Ovisheten om mig är min undergång |
Tårarna rann, okontrollerat.
Väggarna med medicinska affischer närmade dig, rummet krympte.
Läkarnas röster blev till ett enda virrvarr.
Kaos råder i min hjärna.
Min blick söker något i det tomma intet.
Men jag ser inget, ögonen är för tårfyllda.
Jag befinner mig någon annanstans, isolerad i en tillvaro där detta inte kan hända.
Där det inte får hända.
En röst så len som en ängels, tränger igenom bruset av rösterna.
Bruna ögon med sympati borrar sig in i mina.
Jag fick känna en varm hand på min axel.
Svidande tårar forsade ner för mina kinder.
Jag kände mig så liten, jag var där ensam.
Rädsla kastar sig över mig.
”Men lilla Rebecca, detta är bara en försiktighets åtgärd, oroa dig inte för det”
Samtidigt som två iskalla händer kramar och känner på min vad.
Två medelålders män växlar ett par oroliga blickar och lämnar sedan kyligt rummet.
Maria, sköterskan lugnar ner mig lite, och säger att det mycket väl inte behöver betyda något.
”Men det är bäst att vara på den säkra sidan, visst vill du det”
Jag är oförmögen att tala, jag bara nickar lite halvt tillbaka.
Jag fryser, rummet är kyligt. Gör mig illa tillmods
”Jag ska bara hämta en spruta vi behöver ta för att sedan kunna göra lite tester, du kan klä på dig byxorna igen, den ska vi ta i magen ”
Två sekunder senare lämnas jag ensam.
Tystnaden slog mig i ansiktet som isiga vindar.
Jag reste mig sakta upp ur den hårda sjukhussängen.
Kroppen var svag och skakade.
Försiktighets skäll, de vill vara säkra, det är säkert inget att oroa mig för, visst sa hon så.
Men tänk så ville hon bara lugna ner mig, det kan mycket väl vara något.
Panik fyllde mig
Nej! Snälla låt det inte vara sant… gud hjälp mig! Jag vill inte...
Tårarna strömmade ner för kinderna igen.
Och det sved.
En stor och tjock klump samlades långt ner i halsen.
Röster hördes utanför så jag drog kvickt på mig byxorna.
In kom hon med lätta steg, hon såg på mig.
”Nu så, rulla upp din blus, ja det räcker så"
Min blick fästes på sprutan. På nålen som ska tränga igenom min hud.
Jag rös till.
”Du tycker att det är lite obehagligt va? Det går så bra så, det kännas inte alls mycket, vill du stå eller ligga ner”
”Få det bara överstökat, det spelar ingen roll för mig”
sa jag med gråten tydligt i halsen.
Ja lade mig ner igen, tittade rätt upp i taket.
Stirrade och sökte febrilt efter fina minnen, lyckliga stunder, vad som helst.
Paniken träffa mig då jag kände hennes varma händer ta på min mage då hon försökte finna rätt ställe att ge mig sprutan.
”Sådär, då var vi klara, nu kan du gå till receptionen och få en kö lapp till provtagningsrummet. Där ska de ta lite prover, lite blod prov så får vi hoppas på det bästa"
Ut gick jag, såg varken in eller ut. Kände inte igen mig i korridorerna.
Kände mig så vilsekommen.
En bekant röst ropade mitt namn.
”lilla du, du ska dit åt”
Hon peka åt andra hållet.
"Tack " sa jag,log halvt och vände mig om.
Inne i prov rummet tog en äldre man kallt tag i min arm, frågade efter person nummer och stack nålar kallblodig som ett svin in nål efter nål i armbågs vecket.
Tömde min svaga kropp på blod och sa, prov resultaten kommer imorgon eftermiddag.
Jag tog på mig jackan och han peka mot dörren.
Jag lunkade sakta ut, huvudet kändes så tungt.
Ute
Fri, i det fria. Ute i regn.
Klumpen i halsen klättrade sig sakta uppåt.
Men jag andades.
Tog sakta några seg hemåt.
På vägen hem strömmade lika många hemska tankar genom min trötta hjärna som det rann tårar ner för mina kinder.
Gick och gick, tänkte och tänkte, grubbla och grubbla, grät och grät.
Ovisheten om mig, den lär ta mig först.
Sluta slit och dra i mina tankar.
För jag orkar inte mer.
Och än är klockan bara 13,23..
Ovisheten kommer plåga mig genom hela natten.
Timma för timma.
Minut för minut.
Var sekund..
|
|
|
|
