Saknad |
Maten hade varit klar länge, kallnatt. Skulle han inte komma? Jo, så här var det alltid, Mycket stress med jobbet.
Hon gick fram och tillbaka, kastade snabba blickar mot fönstret. Klockan tickade. Precis som hon satt sig ner på den flagnade trä stolen och suckade, hörde hon gnisslanden från dörren.
Han steg in i köket, alltid lika prydligt klädd, inga spår av tungt arbete sågs. Hennes ansikte fick genast en mildare uppsyn, hon log. Alltid blev hon lika glad att se honom, fastän de levt tillsamman i år kände hon den där nykära känslan.
De satte sig ner och småpratade samtidigt som de slurpade i sig spaghettin. Det var länge sedan de sågs nu och hon granskad honom noga i varje tugga. Han åt som han aldrig sett mat förut och innan hon hunnit blinka hade han ätit upp.
- hungrig? Var det ända hon fick ur sig, han som alltid brukade hålla sin stolthet uppe och vara fin i kanten. Vad hade de tagit åt honom, han slafsade nu i sig maten.
- Äter du inte ordentligt om dagarna längre?
Han Blickade oroligt mot klockan, tog god tid på sig att svara. Förklarade sedan att han hade bråttom. Han hade visst några ärenden. Han torkade sig om munnen, och tackade så mycket för maten. Sedan böjde han sig fram och gav henne en avskeds kyss. Hon blev varm i hela kroppen.
När han lämnat huset och började gå längs vägen, gick hon fram till fönstret. Hon följde honom med blicken så långt hon kunde. Sedan suckade hon, han hade aldrig tid åt henne längre.
Hon saknade de stunder att sitta framför brasan ihopkrupna under en filt och sakta sörpla i sig det varma teet, ja att bara sitta där tillsammans och utan att behöva säga något alls. Hur det än var så älskade hon honnom.
|
|
|
|
