Hjälp! eller inte... |
Hjälp!
Det var ljus och sirener överallt. Ambulanspersonal sprang fram och tillbaka.
Mitt huvud dunkade och kroppen värkte. Någon pratade med lugn röst till mig men jag lyssnade inte.
Jag struntade i vad dom sa. Jag brydde mig inte jag ville bara att det skulle ta slut, sen minns jag inte mer.
Jag visste inte hur länge jag ”sovit” när jag vaknade på sjukhuset. När jag slog upp ögonen var det första jag såg ett par tårfyllda bruna ögon.
Det var Martin, han satt vid sängkanten och han grät. Det skar i hjärtat av att se han så ledsen.
Alla minnen kom tillbaka och jag såg framför mig hur han hade försökt stoppa mig. Tårarna brände i ögonen.
Han tog min hand, han var iskall vad hade hänt med honom? All hans trygghet var borta och han såg så vilsen ut. Var allt mitt fel?
- Förlåt viskade jag Förlåt mig
- Jag trodde aldrig du skulle vakna igen sa han. Hans röst var inte längre stark och trygg som den brukade.
Han lät så liten och rädd. Tröttheten kom tillbaka och jag kunde inte hålla mig vaken.
Jag höll hans hand hårt och önskade innerligt att han skulle vara där när jag vaknade igen.
När jag vaknade igen stod det en sjuksyster vid sängen och ”pilla” med något.
Jag ville inte att hon skulle se att jag vaken och börja prata med mig så jag blunda och låtsades sova.
Det kändes som en evighet men tillslut gick hon. Jag slog upp ögonen och såg Martin sitta och sova i en fåtölj.
Jag var glad att han var där så jag slapp vara ensam.
Tre veckor senare blev jag utskriven från sjukhuset. Jag var fortfarande svag sa dom och behövde vila mycket. Någon psykolog tant hade kommit några gånger för att ”låta mig prata”.
Ha! Det kan dom ju glömma, ut mig skulle dom inte få något.
Jag kan ta vara på mig själv så mycket jag vill och all den såkallade hjälp och stöd dom sååå gärna ville ge klarade jag mig väldigt bra utan.
Dessutom gav Martin mig allt jag behövde. Men innerst inne visste jag att dom hade rätt.
Det var något som var fel. Jag kände mig splittrad kluven mitt i tu och sprängd i tusen bitar.
Jag fanns egentligen inte. Jag grävde ner alla mina tankar och känslor i en grop inom mig och gropen bara växte.
Den blev bara större och större men jag kunde inte sluta gräva. Det kändes som att allt var försent.
Det var försent att hjälpa och försent att försöka börja om på nytt vad var det för mening om mitt liv ändå skulle sluta snart.
Det var så nära att det hade gjort det den där kvällen.
Jag hade bestämt mig, jag skulle göra det. Jag orkade inte mer. Jag tog telefonen och ringde ett samtal och sen va det klart nästan.
Jag minns hur jag gick fram och tillbaka i lägenheten och när det äntligen ringde på dörren sprang jag för att öppna.
Jag tog emot påsen, betalade och slog mig ner på golvet i vardagsrummet. Jag delade upp tabletterna i tio högar och började svälja dom.
Bara en stund efteråt kom Martin hem. Han ringde genast 112 och allt tog en annan vändning.
Jag visste att dom kunde rädda mig jag hade inte hunnit svälja tillräckligt många piller nog så jag sprang fram till fönstret och öppnade det och hävde mig upp.
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men huvud saken var att jag dog, på vilket sätt spelade mindre roll.
Jag minns att Martin pratade med mig och kom sakta närmare mig. Jag hade redan väntat för länge så jag släppte taget och föll.
Jag kände mig fri. För första gången i mitt liv var jag fri. Jag behövde aldrig mer vara fängslad. Men sjukvårdarna var tvungna att göra sitt jobb och friheten jag drömde om tog dom ifrån mig.
Men jag hade bestämt mig och den här gången skulle ingen ta friheten ifrån mig.
Jag sprang, sprang så fort jag kunde så fort benen bar. Jag vet inte vart jag var på väg Jag minns bara att jag sprang.
Jag ville lämna allt bakom mig och slippa alla frågor och patetiska hjälp försök från människor runt omkring mig.
Jag slutade springa. Jag såg mig omkring och hade ingen aning om var jag var någonstans. Jag hade lyckats, jag hade flytt ingen visste var jag var.
Jag ville egentligen så gärna bli hittad, räddad och älskad, Jag ville så gärna bara dö. Jag ville så gärna våga, Jag ville så gärna bara försvinna.
Jag ville så mycket men aldrig mer än för en sekund. Jag tog fram rakbladet och skar rätt in i pulsådern.
Rött blod strömmade ut och bildade en röd fläck på marken. Jag sjönk ihop, det var mörkt nästan kolsvart.
Jag slöt ögonen och försvann jag såg hur han kom och räddade mig han tog mig i sina armar och bar mig.
Han bar mig över berg och dalar, över hav och land och fram till portarna till friheten.
När portarna öppnades kände jag värmen stiga i kroppen, jag kände kärleken komma och glädjen växa.
Allt som jag önskat och drömt om blev verklighet. Jag kände livet inom mig igen.
Ljuset som en gång slocknat tändes igen.
|
|
|
|
