TIDEN LÄKER ALLA SÅR |
TIDEN LÄKAR ALLLA SÅR?
De ljusa sommardagarna hade gått över i höstens lite dystrare nyanser.
Ragnar låg i sin säng, tittade upp emot taket, som uppfattades av honom att vara helt neutral. Hans innersta tankar växlade från att vara, positiv till dessa negativa bilder.
Bilderna matades fram, som en projektor, helt utan han hade någon som helst kontroll över, vad som hände.
Tankarna gick tillbaka till dessa ödesmättade timmar, han såg nu bilderna mycket klara.
Även om han inte ville att dessa skulle komma fram, så kom bilderna till honom som en överraskning, även om han visste hur förloppet hade utvecklat sig.
Han försökte att kämpa emot, men dessa bilder var så starka att inte ens de vildaste hästar kunde göra att han inte skulle motta dessa.
Under all ångest växlade bilderna, hur hans käraste vän hade stigit upp skulle ta bilen, ta sej över bron, in till staden och till sitt jobb.
När bilderna växlade kom det som en blixt, att hon tyckte ju inte riktigt om sitt jobb.
Detta var ju ingen tröst för honom just nu eller?
Han försökte att komma bort ifrån denna bildkanokad, men tyvärr ökade bildfrekvensen.
Nu såg han henne, gå ut genom dörren, hon tittade upp mot himlen, såg nästan inget, på grund av dimman, hon kände också den fuktiga luften slå emot henne.
Hon var så när honom att han tycktes sej känna, att han blev våt i ansiktet, var det av regnet? Han kände faktiskt över ansiktet, kunde konstatera att svetten hade blivit till pärlor, och runnit ned över ansiktet.
Han ville inte in i denna karusell, han kämpade emot med alla medel.
Men det fanns en önskan, att kunde man göra något så det här inte hade hänt?
Men tyvärr var nuets karga realitet så nära, att det var omöjligt att kämpa emot.
Med stor möda återtogs denna kanokad av bilder.
Hon gick med snabba steg mot bilen, tittade ned på grund av dimman, mumlade något, att vädret inte var alls bra.
Tanken flög igenom honom, varför kunde hon inte förstå att detta inte var ett bra väder att ge sig av,speciellt inte nu
Ändå kom hon fram till bilen, skulle ta upp nycklarna, kände i väskan efter dem.
Men nycklarna fanns inte där. Var hade hon gjort av dem?
- Jag hitta inte dem tänkte han.
Håll de gömda snälla nån. Låt henne inte hitta de.
Bilderna fortsatte nu, hon gick tillbaka mot huset.
- Hade hon inte låst dörren?
- Om hon inte hade låst dörren!
- Hur kan man gå ifrån en låst dörr?
Tanken bara kom, vad hade det med saken att göra nu? En trivial sak, en nyckel.
Bilden blev nu klarare, hon hade låst dörren, men när hon skulle stoppa nycklarna i väskan, tittade hon upp och såg dimman. Nycklarna hade då inte kommit i väskan utan hade hamnat på gången.
Plötsligt slog det honom, det var någon som inte ville att hon skulle hitta nycklarna.
Nycklarna såg han nu, men hon såg inte dem.
-Tänk om jag kunde ta de, slänga iväg dem.
Men tanken var ju inte realistisk, men ändå fanns det lilla hopp en människa har.
Man ta efter det lilla halmstrået, även om man inte ha en chans.
Hon hade nu börjat att se sig om efter de här nycklarna.
Hon var helt övertygad att nycklarna låg någonstans, i den färdriktningen hon hade gått.
Dimman var tät, hon böjde sig långt ned och utforskade gångvägen, tittade sig omkring.
Hon tänkte.
- Att ska jag nu inte hitta nycklarna också?
Om jag inte kommer i tid kommer de på kontoret att inte bli nådiga.
Han tänkte vadå nådiga. Hade de någon slags Gudsverkan, att inta den plats som Gud har, att vara nådig?
Hon fokuserade sin blick på denna gångväg, tittade hastigt på klockan, ruskade lite på huvudet, men återupptog sökandet.
Han fick upp en bild, en klocka.
- Kan man inte stanna den?
- Stanna tiden?
- Tiden kan man inte stanna, eller?
- Vad är tid i detta sammanhang?
Bilden for iväg och kom att hamna på henne igen.
Hennes sökande hade gett resultat.
- Nej, sa han högt, nej!
Men hon hade till sin glädje hittat nycklarna.
Han var helt förkrossad över att hon hade hittat nyckeln. Nu fortsatte hon mot bilen och öppnade den, satte nyckeln i startlåset, men bilen startade inte.
Hon försökte och försökte, men inget ljud från tändningen.
Fel på bilen?
- Tankar
- Fel på bilen?
- Varför hade jag inte tänkt på det?
Det disiga vädret hade gjort att bilen blev svårtstartad. Inget att göra tänkte hon, jag få helt simpelt ringa en taxi.
Taxinumret vad var det nu tänkte hon. Hon hade inte bott så länge här ute på ön.
- Jag får ringa nummerbyrån.
Hon slog sitt nummer på mobiltelefonen. Inget svar inte ett ljud.
- Måste var något fel på telefonen.
Han kände att ett hopp började att tändas.
- Det är något fel på telefonen, då kan hon ju inte komma till arbetet.
Bilderna nu hade zoomat in på hennes vackra ansikte, han log för första gången.
Men bilden frös, och nu återvände den, med att han fick se henne gå tillbaka till huset igen.
- Varför går hon tillbaka?
- Kunde hon inte stanna hemma, nu när inte bilen gick?
Han visste hur fortsättningen var, men ville inte att bilderna skulle komma fram, så grymma, så kalla, så oerhörda.
Hon öppnade dörren tog telefonluren och slog numret till nummerbyrån.
En röst sa telefonnumret. Hon lyfte åter på luren, sa att hon ville ha en bil till hennes hus.
Taxin fick anropet, och körde mot han kärastes väns hus. Just då plötsligt framför bilen, hörde han en duns.
- Vad var det?
Taxichauffören blev helt stel och kall, vad hade han kört på?
Han öppnade bildörren med ett snabbt ryck, tog sej ur bilen, gick framför bilen.
- Vad låg där stönade han fram och slängde sig av och an i sängen.
Denna plötsliga skeende i bildfrekvensen, gjorde att inte några bilder kom fram.
- Kom nu fram, sa han högt!
Nu ville han att fortsättningen skulle återupptas.
Han slet i sitt anletes svett med att försöka få fram bilderna.
De kom inte.
- De kommer inte skrek han högt.!-
- Varför kommer de inte!
I all förtvivlan ville han se hur fortsättning var.
Han försökte att komma i den sinnesstämningen han var i men misslyckades gång på gång.
När han till slut sa till sig själv.
- Varför rota i det här nu?
När han lade huvudet mot kudden kom bilderna fram igen. De spelades upp nu på hans inre scen. Ridån hade gått upp och nu såg han med sina egna ögon, att det låg en man framför taxin. Han hade inte blivit så skadad, utan taxichauffören hade fått upp honom på benen igen.
Han hade frågat honom om han hade skadat sig.
- Han sa till taxichauffören att bron hade rasat samman.
- Vad säger du?
- Ja det är sant.
Nu tog han ett stadigt tag om kudden, tittade så intensivt, att han tyckte att ögonen skulle sprängas.
Bilden kom tillbaka till hans vän som stod otåligt och väntade på taxin.
Hon tittade bort i dimman, men såg inga strålkastare.
- Var är han? Tänkte hon.
Han kramade kudden så hårt och sa.
- Vad kvittar det, var han är?
Han försökte att förmedla att taxin kommer väl när den kommer.
Hon tittade åter på klockan, nej det här går inte.
- Det går visst sa han i förtvivlan.
Bilen stod där, hon tänkte jag ska ge den en chans till.
- Nej, bilar de är inte pålitliga,
Skrek han så högt att han tittade sej omkring.
Men där var ju ingen.
Hon hade nu tagit sej ned till bilen. Hade satt nyckeln i låset och hon tänkte.
- Ja, den startar väl inte.
Men till sin förvåning, så startade bilen, men ett brummande.
- Kör inte skrek han, kör inte.
Men tyvärr körde hon ut, precis som taxin kom och i dimman såg hon inte taxichauffören.
Hon såg inte Inte hur han kom
Det blev en duns.
- Jaha, tänkte hon, inte detta med.
Hon steg ur bilen, såg att taxikillen, tittade på skadan. Den var inte så skadad.
Ansiktet på mannen i sängen hade nu blivit helt dyblöt, han hade i sin förtvivlan sett detta, som spelades upp för hans ögon.
- Detta måste väl bli så att nu åker hon inte till arbetet.
- Det var inte så farligt sa taxikillen.
- Var det du som skulle åka med mej?
- Ja, när du inte kom, så gick jag till bilen, den startade helt plötsligt.
- Ja, hur ska du göra nu sa taxikillen?
- Ja, jag får väl åka med dig sa hon.
- Varför åka taxi ända till stan sa han och riktigt slängde sej i sängen.
Han såg hur bilen körde mot stan till bron, det fanns ju ingen bro.
- Varför säger inte taxikillen att så var fallet?
De småpratade och taxikillen sa.
- Att han som skulle ha kört dig ,körde på en man, så jag fick ta denna resa i stället.
- Så bra sa hon, då förväntar jag mig ,att jag kommer i tid till arbetet.
- Jag ska göra mitt bästa.
- Nej, nej, gör inte ditt bästa, varför kan du inte göra ditt värsta någon gång? Skrek han av förtvivlan!
- Lägg i backen, gör något, vad som helst.
Bilen försvann i mörkret och hur han än fokuserade sej på att bilden, att den skulle bli klar, att det grymma slutet skulle komma, hur bilen kör ut på bron, hamnar i vattnet. Hur bilen vattenfylldes, dessa ångestfyllda skrik, sedan tystanden. Det var så tyst så man kunde riktigt höra tystnaden.
Lika tyst var det där han låg, han puls var uppe i 140,han kände sej svimfärdig, bilderna avtog sakta men säkert .
Slutet hade närmat sig.
Plötsligt blev allt bara svart.
Grapen
|
|
|
|
