Joakim varit där skulle han förbjudit henne att svara, så hon var lättad över att han var borta.
Sara tryckte ner svarsknappen och fick fram ett svagt ”Hallå”.
– Är det du Sara, hördes en röst i andra ändan. Hallå? Är du där?
Sara fick inte fram ett ljud. Hon var så lycklig av att höra sin mammas röst. De hade inte sett varann på över en vecka.
– Mamma! pep hon med gråten i halsen.
– Sara, du lever!
Typiskt mamma. Det var väl självklart att hon levde. Eller fanns det någon som fått ett sms från en död människa?
– Hur mår ni? Är ni kidnappade? Av vilka då? Var är ni? Är de där nu?
Frågorna snurrade runt i huvudet på Sara och hon hörde inte riktigt allt, för hennes mamma pratade så oerhört snabbt.
– Joakim är inte här, avbröt Sara. Varken han eller de andra två som tog oss med har varit här på fyra timmar.
När Saras mamma upprepat det hon sagt, hörde Sara ett skrik. Hon antog att det var Joakims mamma. ”Inte visa känslor!” Det var nog något Joakim fått om bakfoten.
– Han kommer säkert snart, sa Sara osäkert för att försöka lugna ner den skrikande kvinnan.
Det var kaos. Alla skrek utom Sara. Hon satt helt tyst och hörde sina föräldrar gråta. Hon tyckte inte hennes mamma skulle köra bil när hon var så stirrig.
Saras pappa hade inget körkort. Han hade aldrig fått tid till att ta det, sa han jämt, men i en sådan här situation skulle det nog varit bra att ha ett, eftersom han var den som verkade mest lugn av föräldrarna i bilen.
– Mamma! avbröt Sara och allt blev stilla.
Sara kunde fortsätta prata utan att det var någon som inte lyssnade.
– Åland! Vi är där imorgon!
Precis när hennes mamma skulle svara dog mobilen.
– Skit också! tänkte Sara och slängde tillbaks den i väskan.
Hon tog inte upp handen utan började leta efter Joakims plånbok som hon hoppades han lagt ner på färjan. När hon hittade den och såg att den innehöll 55 euro rusade hon ut till receptionen och bad att få låna telefonen.
Sara leddes in i ett litet rum där hon sedan lämnades ensam. Hon bläddrade i en gigantisk företagskatalog som låg framför henne tills hon hittade telefonnumrena till båtarna som gick från hamnen. Sara ringde. En signal innan en medelålders kvinna svarade och sa någonting på finska. Först fick Sara inte fram några ord, men sedan började hon tala och försökte låta som en vuxen man medan hon beställde två biljetter till Mariehamn.
Det gick som ’en dans på rosor’ tills kvinnan i telefonen frågade om adressen. Sara harklade sig.
– Well… fick hon ur sig. Ehh…
Hon svettades medan hon rabblade upp den. Plastbrickan på rumsnyckeln med Zakarias adress blev alldeles fuktig av hennes handsvett.
– Well, I found you. The ferry departs at 09.00 am tomorrow. You can pick up the ticket an hour before. Your reservation number is 25177. Thank you, goodbye!

– Vilket håll nu då?
Vägen svängde och Saras mamma hade inte full koll på var de var.
– Vi ska väl inte behöva köra vägen om Stockholm, fortsatte hon när det inte var någon som svarade.
Hon tittade bak på Joakims mamma som såg ut genom fönstret och verkade inte lyssna på henne.
– Enköping… tänkte Saras mamma högt. Vi borde svänga upp mot Uppsala och kanske ner mot Knivsta sedan… Går det?
Hon såg på sin man i sätet bredvid. Han satt och stirrade rakt fram.
– Tänk vad enkelt allt hade varit om vi fått plats på Stockholmsbåten, skrattade hon nervöst. Kanske mot Norrtälje sedan?
– Tina, jag fattar inte hur du kan skratta, skrek Joakims mamma plötsligt. Min son är försvunnen. Han kanske är död!
Tina tvärbromsade så häftigt att hennes man bredvid ryckte till.
– Min dotter är kidnappad av maffian, gormade hon. Du ska bara vara glad om din son lycktas smita. Min dotter är 13 år! 13 år…
– Förlåt! mumlade Joakims mamma.
– Jag saknar henne, fortsatte Tina. Vad ska jag göra, Amelie? Bryta ihop totalt eller? Ni bara sitter där som…
– FÖRLÅT! vrålade Amelie igen.
Tina startade bilen. Flera andra hade tutat och blivit irriterade på att de stannat mitt på motorvägen. Ingen sa någonting. Alla var rädda!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
NeelyNelly - 30 jan 07 - 05:49- Betyg:
jättebraaaaaaaaaa!!!!!
Sandra91 - 22 nov 05 - 02:49- Betyg:
Spännade spännade bara ett akpitel kvar xD

Skriven av
Englabarn
20 nov 05 - 23:29
(Har blivit läst 160 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord