Ingen rubrik |
Jag vill gå, men ändå inte gå.
Det river i mig, som en vildsint katt.
Jag vill sluta andas ibland,
Undrar hur det skulle bli?
Om man slutade andas och slutade röra sig?
Nej, så vill jag inte tänka.
För egentligen är väl allt bra.
Jag hittar nog bara på det mesta,
Jag vet inte längre vad som är sanning och lögn.
Jag vet inte vem jag är,
Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.
Fast jag tror att jag hittar tillbaka, jag tar det lugn och stilla.
Rädd att om jag rusar, ska allt försvinna.
Någon frågade mig här om dagen, om jag var lycklig.
Först blev jag förvirrad, visste inte vad jag skulle svara.
Var jag lycklig, vid blotta tanken nej.
Men då missade jag en sak.
Jag missade en dröm,
Jag missade min prins.
Jag var lycklig, jag hade aldrig varit lyckligare.
I hans närhet har jag aldrig mått bättre,
Kanske vill jag gråta ibland,
Men jag vet att han finns där då för mig.
Jag börjar komma tillbaka nu,
Komma tillbaka till verkligenheten.
Älskar dig Robin.
Inte riktigt nöjd med denna dikt, blev inte som jag planerade.
Kanske kommer ändra den sen, eller nått..Visste inte heller vart
jag skulle lägga den, så jag la den på övriga dikter...
/Zey
Kommentera gärna
|
|
|
|
