röd halsduk [del 3] |
Hon skulle bort, han skulle återvända. Hon kunde inte leva kvar. Han kunde inte leva utan henne. Hon hade planerat hela morgonen. Hon kunde ta sig till Skellefteå, bo oss sin moster. Då skulle hon komma bort från allt, bort från alla ansikten som inte var hans. Det hade inte varit samma sak utan honom, som om en del av henne hade försvunnit samma dag som han. Halsduken hade hon i all fall kvar.
Han smekte sina pinnar nervöst, vad skulle hon säga? Skulle hon kunna tänka sig att förlåta honom. För nu hade han förstått. Förstått att ett liv utan henne är inget liv värt att leva. Han satt på tåget, tittade ut genom fönstret utan egentligen titta. Det var som om han egentligen sov, fast med öppna ögon. Utanför snöade det och han fick en sådan lust att gå ut. Det var så instängt på tåget. Barnfamiljer och gamla tanter som trängdes. Han drack sitt kaffe. Den varma drycken som borde fylla honom med värme gjorde honom bara ännu kallare. Han ville så gärna se hennes ögon igen, bara få titta in i dem och säga tre små ord.
Det var imma på fönstren och kallt i bussen. Bussen som skulle ta henne till tågstationen. Hon drog upp benen på stolen och kramade om sig själv. Blundade. Önskade. Önskade att allt bara kunde bli bra igen. Att hon inte skulle känna denna ensamhet längre. Ibland blev hon så arg, arg så att det gjorde ont. Hur, hur kunde han lämna henne sådär? Utan ett ord. Skulle hon se honom igen skulle hon slå honom. Men innerst inne visste hon att det enda hon egentligen ville var att se honom igen. Få känna hans värme som smälter bort all kyla. För även hans blick kunde värma. De blåa ögonen som bara smälte inför henne. Men nu skulle hon bort. Bort från minnena, skapa nya minnen. Hon tittade på fönstret, strök sakta bort hjärtat hon gjort på imman.
Runt om honom var det ständigt folk i rörelse men han var stilla. Snart var han framme och även fast han var nervös fylldes han av en iver. En iver som inte kunde låta bli att blossa upp i ett litet leende. Han steg ut på perrongen, andades in den välbekanta luften. Snart, snart skulle han se henne igen.
Hon steg av bussen, sa farväl till luften som hon andats hela sitt liv. Gick med bestämda steg mot perrongen. Bestämda steg mot sitt nya liv.
Om de kanske hade varit andra personer, som gubben och gumman där borta vid informationen, kanske de hade sett. Sett hur två unga personer. En flicka och en pojke gick in i varandra. Hur de båda snabbt mumlade förlåt och gick mot motsatta håll. Hur en pojke med ett leende på läpparna gick mot utgången och hur en flicka med en bestämd min gick mot tåget. Kanske om de hade varit uppmärksamma hade de upptäckt varandra. Tittat in i varandras ögon och insett att här stod deras livs kärlek. Men aldrig skulle de få se in i varandras ögon igen. Aldrig skulle de få hålla om varandra.
Aldrig skulle de träffas igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | redcard - 21 aug 07 - 18:36- Betyg:  | | guud va bra..börja ju gråta :( | | Miip - 16 feb 07 - 07:17- Betyg: | NEEEEJ!!! DET MÅSTE JU TRÄFFAS JUE!! O.O!!! de måstemåstemåste!!! :O *cryyyy*
*desperate* | | Nattfrost - 16 feb 07 - 04:11- Betyg: | | gud va bra den va :) hela alltihopa alltså :) |
|
|
|
