Ensamhetens Ängel |
Telefonen ringer,tre långa signaler hinner gå fram
innan hon svarar.
Det är hemtjänsten som ringer och frågar hur hon mår.
Hur jag mår?hon funderar en lång stund,vad vill dom höra?
att allting är bra,fast hjärtat gråter och ensamheten,
tomheten håller på att kväva henne.
Kampen har varit lång och svår,
hon har offrat mycket för att kunna gå vidare,
hon har ångrat saker hon inte borde ha gjort,
ångrat saker hon inte borde sagt,
men vad hjälper det att ångra sin historia?
För det som har hänt har hänt och det som skett har skett,
inget kan ändra på det som har varit ändå.
Skulle det sett annorlunda ut?
Om hon handlat på ett annat sätt,
om hon valt en annan väg?
skulle hon ha varit lyckligare då?
skulle livet vara mer värt?
kommer livet att betyda nånting för mig när jag är död?
Så hon svarar att allt är bra,
säger adjö och lägger på luren med en djup, sorgsam suck.
Hon känner tröttheten som faller på,
som ett ok över hennes trötta axlar.
Hon är tvungen att sätta sig på den slitna bruna pallen,
som hon haft så länge hon kan minnas,andas ut
och hämta nya krafter.
Sedan reser hon sig sakta upp på ostadiga gamla ben,
hon vinglar medans hon går mot sovrummet.
hon är så trött,
känns som att orken loggat ut och det enda hon skulle vilja
göra nu är att släppa allt,låta allting försvinna,
bakom hennes tyngda ögonlock.
Hon lägger sig sakta ner på rygg,
ovanpå sängen och sveper det vita överkastet om sig.
Lägger sig ner och somnar in...
FORTSÄTTNING FÖLJER
|
|
|
|
