Hästmördaren, Del 5 |
- Vad säger du nu då? Säger den runde mannen nöjt.
- Hjälp, viskar jag för mig själv och försöker hitta en utgång. Saturnus blir allt oroligare och plötsligt ser jag min chans. Jag sätter hälarna i Saturnus, han flyger fram med ett stort skutt och hoppar över snöret.
- Jaa! vrålar jag och driver på Saturnus med ettriga skänklar. Bakom mig hör jag männen som tydligen börjar slåss, men mer hinner jag inte tänka. Vi galopperar säkert en kilometer till innan Saturnus börjar flåsa. Jag tar ner honom till skritt och låter honom skritta på långa tyglar. Då kommer jag på en plan.
Nervöst slår jag 112 och söker polisen. Först är det en ljus damröst som kopplar mig till polisen, sedan kommer en bullrig mansröst. Jag berättar hela historien och min plan. Polismannen tycker tydligen det är en bra idé, och tycker den ska utföras imorgon.
När jag går och lägger mig börjar jag tänka. Det kanske inte är en bra idé trots allt? Tänk om dom får tag i mig, och om polisen inte kommer! Oroligt somnar jag och börjar drömma. Först skall jag leta upp männen och få dom att jaga mig till bergdalen. Så ska polisen komma dit, och de är fast.
På morgonen vaknar jag tidigt. Mamma och pappa sover fortfarande. Tyst tassar jag ner och tar med mig saker jag behöver, 3 mackor, mobilen och lite annat. Jag går ner till stallet. Solen lyser mot mig och värmen sprider sig i hela kroppen. Direkt kommer sorgen från Chiko tillbaka. I vanliga fall skulle jag ha gått ner till stallet, fodrat och senare ridigt på en långtur och vara borta hela dagen. Saturnus väcker mig ur mina tankar genom att gnägga högt. Han får lite havre som han får nöja sig med som frukost så länge. Nervöst sadlar jag och leder ut honom. Händerna skakar och klumpigt hoppar jag upp. Saturnus verkar pigg och glad, och har ingen aning vad som väntar honom idag. Jag har lite bråttom, för jag och polismannen bestämde en tid. Klockan 13.00, men jag behöver inte oroa mig för klockan är bara 7.10.
Jag skrittar stillsamt fram genom skogen. Ett par rådjur står i en skogsdunge och en hare korsar stigen. Fåglarna kvittrar och skogen börjar vakna. Tårarna bränner, jag vill bara gråta och att Chiko skall komma tillbaka. Min sorg avbryts när jag hör röster. Är det männen?
Jag rider mellan träden och mycket riktigt står de båda männen och pratar med varandra.
- Hallå! ropar jag , ni kan inte ta mig, era tjuvar!
Männen tystnar och ser mig.
- Ta henne! vrålar den runde.
Jag börjar galoppera det fortaste jag kan, mot bergdalen. Men till min stora förskräckelse hör jag mopedljud bakom mig. Jag kastar en blick bakom och cirka två meter bakom mig sitter de två männen och gasar på. Som tur är skrämmer mopeden Saturnus, som gör att han springer ännu lite fortare. Då ser jag bergdalen. Äntligen! Jag rider in i den, stannar och hoppar av. Männen kommer strax efter.
- Haha, nu är ni fast, säger jag nöjt.
- Är vi? Frågar den smale och ser sig omkring.
- Det tror jag inte, säger den runde och plötsligt tar han upp en pistol och riktar den mot mig.
- Vem är det som är fast nu då? Säger den smale.
|
|
|
|
