Hungrig |
Jag gråter för att jag är för liten och hjälplös, för liten för att ta ansvar för dig. Att vara instängd i ett mörker med ständig hunger är inget jag kan förstå. Jag ser dig som min käraste lilla syster och ingen som fruktar livet så som du.
Det är snart två år sedan nu. Mamma och pappa hade precis skilt sig och vi hade flyttat med mamma till en trea i en liten förort strax utanför Stockholm. För mig var allt nytt och spännande, det kändes som livet öppnade nya möjligheter för mig, som om jag äntligen hade hittat hem. För dig var det helt annorlunda, du var inte alls nöjd med tillvaron. Ett nytt liv väntande, och det var otäckt och skrämmande att skiljas från tryggheten du växt upp med. Jag tror att jag förstod att du på något sätt mådde dåligt redan i början. Du hade ofta mörka skuggor i ansiktet och dina vackra mörkgröna ögon glittrade inte alls som de brukade göra. Dina ögon ja, de var mycket kända och omtalade, du kunde förgylla någons vardag bara genom att skänka en av dina strålande blickar. Du hade sådan naturlig skönhet. Höga kindkotor, slät hy och mörkt vågigt hår. Vi var totalt olika du och jag i utseendet. Jag hade kort rakt hår och väldigt blåa ögon jag hade verkligen inte slät hy. Men i sättet var vi som tvillingsjälar. Samma sätt att bearbeta saker och samma förmåga att komma ihåg detaljer.
När mamma fick nytt jobb och var tvungen att resa väldigt mycket hamnade plötsligt allt ansvar på mig. Jag skulle se till att det alltid fanns mjölk i kylen och att tvätten alltid var ren och struken. Jag fick väldigt lite fritid och var ofta arg och ledsen och blev inte den syster jag borde varit. Jag klandrar mig fortfarande för att jag inte insåg när du började må dåligt inte ens när din vikt sjönk enormt.
Den kvällen då du hade bestämt dig för att berätta minns jag som det vore igår. Jag kom hem från skolan lite grinig som vanligt med stora matkassar. Jag ropade efter dig att du skulle hjälpa till att plocka in maten men fick som vanligt inget svar. Efter ett tag kom du och satte dig på en av de slitna stolarna som vi hade i köket. Du satt där lugnt och stilla och stirrade på mig, men det var som om din blick inte fick fäste utan gled rakt igenom mig. Den kvällen berättade du att du brukade kräkas upp den lilla mat du åt och att du mådde så dåligt att knappast orkade leva med dig själv. Jag blev så chockad att kändes som om orden susade in genom ena örat och ut genom andra. Jag hoppades att det var en mardröm som inte existerade, men jag hoppades förgäves. Tillslut kunde jag inte se dig i ögonen längre så jag vände mig sakta om och stirrade blint ut genom fönstret. En chipspåse som legat ostörd hela sommaren studsade fram längs trottoaren piskad av vinden. Jag önskade för ett ögonblick att vinden även kunde gripa tag i mig och låta mig få en oväntad framtid långt, långt härifrån….Men värkligheten kommer ikapp förr eller senare så jag fortsatte att lyssna. Du berättade med tårfyllda ögon och gråten i halsen hur du var tvungen att behärska den hunger du bar på och att du var mycket väl medveten om vad du utsatte din kropp för, men kunde bara inte ta dig ur det. Efter ett tag klarade jag inte av att höra mer så jag gick ut i hallen och öppnade dörren, fumlade med skor, men insåg snart att det var lönlöst eftersom mina händer skakade. Jag fortsatte min färd ner längs trapporna och ut på gårdsplanen, bort till en av de rostiga gungorna i lekparken. Där brast mina ben och mitt försök att hålla inne med gråten. Det högg och slet i mig att jag inte förstod, att jag inte ens anade, det borde varit uppenbart för mig, jag skulle föreställa hennes syster.....
Jag grät för att jag var för liten och hjälplös, för liten för att vara din storasyster. Och någonstans är det du som tröstar mig, du smekte mig över håret som du aldrig brukade göra och du log försiktigt åt min gråt. Du sa ingenting men du ville få mig att förstå. Du bar på mörkrets hjärta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -Dreamer- - 20 nov 05 - 02:23- Betyg:  | | braa!! |
|
|
|
