rus! |
november 2005
Rus!
Som en stickande känsla i hela kroppen, jag kan inte sitta still.
– Sitt still!
Jag kan inte tänka.
Jag vill dansa. Jag vill röra hela kroppen, dansa runt och låta varje kroppsdel, varenda millimeter av min kropp virvla, skutta och svänga i ett glädjerus. Men jag måste sitta still. Jag vill inte röra mig, det är här jag vill vara. Alla drömmar, alla nätter av sömnlöshet. I många dagar nu har jag levt i och för en dröm. Inget annat har kunnat göras.
Jag har levt i en bubbla av glas, avskärmad ifrån världen.
Men nu… Har bubblan spruckit eller har den tunga klara ytan expanderat? Min värld har blivit större, men det är kanske min inhägnad av tjockt genomskinligt glas som har blivit större, blåst upp sig som en ballong. Som ett barn väntar jag med spänning på när ballongen ska spricka, jag vill testa gränsen och se hur mycket luft jag kan blåsa in i den innan den spricker och likt förbannat vet jag att jag kommer att gråta när den till slut ger vika för trycket och spricker.
Som en barnslig lek lever jag nu, jag vet inte hur länge till jag kommer att leka. En vis person sa en gång att ”man slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar leka” och jag avstår gärna ifrån åldrandet om jag får fortsätta leka min löjliga lek. Jag vill bara leva i nuet.
Även om jag har läst många böcker och hört många berättelser så kan inte det ha varit likadant för alla andra, min känsla är speciell.
Hur kan någon annan ha upplevt detta och sedan levt vidare som en normal människa?
Det går bara inte! Det kan inte funka så!
Förresten har jag aldrig känt någon vis människa som har sagt visa saker till mig, det är sånt man säger. En vis människa låter mer spännande än ett klotter på en grå och smutsig betongvägg.
Varför säger man så mycket saker? Varför ska man alltid framstå som speciell och spännande?
Jag tänker sluta, sluta nu med allt onödigt trams. Alla små lögner och överdrifter som ändå inte spelar någon roll.
Ingenting spelar roll längre.
Varför skulle det göra det?
Dagarna går ändå, livet kommer ändå att ta slut. När livet tar slut spelar det ingen roll hur många man imponerade på.
Från och med nu spelar ingenting någon roll längre.
Varför har vi inte insett det tidigare?
Att ingen har förstått. Alla stora tänkare som funnits, alla som säger att dom hittat meningen, och ingen har förstått.
INGENTING SPELAR LÄNGRE NÅGON ROLL!
Men livet är inte över, tvärtom. Det är bara det att det spelar ingen roll vad vi säger och gör.
Hur kan man drömma när verkligheten är bättre än drömmen. Alla dessa dagar och alla dessa drömmar, förväntan och spänning.
Jag har alltid drömt om morgondagen och tänkt på vad som skulle kunna hända om allt gick riktigt bra. I drömmen har naturligtvis det värsta tänkbara scenariot funnits med, men
aldrig har något gått i uppfyllelse, mina tankar har alltid tagit stora kliv framför verkligheten. Jag har inte saknat drömmen när verkligheten trätt fram, det var ju bara en dröm.
Men nu, nu slår verkligheten tanken. Alla fantasier om framtiden, alla mål jag strävat mot, ingenting finns kvar.
Vad ska jag nu tänka? Min tanke har blivit överflödig.
Kommer tankar nu bara bestå av fasor och mörker?
Men när allt är underbart finns det inte plats för mörker, är det det som är meningen, att livet ska överträffa tanken, vad ska vi då sträva efter?
- Jag tror inte att det är på riktigt, jag tror jag drömmer!
Varm hud mot min. Ett leende. Två mjuka läppar som möter mina. Allt är lent och varmt.
- Nej. Det är inget dröm. Det är för bra. Jag drömmer inte så bra.
Jag konstaterar bara kort och lägger mitt huvud till rätta på den varma huden.
- Men jag drömmer så här bra drömmar!
En kyss till.
Men när verkligheten blir bättre än drömmen, är då verkligheten drömmen?
Ja, det kanske är en dröm, men då vill jag inte vakna. Jag stannar nog kvar i bubblan ett tag till, nu när den har plats för flera.
|
| Kommentarer | | Rebecca_Becca - 1 feb 07 - 18:54 | | jag håller med med dig /: |
|
|
|
