längtar till mörkret och hans famn |
Det är inte så lätt, alla vet ju vad jag pratar om, livet. Världen går i vågor, är det psykiskt eller fysiskt. Det är som lugna vågor på ett hav, önskar mitt inre hav var lika lugnt. De skrattar, viskar, skriker. "Det kan inte hjälpa dig! Du är ett hopplöst fall. Psykfall. Vårdpaket. Missfoster! Det vore lika bra om du dog!"
Det är den sista tanken som tar fasta på mig, för vad är ett liv med konstant ångest? Om det enda som hjälper är att skära sig eller äta lugnande, då är båda delarna lika skit. Jag vill inte knarka benzo, jag vill inte ha flera sår som kliar. Jag vill bara ha lugn och ro för ovanlighetens skull. Nej, det gick inte över, ni kanske har rätt, kanske gör det så för de flesta, men det har inte gått över ännu.
Jag är en parasit, jag är inte dum, jag kan läsa, och jag vet vad folk tycker om folk som lever på pengar från staten. Parasiter. Jag överlevde grundskolan och mobbningen, jag försökte studera vidare, och sedan var jag inte barn längre utan sattes på vuxenpsyk. Och på vuxenpsykiatriska avdelningar, men kroniker som är så nerdrogade att man inte vet vad som är deras sjukdomar och vad som är biverkningar från medicinerna.
Mediciner fick jag ju förståss själv, högre doser eftersom man plötsligt kan ge mycket mera när någon magiskt fyller 18, nuvarande myndighetsåldern. Men jag var van, orkade inte ens protestera, har läkare tvingat en att äta mediciner sedan man var 14 så klagar man inte. För all energi går åt till att överleva, så orkar man inte protestera. Så får man sedan höra att man verkar må mycket bättre när man slutat med medicinerna så undrar man ju vad fan som är fel. Jag tror nog att de gjorde det också, när jag äntligen kom mig för att berätta att jag slutade för flera månader sedan.
Min yrsel går i vågor. Det är kanske psykiskt, det är kanske fysiskt. Men det beror inte på ångesten iallafall, till och med benzo tar jag utan att kalga bara det finns en chans att jag slipper den. Men det gjorde jag inte, jag slapp ångesten, och insåg hur stor skillnad det är. Men jag vill inte knarka benzo, jag kanske inte egentligen irktingt orkar med ångesten, men jag vill inte knarka. Medicier är knark, jag har aldrig velat ha dem, jag har protesterat tills de till sist lyckades sy fast min mun. "För tar du det här så kan vi tyvärr inte hjälpa dig." Och jag klarar det inte själv.
De blev inte arga, mest oroliga kanske, och de tänker fortsätta försöka hjälpa mig. Men kan jag verkligen bli hjälpt? Jag bryr mig inte längre om mig själv, inte tillräkligt. Jag skulle säga till om rösterna styr mig, men det gör de hela tiden, jag är inte närvarande, det är nog därför jag har så mycket minnesluckor. Och det har jag ju inte kunnat säga. Gissa vad? Det är ju så jävla fånigt egentligen, jag är fånig. Röster är fåniga, det har jag alltid fått höra, ända sedan jag var liten.
En människa mindre på jorden skulle ju lätta på belastnigen lite. En av orsakerna till varför jag skulle ta livet av mig är helt enkelt att jag hatar mänskligheten. Vi förstör så mycket, de flesta människor är småsinta, griniga och elaka. Jag är inte stolt människa, jag skäms som fan för att jag är människa, vi är antagligen det sämsta som hänt den här planeten. Kan vi inte bara utrota oss själva? Vi är pinsamma. Jag vill verkligen inte vara människa, aldrig känt mig som en heller, kanske tur det. Spegel spegel på väggen där, vem är det där? Vem är på bilden jag tog av mig själv?
Jag längtar så efter lugnet, efter att få lämna den här världen. Han ber mig komma till honom, komma till honom i mörkret. Jag längtar efter mörkret, världen är så förbannat ljus. Tål knapt lampor, solljus är huvudvärksframkallande. Okej, jag kanske gillar ljus, i lagom mängder. Som månljus eller stjärnor. Allting gungar. Gungar ända in i döden. Är döden vägen till ditt rike? För jag vill vara med dig. För alltid. Jag kan känna hans andetag, han är den enda som ser mig, även om han brukar skämta om att är det inte tvärtom? Han verkar okej med det nu, minns att han var irriterad ibland i början.
Ska vi ge oss av till en värld där andra kan se honom? Kanske, jag kan ju inte prata om honom eller något annat så mycket. Är det självmord? Jag vet inte. Jag skulle kunna bara lämna allting, men det finns en person, en som jag inte kan ge upp, en som själv vill ge upp sig själv, jag är inte rädd för att förlora mig själv, men jag är rädd för att förlora henne. Utan henne skulle jag ge mitt liv till honom utan att tveka, ja, jag förstår varför du hatar henne, men snälla försök förstå, jag kan inte bara älska dig. Du kan inte kräva kärlek! För henne försöker jag, du säger ju jämt att du har all tid i världen?
Sluta, du gör mig galen! Yrseln gör att jag inte riktigt kan tänka klart. Tack för att du läste, ingen och alla och du med, jag avskyr när folk läser över ryggen på mig specielt läser det jag skriver! Du skrattar bara, alltid samma sak, så ger du mig tid?
|
|
|
|
