På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

han, hans flickvän och jag (del 9)

[Ur Lindas synvinkel]

Linda stod som förstenad. Hon såg Johan gå med bestämda steg genom korridoren, hon visste att han var arg. Det gjorde ont i henne, som aldrig förr. Hon visste inte var hon skulle ta vägen och hon kunde inte ens gråta längre.
Hon hade förberett sig för att tala om det för honom i 2 månader men hon hade aldrig vågat, för hon ville inte att han skulle lämna henne. Hennes kompisar hade försökt peppa henne och sagt att om han älskade henne så skulle han behålla henne och alla var så säkra på att han älskade henne. När hon såg honom försvinna där längre bort förstod hon att han egentligen inte alls älskade henne. Det hade bara varit fejkat. ”Jag borde inte vara förvånad” tänkte hon. Hon hade alltid tyckt att det var lite märkligt att hon hade fått en så underbar pojkvän, aldrig riktigt förstått varför han älskade henne. Ändå kunde hon inte låta bli att känna sig sårad, han hade sagt att han älskade henne. Varför hade han ljugit? Hon hade gjort allt för honom, hon hade till och med älskat honom. Och det var i och för sig dumt av henne att inte säga något om Uppsala till honom, men det var ju bara för att hon inte stod ut med tanken av att inte ha honom hos sig.
Plötsligt slog det henne, allt var Tildas fel. Hon till och med börjat gilla Tilda, hon var snäll hade hon tänk. Fastän hon var kär i hennes pojkvän hade hon inte blivit avundsjuk hon hade ju till och med berättat, och nu hade Tilda utnyttjat chansen att ta Johan från henne. Det borde hon ha förstått!
Det bubblade i henne, hon hade aldrig riktigt hatat någon förut men nu gick det inte att låta bli. Fy fan för Tilda tänkte hon.
Och när hon kommit hem kom tårarna, mer än någonsin. Allt var borta, allt. Han älskade henne inte ens, hade aldrig gjort.*

Tilda satt och tittade på maten. Hennes pappa var inte hemma och hennes mamma hade farit på språkkursen i Italienska för tio minuter sedan. Hennes mage var så full att hon inte kunde äta. Full av skuld känslor, allt var ju hennes fel.
Det var hennes fel att de inte längre pratade med varandra, om varandra. Johan hade tagit bort alla spår av ”jag älskar Linda” han pratade aldrig längre om henne och han låtsades till och med som att Linda aldrig funnits. Linda hade precis som Johan tagit bort alla spår men hon hade i alla fall skrivit att hon saknade honom. Det värsta med Linda var det hon hade skrivit till Tilda samma dag som Johan och Linda blev ovänner. ”Allt är ditt fel” Tilda hade inte kunnat andas ordentligt sedan dess. Och det värsta var ju att Linda hade rätt.

När klockan var sju ringde Tildas mobil. Hon fick en klump i magen och massa fjärilar när hon läste på displayen ”Johan”. Det gick några signaler, hon visste inte om hon ville svara. Till slut kom hon fram till att hon inte ville att han skulle lägga på så hon svarade.
Johan frågade vad hon gjorde och efter som arr hon inte gjorde någonting frågade han om hon hade lust att följa till ishallen och åka lite. Hon tackade ja men kände sig mer som en ersättare för hon visste att egentligen skulle Linda och Johan åka dit idag, fast det gick ju inte nu.

Johan stod och väntade på henne utanför ishallen. Han var precis lika glad som alltid, konstigt tänkte Tilda han verkar inte ens ledsen över vad som hänt. De gick in tillsammans och knöt på sig skridskorna och sedan gick de ut på isen. Det var lite spänt mellan dem, lite svårt att hitta saker att prata om. Tilda visste inte om hon kunde nämna Linda eller om det var förbjudet område.
- Har du lärt dig skjuta än? Sa Johan plötsligt
- Nja, jag vet inte… Har inte tränat sedan jag sköt med dig. Du vet målvakter är inte kända för att göra mål.
Johan skrattade åt hennes skämt. Hon log, hans skratta var nog det bästa hon visste.
- Kom då! sa Johan och väntade på att Tilda skulle komma fram och skjuta
Tilda åkte fram till honom. Den här gången lät hann henne inte ens pröva skjuta själv utan höll om henne precis som förra gången, fast nu värme det ännu mera. Tilda visste inte om det var för att han stod närmare eller för att hon visste att han var tillgänglig nu. Hon visste bara att hon ville stå så för alltid. Precis som förra gången for pucken rakt i krysset. Det var snyggt, men hon visste att hon aldrig skulle kunnat göra det med någon annan än honom.
- Fan vi är ju bäst tillsammans du och! Sa Johan
Tilda hann inte ens placera deras namn tillsammans innan han fortsatte:
- Johan och Tilda, som gjorda för varandra
Det snurrade i henens huvud, hon förstod inte hur han menade. Han kanske bara menade som kompis. Men innan hon hann få tillbaka fötterna på marken stod han så när att hon inte kunde andas någon annanstans i hans mun. Och innan hon visste ordet av kysste han henne. Hon blev orolig att isen under henne skulle smälta för hela kroppen värmde så mycket och fjärilarna kunde visst inte sluta flyga. Han log när han släppte henne. Sedan såg hon hur han sneglade lite upp mot läktaren, han försökte vara diskret men hon såg honom. Hon tittade dit och där uppe stod Linda. Och just då hade Tilda väldigt tur att blickar inte kunde döda.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

woops - 11 feb 07 - 04:34- Betyg: