jag skrev ett brev till min kusin. hon fyllde år och har en liten bebi i magen. och där var fullt med folk och allt jag var himla skraj för att jag hade fått för mig att jag skulle läsa upp detta inför alla. usch det var läskigt. så jag bad min kusin läsa igenom det innan jag läste upp det. och när hon väl hade gjort det så "kasta" hon sig på mig och sa "detta är det bästa jag läst, du måste läsa upp det" oj tänkte jag detta var ju mindre bra, för nu MÅSTE jag läsa upp det. jag tog MASSOR med mod till mig och läste upp det inför alla. det var känslomässigt inte bara för mig utan för åhörarna med. min moster börja stor böla. det var nästan så att det brast för mig med. men jag samla mig. och sen när man tyckte att allt gick åt pipan börja alla aplodera. jösses, jag blev alldeles generad. men det glömdes snabbt för min kusin omfamna mig igen. jag var nära att brista ut i gråt men i stället börja jag skratta. sen när aplåderna stillat sig så kom alla goda ord. "oj du kan ju verkligen skriva" "du har ett ord för varje känsla" "detta är det bästa jag hört/läst" (pappret eller brevet cirkulerade runt så alla fick läsa) jag kände mig så nöjd med att jag våga läsa upp det. vilken respons man fick sen på det. att våga är att vinna. eller som man bruka säga *friskt vågat helften vunnet*
min fråga är nu om du har varit med om nått liknande? och vad du fick för respons efteråt? och hur kände du dig innan du skulle läsa upp?
#ilyj#¤vickan¤
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| Barnet_ - 20 feb 07 - 06:13 |
Det närmsta det här jag varit med om var när vi lämnade in en diktsamling till våran svenska lärare.
Han tyckte det var synd att mina dikter mest gick i moll och att jag borde skriva i dur.
Men att jag var otroligt duktig på att skriva och att jag helt klart var
värd ett MVG.. |
| eric87 - 15 feb 07 - 05:23 |
| jag läste nyligen upp ett antal dikter för min 30 åriga kusin som jag inte träffat på ca 3 år, hon började gråta och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. |
| ilyj - 12 feb 07 - 07:26 |
jo ni kan få läsa det jag ska lägga upp det den 12 som äri morgon om jag hinner :P
kram |
| Hundberoende - 12 feb 07 - 03:22 |
jo men jag läste upp min för min pappa :S
han sa bara ... Happ.. du var ju inte så dukigt..
Det handla om honom och att jag kände mej lämnad
och övergiven han bryr sig aldirg om mej :( |
Jensian - 11 feb 07 - 02:37- Betyg:  |
Jag har varit med om samma sak. Jag ville inte läsa det själv.
Jag höll modet uppe. Alla som lyssnade tyckte det var bra.
Jag blev ledsen när jag var klar men det var mest för det jag
läste upp handlade om mig själv och det var hemskt! |
| lill_ella - 10 feb 07 - 21:52 |
| KAn man inte få läsa brevet? :) |
| Ledsen91 - 10 feb 07 - 06:52 |
hm..nästan :)
på konfalägret i somras..vi gjorde allt till vår redovisning
själva, och jag tog på mig uppgiften att skriva en dikt om hopp.
okej, tänkte jag, inga problem. jag blev väldigt nöjd själv, med
vad jag lyckades författa ihop, men sen när vi skulle läsa upp
vad vi skrivit för de andra, för att se så att alla gillade allt
material till redovisningen, höll jag ändå på att kräkas av
nervositet. tänk om de inte gillade den? om de tyckte det var töntigt,
dåligt?
men när jag läst upp den exploderade hela rummet! :D eller hade kunnat
föra det, av ljudexplosionen som kom. så gott som alla konfa-kompisarna
älskade den :D
när jag sen, ungefär en vecka senare, läste upp den i kyrkan på vår
konfirmationsredovisning, väckte den en hel del känslor bland åhörarna där
också. några torkade bort tårar ur ögonen, en del log, nickade.. |
