Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

som en snöflinga [del 3]

Hon satt nervös på en stol i vänterummet. Undrade över hur det skulle vara att se honom efter sådan lång tid. Hon kunde bara komma ihåg honom som en hysterisk knarkare som aldrig såg någon annan än sig själv. Ändå satt hon där nu och skulle hälsa på honom. Det kändes som om hon borde göra det, han var ju faktisk hennes bror. Rummet var vitt och verkligen utstrålade sjukhus. Runt om henne satt en massa gamla tanter och familjer med småbarn. Hon kände som om hon inte alls tillhörde och kurade ihop sig på sin stol.
”Lena Lundgren”, hördes plötsligt en röst. Lena ryckte till sömnigt, hon måste ha somnat. Hon sträckte på sig och följde med sjuksköterskan ut till korridoren. Hon släpptes av vid en vit dörr och stod där utanför själv. Tvekandes. Skulle hon gå in? Hon rörde sakta på handtaget, kände den kalla metallen mot hennes hand. Små fingrar hade hon såg hon nu. Smala och små. Såg nästan ut som om det vore små korvar på händerna. Hon tog ett djupt andetag, kände hur hon skakade i hela kroppen. Blundade och öppnade dörren.

*

Han hatade verkligen jobbet på konsum. Att packa upp varor dagarna i ända och vara trevlig mot irriterande små tanter. Kul. Han hatade sin fula gröna tröja som han var tvungen att bära hela dagen. Så ful och den satt inte ens rätt på honom. Den hängde på hans beniga kropp och fick honom att se mycket större ut än han var. Han hade alltid varit liten och klen, även under hans uppväxt. Att träna var ingenting för honom, han satt hellre och såg på tv. Men inte kunde han se på tv fall han inte hade några pengar. Så konsum fick det bli. Just nu stod han och packade upp frysvaror. Han blåste på fingrarna, det blev så kallt när han la in varorna i frysen.
”stå inte där och slöa Niklas!” sades plötsligt en grov röst bakom honom. Det var Bengt, hans chef. Han hade verkligen något emot Niklas, vad han än gjorde skällde Bengt på honom. Och inte kunde han säga ifrån, för ingen sa emot Bengt. Hans vilja var lag, hade en av hans medarbetare sagt.
”Förlåt Bengt, det ska inte upprepas” sa han och försökte sig på ett litet leende. Bengt bara grymtade och hasade sig därifrån.

*

Rummet var mörkt, fönsterna var stängda och det luktade instängt. Hon kunde se honom, Jonas, ligga där i sängen. Inte sov han, inte alls, han såg snarare pigg och friskt ut. Hans ögon var uppspärrade och såg förvånade ut när hon steg genom dörren. Hon höll sig långt bak i rummet, så nära dörren som möjligt. Hon ville ha möjlighet att fly fall det skulle falla henne in. Han tittade på henne ödmjukt, snällt, som en bror ska göra. Inte som de gånger då han kommit hem och tittat på henne med sina monster ögon. Hon granskade honom noga, nog såg han oskyldig ut nu, men hon visste vad han kunde göra. Hur hårt han kunde ta i henne och vilka kommentarer han kunde fälla. Det var tyst, nästan obehagligt tyst. Ingen av dem sa något, de bara stirrade på varandra med nyfikna ögon. Hon stirrade på honom med misstänksamma ögon, undrade fall hon skulle våga sig fram till honom. Han stirrade på henne med broderliga ögon, tänkte på vad stor hon blivit.
”du kanske…ska ta o sätta dej?” sa han och nickade med huvudet mot en stol vid hans säng. Hon tvekade först, men satte sig sedan på den obekväma stolen vid hans säng.
”hur mår du då?” lyckades hon pressa fram tillslut samtidigt som hon drog i sina tröjärmar.
”bara bra hehe, helt okej faktiskt, med tanke på att jag nyligen varit med i en bil olycka, men ja, helt okej” sa han och log. Han såg nästan lättat ut, som om han andades ut.
”Lena” började han och det såg ut som om han samlade sina tankar. ”jag vet, att jag inte varit den bror som jag borde ha varit, men efter att ha nästan dött har jag insett att jag måste ändra mitt liv. Sluta med knarket, skaffa mej ett jobb o allt det där. Jag tänkte kanske ta och flytta hem, hem till dej o morsan. För ni har de väll bra, jobbar hon inte på banken?” Lena tittade på honom förstenat. Bra? Hade hon det bra? Hon reste sig upprört från stolen, han visste ingenting om hur hon hade det.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Miip - 16 feb 07 - 07:07- Betyg:
AAAAH!!! O.O hur bra får det BLI!?? meeer!!
mysanchan - 10 feb 07 - 03:48- Betyg:
skriv mer!!!!!!!!!!!
empalove - 10 feb 07 - 02:43- Betyg:
skit bra!!! MER NU!!!!:D

Skriven av
soffpotatisen
10 feb 07 - 01:50
(Har blivit läst 64 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord