Mötet |
"vi möts på det vanliga stället/K"
Ja, vi bestämde att vi skulle ses igen.
Jag vet egentligen inte varför vi skulle mötas igen.
Men det var något som drog oss mot varandra, som gjorde att vi ville ses igen.
Nervös på skakiga ben i den kalla vinterkvällen.
Den oplogade vägen, träden som har bildat som en allé där jag går.
Trädens grenar hänger tunga av den vita snön.
Musik och kommunikation hade jag lämnat bakom mig,
allt jag hörde var snön som knastrade under mina skor och mina andetag.
Gatulycktornas sken strimmade igenom träden och buskarna.
snart var jag framme, på vårat vanliga ställe.
Ser en skugga och en person längre bort på vägen vid vändplanen.
Där vägen tar slut och träden möts och den djupa skogen kommer.
Vi säger inget till varandra vi står bara där och tittar.
Vi rullar runt i snön,
ja i mina tankar i alla fall.
Jag ville så mycket.
Du ville nog det också.
Men dom spänningar som fanns mellan oss hindrade oss,
det slog nästan gnistor om oss,
viljan och känslan.
Den där förbjudna känslan som alltid finns där.
Som alltid har funnits där.
Men vad har hindrat oss innan?
Du sa vad du ville säga mig,
du vände dig och gick iväg.
Såg din ryggtavla försvinna längre och längre bort från mig.
Du hade växt som människa, sa att det inte gick längre.
Här står jag, i en allé av träd,
som är tunga av all snö.
Snö som knastrar under mina fötter.
|
|
|
|
