Man vet inte vad man kan förrän man har försökt |
När jag var liten var min förebild Pippi Långstrump. Jag tror det berodde på att hon och jag var ganska lika till utseendet och för att jag beundrade hennes mod, styrka och glädje att leva. Det var häftigt att se den lilla tjejen lyfta en fullvuxen häst och hålla i en livsfarlig boaorm. Jag beundrade även hennes generositet och mod att sätta stopp för mobbning. Ibland kändes det som om Pippi var perfekt, men det fanns ändå saker hon inte klarade: att räkna till hundra, skriva ett brev eller att uppföra sig som en ”fin dam”.
Mitt allra starkaste minne var när hon skulle prova att gå på vattnet. Hennes trogna vänner Tommy och Annika sa flera gånger att det var självklart att man inte kunde gå på vattnet. Pippi brydde sig inte. Hon skulle prova ändå.
Nästa morgon gjorde hon det och föll i med ett stort plask.
– Där ser du att det inte gick, sa Tommy till henne.
– Kan väl inte gå på en gång! Man måste ju öva sig, svarade Pippi surt.
Just det fastnade i mig. Att man kunde mycket mer än vad man trodde och att man skulle våga göra saker. Tyvärr så kom jag inte ihåg det när jag väl behövde det.
När jag blev äldre tänkte jag inte så mycket på min barndoms hjältinna utan kämpade med skolan och svårigheten att kunna stå för den jag var. Det var inte det lättaste i livet för mig.
I skolan hade jag det svårast med mattematiken, efter som siffrorna snurrade runt i både huvudet och ögonen. Alla trodde jag var lat men det var det sista jag var. Det var jättesvårt för mig att kunna räkna ut talen. Ett jobbigt minne var när jag gick i mellanstadiet när min lärare tvingade fram mig (inför 23 skrattande och suckande elever) till tavlan för att klara ett tal som var omöjligt för mig. Det gjorde riktigt ont i mig. Det fanns andra saker jag kunde klara bättre men det tänkte ingen på. Till slut glömde jag det också.
Det blev inte direkt bättre på högstadiet. Många lärare missförstod mig och blev arga när jag inte kunde göra något korrekt. Varför var jag inte som alla andra ”normala”?
Jag for illa i många sammanhang och det märktes senare. Jag hade ont i magen varje dag och tappade jättemycket hår. Efter det så fick jag pendla mellan en massa läkare och psykologer.
Jag fick också göra en massa tester för att man skulle få veta var det var för ”fel” på mig.
Sommaren efter åttan var jag på konfirmationsläger. Jag trivdes bra, men ibland kände jag mig ensam fast jag egentligen inte var det.
En dag fick alla på lägret ett kort med ett budskap på. På mitt kort stod det Man vet aldrig vad man kan förrän man har försökt. Jag tyckte det lät korkat. Vadå? Jag hade försökt i plugget hur mycket som helst utan några bra resultat. Kortet stämde inte enligt mig. Samma dag var pappa där och skulle hjälpa till i köket och han fick se vad det stod på mitt kort. När han läst det log han och sa att det var precis som Pippis försök att gå på vattnet.
Jag tänkte på det länge och åter mindes jag den glada tjejen som gjort mig lika glad förut. Det var ett tag sedan kände jag.
I maj hände det ett mirakel. Min mattelärare kom till mig och sa att jag klarat nationella proven i matte. Jag trodde först inte på det men sedan sa hon att om jag kämpade ordentligt på ett till matteprov så lovade hon mig ett godkänt. Mina tre bästa vänner tränade mig en hel lunchrast för att jag skulle klara det. Nervöst skrev jag provet efter rasten.
Samma dag åkte jag och mina föräldrar in till psykologen för att få veta resultatet på testerna. Mina föräldrar trodde jag hade dyskalkyli medan jag själv trodde att jag bara var allmänt trög. Det stämde inte något av våra funderingar. Jag fick en diagnos - Aspergers syndrom. Det var därför som jag hade haft svårt med siffrorna och att lära mig saker. Det var därför jag kände mig ensam och det var därför som jag inte var som alla andra.
Vi åkte hem och började prata om allt. Jag skulle börja på ett program för ungdomar med diagnoser. Det kändes både bra och jobbigt.
Då kom min klassföreståndare och ringde på. Hon berättade att jag klarat provet och därför var jag godkänd i matte. Det var en av de bästa dagarna i mitt liv.
Nu har det gått mer än ett halvår. Jag går på programmet för ungdomar med diagnoser och trivs. Jag har samtidigt stöd ifrån min familj, mina kompisar och även mina nya lärare. Utan dem skulle jag inte ha orkat med allt jobbigt som hänt mig. Det känns som om jag fått mycket mer hopp nu i livet. Samtidigt så vet jag att det inte alltid är omöjligt fastän man tror det ibland. Man får helt enkelt inte ge upp hoppet för tidigt. Med denna berättelse vill jag tacka min familj, mina vänner som finns för mig och alla som hjälpt mig med alla problem. Inte minst Pippi Långstrump!
|
|
|
|
