Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Himlens vackraste ängel

Den trettonde juli 2003. Jag minns den där dagen som om det var igår, och inte som om det var ett år, fem månader, två veckor och och fem dagar sen. Jag har räknat tiden, till och med - trots att jag aldrig har varit särskilt bra på matematik.
Det var en underbar sommardag, det hade regnat i ett par veckor, men nu var det äntligen fint väder. Solen sken och värmde oss båda där vi satt, gräset var grönt, maskrosorna som växte på gården stod i full blom och du och jag låg uppe på det brännheta lekstugstaket. Vi måste ha sett lustiga ut, men det tänkte vi inte på. Vi låg där och drack ur våra termosar som var fyllda med iskall saft, nån gång tappade nån av oss sin termos och hoppade ner efter den. Flugorna surrade omkring oss, men vi viftade glatt bort dem. Livet var underbart.
Mamma ropade "Ska ni inte komma ner och få er lite glass nu, flickor", men trots att det hade smakat bra i hettan tackade vi nej. Vi pratade om allt som hänt hittills under sommaren, hur långt det var kvar av det och vad vi skulle hitta på för roligt under resten av det. Vi pratade om vilka killar från sjuan, både urgulliga och vidriga, vi hade sett på stan dagen före då vi hade varit och shoppat nya sommarkjolar, och vi pratade om vilken smak vi skulle ha valt på glassen om vi hade hoppat ner från taket och tagit var sin skål.

Ett par timmar senare spelades Ketchup-sången - som jag hade tröttnat på för hur länge sen som helst men som du envisades med att ha kvar som ringsignal - ur fickan på din jeanskjol, det visade sig vara din mamma som ringde, och hon envisades med att du måste hem på direkten. Du hoppade motvilligt ner från taket, och jag hoppade efter. Jag lyckades till och med snubbla över en fotboll som låg där, antagligen kvarglömd av nån av mina yngre tvillingbröder. Inte ens mamma såg skillnad på dem om hon inte tittade väldigt noga.
Du satte dig på cykeln med den rosa, skrikiga färgen - som din pappa hade lovat att måla om, fast han aldrig fick det gjort - och cyklade iväg längs gatan, och ropade efter mig "Jag ringer dig lite senare, Clara!". Jag klättrade upp på lekstugstaket igen, men det var genast tråkigare utan ditt evinnerliga pladdrande, så jag hoppade ner igen och gick in i vårt stora tegelhus. Jag trippade snabbt uppför trappan till övre våningen, mötte på vägen en av tvillingarna, jag tror det var Otto ["Man får inte leka i trappan!!"], och satte mig sen ner på golvet framför Nintendo 64-TV'n. Balkongdörren var öppnad, och myggnätet var fastsatt där så inga flygfän skulle komma in. Det blåste friskt ute, och vinden strök mitt hår bakåt och fläktade mig i ansiktet. Jag undrade om man kunde njuta mera av livet. Det var en sån dag som för alltid skulle vara fastetsad i mitt minne, tillsammans med alla andra ljuvliga sommardagar som jag varit med om tillsammans med dig. Men nu sitter den inte i mitt huvud som en ljuvlig sommardag, utan den 13.7.2003 är, i mina tankegångar, den sista dagen som jag kände befrielsen.

Nästa dag ringde min mobil, och i displayen såg jag att det var du som ringde. "Julia" stod det med den där typiska Nokia 3310-stilen, och jag tryckte på "svara" och lade mobilen mot örat. Du svarade, och lät förtvivlad på rösten. Det var inte likt dig, och jag blev genast orolig. Du var aldrig orolig för någonting - du var en evig optimist och var aldrig negativ.
"Clara, jag måste berätta en sak", sa du, och jag kom genast att tänka på provet du hade tagit hos doktorn i början av sommaren. Läkarna hade misstänkt att du hade något problem av någon anledning, du hade haft en långvarig influensa i maj och inte kunnat vara med på skolavslutningen, så de hade tagit någon form av prov på dig. Kunde det här ha något med det att göra? I så fall kunde det väl inte vara så allvarligt?
"Ja, vad är det?" sa jag, och misslyckades därmed i försöket att hålla rösten stadig.
Så berättade du det, att jo, visst kunde det vara så allvarligt. Din mamma hade fått resultaten av proven, och du hade cancer. Du sa det så där rakt på sak, bara. "Jag har cancer, Clara. Jag har cancer."
Jag minns ännu det där ögonblicket. Det blev knäpptyst i andra sidan luren, knäpptyst blev jag likaså. Det var som om ditt batteri i telefonen hade tagit slut. Dammsugarens surrande som mamma hade satt igång för några minuter sen blev till ett envetet malande i bakgrunden. Jag var som förblindad. Jag hörde inte, jag såg inte. Bara kände, hur någonting jag inte kunde sätta fingret på kom krypande från tårna uppåt, och trots att även den här dagen var en sån då solen stod högt på himlen och en svag bris fläktade mig i ansiktet och förde mitt hår bakåt så kände jag inte värmen mera. Det var som om jag kyldes ner, jag blev totalt kall inombords.
Plötsligt bröts tystnaden av dina svaga snyftningar, och utan att jag kunde göra något annat började jag också gråta. Stora, salta, genomskinliga, blöta tårar rann nerför mina kinder och ner på mina splitternya, vita byxor. I vanliga fall hade jag i tankarna ironiskt tänkt "det torkar", men jag kunde inte tänka så nu. Att sitta och gråta tillsammans med dig via telefonen hade i vanliga fall känts tryggt, som om man inte var ensam om att vara ledsen. Men det här var inget vanligt fall. Inget kändes tryggt, inget kändes bra.
"Jag har cancer, Clara." Du har cancer, Julia. Jag vet att folk har blivit friska från cancer helt och hållet. Men var det inte i cancer min farbror hade dött, kanske? Var det inte i cancer som farmor hade somnat in på sjukhuset när jag var tre år och inte hade fått lärt känna henne på riktigt? Var det inte lungcancer som morfar hade haft, och som han till sist hade dött i?
Ja, det var det. Du har cancer, Julia. Fan också.

Efter det var det som om jag gick i en ständig dimma. Veckor och månader gick, strömmade förbi, utan att jag hann med. Jag ville inte hänga med.
Du försökte glömma bort det - "ta vara på dagen som om den vore den sista", sa du. Och det var just det som plågade mig - man visste inte vilken dag som kunde vara den sista. Jag var livrädd för den sista dagen. Livrädd för att du skulle försvinna från min sida.
Skolan hade börjat igen, och de ljuva sommardagarna på lekstugstaket var slut.
Din mamma hade berättat för Monica, vår klasslärare. Det hade du sagt åt mig, och Monica hade tydligen spridit det vidare. Alla lärare uppträdde med respekt mot dig, som om du var en 100-årig dam på ett ålderdomshem och inte en tolvårig sjätteklassare. Det hade på något sätt spridit sig mellan klasskompisarna också - tjejerna som förut hade satt sig upp mot dig och mig, mobbat oss ända tills dom märkte att det inte var en idé för att vi inte brydde oss, såg med långa blickar efter dig och man såg inte det minsta av hatet i deras blickar som man skymtat förut. Du var ett uttittat objekt, men du vände dem ryggen. Du levde en dag i taget och skötte allt som om det varit vilken dag som helst. Du fortsatte att ha högsta betyg i engelska läxförhören vi hade, du fortsatte att hoppa undan från koddbollen på gymnastiken och du fortsatte plugga envetet på miljöläxorna om Niger, Senegal, Kongo och Elfenbenskusten, trots de regelbundet återkomna läkarbesöken.

Men så kom den där dagen i oktober, tre månader efter cancerbeskedet, då min telefon pep. Det var ett textmeddelande från dig. Du brukade alltid ringa, aldrig sms'a, så jag blev förvånad då min inbox i mobilen tog emot det första meddelandet på ungefär tre veckor. Jag öppnade meddelandet, och läste det alltefter som mitt hjärta började klappra snabbare.
"Dom sa det idag, åt mamma i telefonen. Det är slut snart. Snälla Clara, ring inte. Jag orkar inte prata. Är borta från skolan imorgon, mamma håller på att ringa åt Monica nu. Jag orkar inte med fler blickar från alla. Det är som om alla bryr sig om mig bara för det, dom skulle aldrig bry sig annars. Det blir så jävla falskt, jag orkar inte. Kom hem till mig efter skolan imorgon, om du hinner. Vill hellre sitta bredvid dig och prata om det än att snacka via en elektronisk apparat som drivs med batterin. Men just nu orkar jag faktiskt inte stå öga mot öga med någon, inte ens dig. Förlåt. PoK."
Jag tryckte på "svara", men orkade inte ens knappra ner ett "Va?!". Jag var stum, igen. Jag hade ju faktiskt tänkt att det inte kunde vara så farligt, men det kunde det. Det kunde vara slut när som helst.
Det var som om mitt hjärta stannade. Jag bara satt där, med telefonen i handen. Den pep ilsket, och det stod "Batterinivå låg" i displayen. Jag hade ingen aning om var laddaren var, och det tänkte jag inte ta reda på. Jag ville skriva ett svar på ditt meddelande, men jag kunde inte. Vad svarar man då ens bästa vän berättat att hon skulle dö? Du skulle dö, Julia. Du skulle dö från mig. Vad skulle jag nu göra?

Jag tror att du förstod varför jag inte svarade. Vad skulle du själv ha gjort i samma situation? Klart du förstod!
Den natten somnade jag inte förrän omkring klockan 03.00. Jag ville gråta, få ut lite av sorgen genom tårarna, men det gick inte. Jag tycktes vara för sorgsen för att gråta. Jag stirrade upp i taket, som var gjort av trä, och där små prickar fanns som bildade olika mönster. När jag var liten hade jag älskat att leta efter små kaniner och älgar där uppe, men nu kunde jag inte se nånting. Jag reste mig upp, satte mig vid skrivbordet och stirrade ut genom fönstret. Regnet strömmade ner, och jag tänkte på hur mycket jag saknade sommardagarna på lekstugstaket. Dom kändes så långt bort, och innerst inne kom jag att tänka på att du aldrig skulle få ligga där uppe med mig längre, aldrig. Om dom hade sagt att det skulle "vara över snart", skulle du aldrig finnas till nästa sommar. Jag skulle aldrig mera få be dig att hoppa ner efter min termos.
Jag tog fram en gammal dagbok och satte mig på golvet med den. Jag hade aldrig varit en sån typ som skrev varje dag, men under åren ända från att jag var nio hade jag tagit fram den och kluddrat ner något ibland. Dagboken var fylld av foton på mig och dig. Du och jag i parken, du och jag i gungorna, du och jag på lekstugstaket, du och jag i bussen på väg till vårt första besök i slalombacken, du och jag på stranden, du och jag på din 11-årsfest. Det högg till i hjärtat när jag såg bilderna. Du skulle aldrig ligga på lekstugstaket eller åka till slalombacken med mig igen. Snart skulle det vara slut.

Oktober och november gick. Man började märka på dig att du faktiskt hade något ihop med dig - du var trött och orkade oftast inte ens prata med någon. Du var i skolan, det envisades du med, trots att Monica hade sagt att du skulle få vara hemma om du ville. Du levde fortfarande efter "Ta vara på dagen som om den vore den sista", men du kunde inte ta vara på dagen fullt ut. När skolan var slut packade du ner dina väskor och åkte bil hem, nån gång fick jag följa med och vara där hemma med dig, men det enda du orkade göra var prata. Du orkade inte springa, gick inte ens uppför trapporna om det inte var nödvändigt. Som tur var vårt klassrum i skolan på nedersta våningen. Vi hade våra gamla diskussioner, men dom gick inte i samma glada ton längre. Du hade fått en mp3-spelare av din mamma när du hade namnsdag, men jag tror nog att både du och jag visste att det inte kunde ha varit bara på grund av att ditt namn stod i almanackan som hon hade gett dig den. Du spelade musik i den, men det var bara långsamma ballader som gick i moll och handlade om sorg. Ketchupsången var inte längre din ringsignal, utan du hade bara valt den där tråkiga "ring ring"-grejen. I skolan var alla ännu mer respektfyllda mot dig, dom vågade knappt gå nära dig - som om du var en trasdocka som skulle ramla ihop när som helst. Det var som om alla förberedde sig för ett osynligt moln som kom närmare och närmare. Inte till skada för någon, men alla aktade sig ändå.

I mitten av december - det var på luciadagen, för jag minns att stadens lucia kom och sjöng för oss, och jag fick sitta ensam i ett hörn av festsalen för du var inte där med mig - orkade du inte komma till skolan. Din mamma ringde mig på morgonen och bad mig om att hämta ner dina läxor när skoldagen var slut. En önskan från dig, sa hon. Du var verkligen en kämpe, men allting har ett slut.

Jullovet kom småningom smygande, men du hade inte varit i skolan ända sen lucian. På julafton kom jag hem till dig med min julklapp. Jag hade köpt ett smycke till dig, ett hjärta av äkta silver, och så ett kort där det stod "Friends 4-ever" med snirklig, fet stil ovanför två nallebjörnar i tomteluvor på pärmen. Det stod inget "god jul" i det, men tomteluvorna fick stå för den mer juliga delen av det hela. Din mamma öppnade dörren, och sa att jag skulle stiga in. Jag gjorde som hon sagt, tog av mig skorna som var vita av den första snön som fallit precis den dagen, och lade ifrån mig vantarna och mössan. Jag gick in i ditt rum, där du låg i din säng med en tomteluva lite halvhjärtat placerad över ditt blonda hår. Det hade blivit blekare med tiden, och tunnare också. Jag satte mig ner bredvid dig och gav dig min julklapp. Du öppnade den varsamt, och tog fram smycket. Med en blick förstod jag vad du ville, och jag fäste det runt din hals. Du fingrade på hjärtprydnaden och log, om än lite matt. Du läste kortet, och la det därefter på ditt nattduksbord. Där stod det "Friends 4-ever", den snirkliga, guldfärgade stilen glimmade. Inuti hade jag klistrat ett foto på mig och dig, taget alldeles innan dagen då du meddelade det - att du hade cancer. Under fotot hade jag kladdat ner nånting med den lila glitterpennan som du hade gett mig i födelsedagspresent i maj samma år: "God jul och gott nytt år, Julia. Tusen kramar från Clara." Det var inte mycket att komma med, men jag orkade inte kladdra ner nån snyfthistoria om att slutet var nära. Det skulle bara ha förstört din jul. Inte för att du hade nån topp på julstämningen direkt där du låg i din säng omsvept av dubbla täcken, men jag tänkte ändå att det skulle ha varit onödigt.
Du kramade om mig efter en lång blick på kortet, och jag kände hur du tog tag i en hårslinga ur mitt hår och fingrade på den. Sedan kände jag något blött på min axel, det var vatten som hade tagit sig genom min tunna, stickade tröja. Jag var inte säker på om det var en vattendroppe från mitt blöta hår eller om det var en tår från ditt öga.
Någon timme senare, efter att vi suttit i total tystnad, märkte jag att du hade somnat. Jag satt där lite tveksamt, innan jag snabbt kysste dig på pannan och lämnade rummet under tystnad.

Fem dagar senare ringde din mamma till mig igen. Du var inlagd på sjukhus nu, slutskedet var inte långt borta. Jag slängde på luren i ren förtvivlan efter att hon hade sagt att du var på sjukhus, jag brydde mig inte om vad hon skulle tänka. Jag ropade på pappa, han måste köra mig till sjukhuset direkt. Jag visste att jag aldrig skulle ha orkat pulsa fram, om så med cykel eller helt enkelt bara gående, genom den tunga snö som fallit under natten och som plogarna ännu inte hade hunnit skyffla bort. Pappa kom genast och vi närmast slängde oss in i bilen. Jag var på väg att öppna dörren redan innan ens hade hunnit svänga in på uppfarten, och så fort pappa hade parkerat bilen sprang jag mot ingången. Jag höll på att halka på isen som låg över asfalten utanför ingången, men jag brydde mig inte. Jag måste få se att du levde.
Det gjorde du, du låg i din sjuksäng, inbäddad i vita lakan och täcken och med det ljusa, nu näst intill vita, håret utspritt över den kritvita kudden. På nattduksbordet bredvid sängen stod en massa lycka till- och vi älskar dig-kort från din familj, släkt och bekanta, men det som stod i mitten längst fram var mitt kort. Guldstilen lyste mig i ögonen och jag sket i att tårarna började rinna. Jag satte mig ner på din sängkant och blundade, en tår föll ner på lakanet. Dina föräldrar lämnade sakta rummet, dom hade stått halvt dolda i ett hörn. Jag riktade blicken mot dig, och såg att jag inte var den enda som grät.
"Clara, du kommer att finnas hos mig, eller hur?"
"Klart jag kommer, Julia!" Dina ögon blev ännu mer tårfyllda och du vände bort ansiktet och tittade ut genom fönstret.
"Jag trodde allt skulle bli bra. Jag trodde alltid att det skulle ordna sig. Men det kommer det aldrig." Din blick mot fönstret var en bedjan om befrielse, en tyst förfrågan om att få slippa ut härifrån, ut och plumsa i snön, bara ut, ut, ut!
Men båda förstod vi nog att det skulle aldrig ske. Jag kunde inte förmå mig att säga emot dina ord, för jag visste ju att dom var den raka sanningen sedd i vitögat. Du skulle dö ifrån mig. Du skulle dö i cancer, det skulle du faktiskt. Man lade inte in folk på sjukhus på skoj två dagar före nyår.

Jag satt hos dig hela den dagen, även om jag fick lov att gå och ta en huvudvärkstablett där emellan. Mitt huvud dunkade av migrän och jag fick mest lust att spy. Du låg stilla och sov, omedveten om att jag var där - men ändå tror jag du visste att jag fanns vid din sida. Du var min ängel, hade varit min ängel genom hela livet, och nu skulle ängeln dö ifrån mig. Jag kunde inte släppa tanken. Jag försökte att tänka på annat, men allt jag såg för min inre syn var dig som död. Jag vet inte riktigt hur det såg ut, men det plågade mig och gav mig ännu mera huvudvärk.
Till slut måste jag ha somnat, för plötsligt vaknade jag. Man kan ju inte vakna utan att sova emellan, eller hur? Jag undrade först var jag var, för jag hade drömt en dröm om några ruskiga, spygröna varelser kom och tog en knallrosa hatt av mig. Skulle nog ha varit rätt skoj att tänka på annars - men det här var inget 'annars'. Det här var allvar. När jag såg all den vita färgen omge mig från alla håll och kanter blev jag livrädd, men när jag sneglade mot dig andades du fortfarande. Jag gick ut ur rummet för att hämta ett glas vatten, när jag hade hämtat det satte jag mig på stolen igen. Jag betraktade dig. Du låg i exakt samma ställning som du gjort kvällen innan, du hade inte rört dig alls. Håret låg fortfarande utspretat över kudden och fick hela synen att se rätt vild ut. Lakanen var snodda om dig som om du var en för sen julklapp, och mitt i alltihopa såg jag ditt ansikte. Det var ett lugn uttryck som vilade över det. Ögonen var slutna, och munnen lätt öppen.
Plötsligt öppnades ögonen. Du hade vaknat, och jag vet inte hur och varför, för jag hade hört att du andades, men jag blev enormt lättad när jag såg dina blåa ögon glimma och mina ögon speglas i dina.
"Clara, sitter du här ännu?"
"Ja, det gör jag. Ta det bara lugnt, Julia. Allt är okej. Sov du bara."
"Nej", sa du, "jag vill inte sova." Du lät som ett litet barn som hade drömt en mardröm om att Mårran från mumintrollen skulle komma och frysa dig till is.
"Det är okej, Julia, jag är här."
"Men jag är så rädd, Clara. Så jävla rädd!"
"Var inte rädd", sa jag och kramade om dig. "Allt ordnar sig."
"Det vet du väl att det inte gör", sa du i en viskning. "Ingenting kommer att ordna sig. Det kommer aldrig att bli som förr."
"Du minns väl vad ditt motto var?" sa jag. "'Ta vara på dagen som om den vore den sista'."
"Säg inte så!" kved du. "Tänk om det faktiskt är den sista då?"

Du hade så småningom somnat, och det samma gjorde jag. Jag vaknade emellanåt när dina föräldrar kom och tittade in hos dig, såg till att allt var okej. Dom nickade alltid kort åt mig och försökte lysa upp sina ansikten med vänliga leenden, men jag förstår inte, ingenting är vänligt. Döden var på lur runt knuten hela tiden, och döden var inte vänlig. Döden skulle ta dig ifrån mig, döden kom för att hämta himlens vackraste ängel tillbaka till himlen. Jag somnade och vaknade med jämna mellanrum, dag och natt. Jag blev lika livrädd varje gång jag vaknade. Men snart vaknade jag inte mer, för jag kunde inte somna. Det var nyårsafton, den 31 december 2003, klockan var sex på kvällen och folk började skjuta med sina raketer och smällare. Jag trodde du skulle bli irriterad av det och vakna, väggarna på sjukhuset var inte speciellt täta, men du vaknade inte. Men andades, det gjorde du. Jag måste ha kollat det varannan minut eller så. Jag har aldrig varit så rädd. Inte ens när jag visste att farmor skulle dö i cancer. Dö på samma sätt som du. Jag var hundra gånger räddare nu, nej, tusen gånger räddare. Du gled allt längre och längre bort. Julia, kom tillbaka!

Jag hade somnat igen, och när jag vaknade av att en extra hög smällare smällde utanför sjukhuset var jag förbannad på mig själv. Du andades fortfarande, men jag tyckte det var långsammare nu. I ena hörnet av rummet satt dina föräldrar med knäppta händer och med tårarna rinnande. Åtminstone din mamma - din pappa satt med ansiktet i händerna. Jag visste på en gång att det snart skulle vara dags.
"O, Clara, så skönt att du är vaken!" Jag blev nästan rädd när din mamma bröt tystnaden.
Jag kunde inte komma på något att svara.
"Doktorn har sagt att det inte är länge kvar nu."
"Jag förstår det", sa jag. Utan att ens gråta, jag orkade inte. Tårar hjälpte inte mot den klump som växte sig större i magen på mig. Jag kvävde känslan av att vilja spy, och tog en klunk ur mitt vattenglas som jag hämtat tidigare.
Raketerna fortsatte flyga utanför, och smällarna blev bara högre och högre. Du sov som en stock, och vid några tillfällen trodde jag faktiskt att du hade dött redan. Du låg så underligt stilla. Plötsligt bröt din röst tystnaden. Klockan med de röda blinkande siffrorna som stod på nattduksbordet talade om att klockan var tio på kvällen. Raketstjutandet var värre än någonsin. Din mamma och pappa satt fortfarande i ett hörn av rummet, halvsovande. Vi hoppade till allihop när vi såg att du hade öppnat ögonen.
"Mamma, jag har en sån huvudvärk", sa du och stönade.
Din mamma gick fram till dig, hennes ögon var blanka och röda.
"Det är okej, gumman, det är snart över."
Du protesterade inte ens. Det där var nog det värsta ögonblicket, det allra värsta. Livsenergin verkade ha runnit bort från dig helt och hållet, det var inget 'ta vara på dagen som om den vore den sista'. Det här var den sista, det visste alla som satt i rummet. Doktorn kom in, och med en enda blick på din mamma förstod han att döden hade kommit närmare nu.
Dina föräldrar reste sig och satte sig på knä bredvid din säng. Din mammas ögon såg underligt tomma ut, och din pappa hade en obegriplig min i ansiktet. Jag förstod att de ville vara ensamma med dig, så jag gick ut ur rummet och sjönk ihop i en sittande ställning vid väggen utanför. Jag begravde ansiktet i armarna, brydde mig inte om att människorna som gick förbi stirrade på mig. Jag vet inte hur länge jag satt där, men plötsligt ruskade en röst om min hjärna, som verkade underligt tom just då.
"Clara?" Det var din mamma, som stuckit ut huvudet genom dörröppningen till rum 137. "Julia vill att du kommer in. Hon vill säga något till dig."
När jag kom in genom dörren såg jag att klockan på nattduksbordet tickade fram på minuten 23.55. Snart skulle det nya året vara här. Men du skulle kanske inte få uppleva det. Jag kastade en blick på mitt kort, där det mellan orden var inblandade 'Gott nytt år'. Det var inget gott med det här nya året. Det var döden på besök.
Dina föräldrar lämnade rummet, precis som jag hade gjort för dem tidigare. Du öppnade ögonen och såg stilla på mig. Det fanns inte den minsta energi eller glädje i din blick, den var tom, lika tom som jag kände mig inombords.
"Clara", sa du. Jag viskade ett sakta "Ja."
"Du vet att det är slut snart, va?"
"Ja", sa jag igen. "Jag vet."
Dina ögon fylldes med tårar.
"Jag känner mig som en svikare."
"Nej, Julia. Det är inte du som har svikit mig. Allt är cancerns fel."
"Men det känns inte så. Clara, lova att du finns här då det händer."
"Jag lovar."
"Du är min bästa vän ändå, Clara. Ingen skillnad var vi befinner oss."
"Du är min bästa vän också, Julia." En ensam tår letade sig nerför din kind, jag torkade bort den med en snabb rörelse på handen.
"Det är inte länge kvar nu." Din röst var tunn, svag, och nästan ohörbar. Jag såg på klockan. 23.57.
Du slöt ögonen, du hade inte många ögonfransar kvar. Jag kände på en av dina hårslingor, den var tunn, lika tunn som din röst. Det kändes som om den kunde gå av bara jag ryckte lite i den. Som garn.
"Julia, du vet att jag finns här. Jag finns alltid vid din sida, vad som än händer, var du än är. Jag glömmer dig aldrig, du vet väl det? Du måste förstå, att döden inte kan skilja oss åt. Vi lever vidare, men på olika ställen. Du var en ängel, du var allt. Men även himlens vackraste ängel måste resa tillbaka nån gång..."
Min röst bröts. Det kändes som om jag höll på att krångla ihop en osammanhängande dikt, och att jag misslyckades fullständigt. Men jag fortsatte.
"Vart du än ska ta vägen nu, så försvinner du inte. Du stannar kvar i mitt hjärta, och det vet du. Julia, jag älskar dig. Du vet det, vart du än tar vägen. Du försvinner aldrig."
Dina föräldrars ansikten tittade in i rummet, och jag nickade åt dem. 'Kom in.' Klockan var 23.59. En minut kvar, tills ett nytt år tog sin början. Du öppnade munnen och viskade nånting svagt. "Jag älskar er alla." Dina ögon slöts igen, klockans siffror förvandlades snabbt till 00.00. Jag studerade hela dig, du såg faktiskt ut som en ängel. Det ljusa håret utspritt över kudden, den högra handen snuddande vid din kind, och den vänstra tryggt nere på det kritvita lakanet. Du var inbäddad i täcket, men det såg ut som om det var nybäddat, som om någon just hade svept det över dig. Alldeles slätt, glorian var det enda som fattades.
Och plötsligt andades du inte mer. Himlens vackraste ängel var på väg tillbaka.

*

Här står jag nu, ett år efter händelsen. Det är nyårsnatten mellan år 2004 och 2005, och jag sitter inte på sjukhuset. Jag är inte heller ute och festar. Jag sitter i mitt nyrenoverade rum och tittar ut genom fönstret, raketerna sprider ett glittrigt sken i alla regnbågens färger över himlen. Grannbarnen står ute på vägen, fönstret i mitt rum står på glänt. Det är stjärnklart, snön ligger vit på marken, och en liten, sval vind tränger sig in genom fönstret och fläktar mitt hår bakåt. Nerifrån gatan hörs barnens röster, "Oj, vilken smäll!" och "Titta! En lila!".
Jag ler för mig själv, och tittar upp mot himlen. Raketerna fortsätter att smälla, och jag får syn på en stjärna som faller. Man får visst önska något då. För ett år sedan hade jag önskat dig tillbaka, om en stjärna hade fallit utanför sjukhusfönstret. Men det gör jag inte nu. Jag vet att du har det bättre där du är. Var du än är, så är jag hundra procent säker på att du är lycklig. Och det är viktigare än allt annat.
Jag har nya vänner, en ny skola och nya lärare. Livet fortsätter att rulla på, för det ska det. Det är nya tider som kommer emot mig, och den enda skillnaden mot förut är att du inte är med mig och möter dem.
Men jag överlever, det gör jag faktiskt. Men dig ska jag aldrig glömma, aldrig.
Jag lever efter ditt motto, 'ta vara på dagen som om den vore den sista', och kortet jag gav dig i samband med julklappen står på mitt skrivbord. Texten lyser lika mycket nu som förr, och jag ler varje gång jag tittar på det. Du lever kvar inom mig, i alla fall.
Trots att även himlens vackraste ängel är tvungen att resa tillbaka nån gång.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
honsomsaknarliv - 17 jun 09 - 21:38- Betyg:
har gråtit mig igenom hela nu och tårarna rinner fortfarande. du är verkligen helt underbar på att skriva, fortsätt med det du gör. du kommer att gå långt!
BlodRosen - 30 jan 08 - 13:17- Betyg:
Shit va bra,sitter här tårögd och försöker skriva en vettig komentar till den här novellen...
Den var djup och sorglig,väckte ganska många minnen hos mig,...cancer snor för många liv...
Mangasagan - 21 sep 07 - 13:33- Betyg:
Det här var det finaste jag läst här.
Jag började gråta när jag läste den. så himla bra
Du skriver jättebra
Emelajne - 2 maj 07 - 18:49- Betyg:
ja du, jag har läst den så många gånger och det slutar alltid med att tårarna rinner, det är så himla fint alltihop! ta verkligen hand om dig och gör det bästa av situationen nu, och du vet nog att hon finns där, har själv förlorat min barndomsvän i döden, de är otroligt hemskt!!
TAKE CARE!<3
RutigKjol - 26 apr 07 - 15:42- Betyg:
Så underbart vackert. Det här måste vara bland det bästa jag någonsin läst, det är sällan att tårarna faller på mig efter en dikt, men den här gången gjorde det verkligen det.
Den här novellen kommer jag återkomma till, gång på gång, det här är en som stannar i ens hjärta för evigt.
Jag är mållös, jag kan inte med ord förklara hur mycket jag tycker om den.
Den är så äkta, så djup, så stark... Helt underbart.
Beklagar verkligen sorgen, rest in peace.
Allt var så otroligt sorligt, all underbart vackra adjektiv överallt,
men ändå så otroligt vackert sorgligt.
Men det sista stycket, det gav hopp.
Och hur du lyckas med det, det fattar jag inte.
Allt jag fattar är att det här är bland det vackraste jag någonsin läst.
NeelyNelly - 2 feb 07 - 23:37- Betyg:
jättebra!!! En stark novell,kommer alltid att finnas i mitt hjärta!!!
19Emlan91 - 12 dec 06 - 00:24
när du skrev på Presentationen...(förstasidan)..menar du Julia då som diin bästa vän?:.
19Emlan91 - 12 dec 06 - 00:19
JA börja gråtta när ja läste för ja vet hur de känns...fast ja va inte me henne när hon dog:(. för hennes föräldrar sa att de va bra med henne alltså så bra de kunde bli när man är sjuk...så ja fick itne åka dit..och så:(
19Emlan91 - 12 dec 06 - 00:17
Heeej Tjejen:)...ville bara säga att ja älsakr dej<3 känner dej inte men de är starkt att skriva om de. och ja ville också säga att miin bästis dog i år den 12/10-06 ...saknar henne osså men dom finns alltid inom oss...om de är nott du undrar över så finns ja här....har näligen också haft canser.4 gånger...men livet är orättvist och dom man älskar dör först. ja hade turen som klara mej men inte miin kompis och de va hennes 2:a gång...FINNS HÄR FÖR DEJ.<3 ÄLSKAR DEJ SÅÅ<3
emeLiie_ - 26 mar 06 - 21:00- Betyg:
tårarna började rinna på mig, ta vara på dig, ta hand om dig själv,
<3 du är så jävla stark!
Mandiizz_13 - 26 mar 06 - 20:05- Betyg:
Jag höll på att börja böla jag med!
En tjej i min klass har haft canser men den
är borta nu ..*tuur :S*
Helt klart den bästa jag läst det här året!
Kanske året efter oxå, om du inte skriver någon ny!! :D <3
Forever_mee - 13 mar 06 - 00:04- Betyg:
den va jättefin...Min bästis har canser...hon har fått tillbaka de tre gånger sen första gången i fyran...Så ja förstår hur du känner dig...varje dag är är ja rädd att hon inte kommer till skolan...och ja träffar henne så mkt ja bara kan för att finnas där och stötta henne...Din dikt är så fin på ett sorgligt vis:);(
oobeskrivlig - 6 feb 06 - 08:33- Betyg:
JAG ÄLSKAR DEN. Världens bästa Felle-novell.
Kramar från Din Don (L)
wonderbabe - 18 jan 06 - 00:52- Betyg:
Ryser ordentligt nu :'( sorgligt!!
vattendroppe - 17 jan 06 - 23:48- Betyg:
Here gud vilken bra! jag kände mina tårar rina ner för kinderna
Du har värklien fåt känslor i den!Värkligen en av de bästa jag har
läst!Jag vet själv hur de är att förlora någon som inte skulle dö än,
Ta vara på dej!
Natta_ - 15 jan 06 - 23:26- Betyg:
Wow, tårarna var på väg hoss mig också. Det var verkligen bra, lätt att leva sig in i.
Silent_Angel - 15 jan 06 - 03:39- Betyg:
Jätte Jätte Jätte bra !! Det går inte att beskriva med ord hur bra den var !!!
blixten_88 - 10 jan 06 - 23:17- Betyg:
Så otrolig berättelse, helt som om den vore sann.
En klockren 5a.
fridolina - 10 jan 06 - 22:52
Felle lilla, du finns där för mig också, det vet jag, !!<3 älskar dig och kommer alltid att göra det!!
Sjohansson - 5 dec 05 - 06:44
Så enormt bra, började till och med gråta.
Cancer tar för många liv, allt för många.
Många i min släkt har det..
Ville bara säga att den var riktigt bra, och riktigt tänkvärd.
fridolina - 22 nov 05 - 02:34- Betyg:
du vet att jag älskar den!!
den är så vacker att det inte
är klokt!! du måste medge att
det här är bättre än allt jag
har skrivit.
Tårarna kom inte bara pågrund av
att den var så fin, utan för att
jag började tänka på att du skulle dö...
Dö aldrig ifrån mig felle, lova det
Eller ta mig med i så fall. för jag vet inte vad
jag skulle göra om du skulle dö!!
du är min vackraste ängel, även om du
lever, och så vill jag att det skall förbli
Älskar dig, kommer alltid att göra det,
Hoppas jag al´dirig mister dig, fören så bra
vän som du så hittar man bara en ända gång i livet,
Det har jag gjort nu, fast jag tappade henne påå vägen
Men jag släppte aldrig riktigt taget,och det är jag så***
glad över...
Den vännen är du
Jag älskar dig Felle, glöm aldrig det!!
Tanya - 19 nov 05 - 00:45- Betyg:
du vet endå redan att jag börjar gråta av den snyft
Djuuup - 17 nov 05 - 08:43- Betyg:
Helt otrolig, den måste vara verklig..
Tårarna kom hos mig iallafall
-Dreamer- - 17 nov 05 - 02:32- Betyg:
Jättebra novell och sorglig också!

Skriven av
Felle
16 nov 05 - 06:25
(Har blivit läst 571 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord