En sista chans |
Jag sprang genom vattenpölarna, så både vattnet och leran stänkte. Tåget till Skåne skulle gå om fem minuter
Jag skulle till min pappa och tillbringa några veckor av sommarlovet där. Hemma skulle jag lämna alla vänner och resten av vår trasiga familj. Det kändes tungt. Efter att kämpat mig igenom vårterminen med någorlunda betyg hade jag planerat långa dagar på stranden och att bara få slappa och ha det skönt. Så skulle det inte komma att bli.
Tåget stod redan vid spåret jag skyndade mig in och satte mig på en ledig plats. pustade ut och tänkte igenom vad jag skulle gå miste om hemma – mycket.
Under resans gång fick jag ytterligare flera timmar att fundera. Jag och Sofia hade planerat in en kryssning till Tallinn. Den fick jag bara inte missa, vad som än händer lovar jag att vara hemma till dess” hade jag sagt och det stod jag fast vid.
När vi möttes gav han mig en stor kram. Jag märkte på honom att han var glad, men han skulle aldrig kunna få mig att känna mig trygg och lugn i hans närhet igen. Allt för många gånger hade han lovat och lovat men svikigt. Han hade sagt att han skulle komma på min avslutning, konfirmation och födelsedag men han hade inte gjort nått av det.
För en gångs skull såg huset riktigt välstädat ut. Han kanske höll på att ordna upp sitt liv ändå?
Jag letade igenom skåpen noggrant efter konstiga tabletter. Det fanns inga. Antingen hade han verkligen slutat eller så hade han gömt dem.
För fem år sedan hade han och mamma skiljt sig. Han hade blivit helt förstörd och ”gått in i väggen”. Det hade börjat bara några månader efter att de skiljdes, pillren hade blivit lätta att få tag ibland hans lika. Vänner som stulit och knarkade, slog sönder glasrutor. Men när de var påverkade levde de i en annan värld ”inpackade i bommull kände de inte smärtan på samma sätt. Piller hade blivit som en tröst, när allt kändes tungt och värdelöst.
Att han sedan skadat oss, att vi gråtit i timmar och hatat det han gjort, det var inget han tänkte på.
Nått år efter skilsmässan hade det gått för långt. ”rattfylla” och fortkörning hade han sagt. Sen hamnade han bakom galler ett år. Vi hade aldrig hälsat på honom där, mamma hade inte velat det men han hade ringt varje dag. Antagligen i brist på annat att göra. Han avslutade alltid samtalen med att tala om hur mycket han älskade oss.
Det året tycktes snigla sig fram Han hade förändrats, jag hade börjat gråta, både för att jag var glad och besviken. Jag hade nog förväntat mig att han skulle vara samma människa som förut och att vi skulle kunna vara hos honom på helgerna, gå ut och plocka svamp, fiska och bara ligga och lata oss. Sådan var han, en naturmänniska, sjusovare och tids optimist. Jag hade ärvt mycket av honom, kunde ligga och dra mig i sängen i evigheter, och sa jag en tid hade mina vänner lärt sig att de ofta kunde komma minst en kvart senare.
Vi plockade aldrig svamp. Vi fiskade inte ens. Det var helt annorlunda. Han bodde hos vår farmor ett tag sedan slutade han höra av sig och vi hade ingen aning om vart han höll hus. Han skulle lika gärna kunnat vara död. Efter ett par månader hörde hans bror av sig
- Jag antar att ni inte vet hur det är med Tom? Hade han både frågat och förmodat. han pratade vidare
- Han har befunnit sig i hamnen vid någon övergiven båt. Mer vet jag inte men antog att det var bättre än ingenting.
Det var det absolut. Det var mitt i natten och vi gav oss ut för att leta. Vi körde till hamnen och letade i timmar. Tillslut hittade vi en båt som såg ut att ha brunnit. Vi klev ur bilen och ropade. I båten hittade vi en hel del skräp. Men han var inte där. Vi åkte tillbaka flera kvällar i rad men antog sedan att han dragit vidare.
Någon vecka senare ringde polisen till oss och berättade att han satt inne igen.
Småstölder, fortkörning var orsak denna gång.
Vi blev väldigt lättade för att han var under kontroll men även väldigt besvikna på honom.
. Han kom hem till oss mitt i natten gapade och skrek. Det märktes tydligt att han var påverkad. Grannarna ringde till polisen. Han hann sticka före de kom. Till och med mamma grät. Polisen berättade att han mycket väl kände till vår pappa och att de skulle försöka få tag på honom. Han fick besöks förbud och mamma hade jätte dåligt samvete.
Mina småsyskon var självklart jätteledsna men de förstod inte vad som hände på samma sätt som jag och mamma. De kunde vakna mitt i natten och komma och krama mig, gråtande berätta om mardrömmen de haft och sedan fråga efter pappa. Att försöka trösta dem när man själv var lika ledsen var inte lätt. Det blev många vita lögner om att han var hos farmor eller liknande saker. Jag antar att det har varit likadant eller till och med värre för mamma. Sorgen och besvikelsen, oron och smärtan var enorm.
Pappa kom till oss flera gånger igen fast han inte fick. Mamma hotade ett flertal gånger med att ringa polisen men han visste att hon var för snäll.
Mamma träffade en ny och vi flyttade till en villa. Det blev lättare för mamma till en början men när pappa fick reda på det blev han helt förstörd. Missbruket ökade men på något sett lyckades han undgå polisen.
Han kom hem till mammas nya hotade med både det ena och det andra. En gång var vi där. Mamma var och handlade så det var bara vi och mammas nya och hans barn. Han sa till oss att gömma oss. Det kändes korkat, att behöva gömma sig för sin egen pappa. Mammas nya gick ut, vi hörde hur de skrek åt varandra utanför. Sedan kom han in igen. Vi väntade en lång stund innan vi vågade komma fram igen. Mamma fick en chock när hon kom hem igen. Han hade haft en pistol med sig. När vi sedan vaknade på morgonen såg vi att bilens fönster var kraschade och att lacken var repad längs hela sidan.
Nästa besök blev om möjligt ännu mer obehagligt. Då kom han i en jätte gammal och rostig bil utan körkort och påverkad. Han tog tag i min lillasysters arm och drog in henne i bilen. hon stretade emot men det hjälpte inte vad hade en 8 åring att säga till om i sådana lägen?
Jag öppnade dörren igen och tog ut henne. Ilskan i mig glödde. Han gick ur bilen och fram till mig. Jag borde ha blivit rädd men jag stod där med henne i mina armar och det var nått som fick honom att bara åka igen. Jag har nog aldrig känt sådant hat till honom som då. Att han försökte ta min lillasyster och tvinga med sig sin egen dotter.
Nästa gång vi fick veta nått satt han inne igen efter det kom han till ett behandlingshem. Då hade vi möjlighet att besöka honom.
Jag åkte dit en lördag morgon och stannade till kvällen. Vi var och åt och gick på bio. vi hade faktiskt väldigt trevligt, men det var ändå en stel stämning. Det var så annorlunda. Efter några veckor åkte jag dit igen. Vi pratade mycket om hur han skulle ordna upp sitt liv,
Så nu var han frisläppt. Hade ett hus i Skåne. Det var en bra början, men han hade fortfarande inget riktigt jobb och jag var inte helt säker på om jag skulle våga tro på honom. Efter en vecka bestämde jag mig för att lita på honom och hoppas en sista gång.
Han betedde sig bra. Sedan skulle jag åka hem igen. Jag ville jätte gärna åka och längtade till Tallinn resan men samtidigt var jag orolig för att det skulle hända nått med pappa Vem skulle nu ta hand om honom?
Jag kramade honom farväl på stationen. Den här gången blev det inte lika stelt.
. Allt hade blivit så mycket klarare
På tåget på vägen hem fick jag ytterligare några timmar att tänka igenom det som hänt. På vägen hem började jag gråta. Tårarna rann ner för kinderna. Jag var så lättad, jag hade litat på honom och hoppades kunna fortsätta med det.
Jag älskar honom men en sak är helt säker- han kommer aldrig att bli sig själv igen
|
|
|
|
