@ alltid blir det lättare. [del3] |
jag såg mig om och upptäckte martins pappa lite längre bort på kyrkbacken tillsammans med hans nya sambo. martins mamma anna hade sett dom och kom fram till mig, tog mig i handen och gick fram till trappen.
- varför är du så arg på martins pappa? frågade jag,
anna suckade och drog fingrarna genom håret. hon såg nästan overklig ut men sina svarta kaschmirbyxor och gråa kavaj. martin var så lik henne. så lik.
- men varför? frågade jag på.
- amanda... det är en lång historia.
- det är femton minuter kvar tills vi går in, det hinner du väl berätta på?
- är du säker på att du orkar då?
jag nickade, men kände tårarna bränna bakom ögonen.
Martins mamma började berätta och när hon var klar stog jag bara och gapade.
- så han ... misshandlade alltså martin?
visst, jag hade hört att hans pappa hade gett han en örfil någon gång då och då, men kunde aldrig tänka mig att han hade misshandlat han ordentligt.
- men får jag berätta det för han? frågade jag.
ana tittade på mig och nickade långsamt.
- visst. om du vill.
martins pappa hade sett mig och vinkade mig till sig. jag tvekade och sneglade på anna. hon gav mej en klapp på kinden som ett ja.
jag tog ett steg i taget mot dom, jag förhastade mig inte.
- hej amanda.
martins pappas sambo Helena kramade om mig.
- hej...
- vad fin du är! sa helena. jättefin!
jag tittade på henne och undrade om hon inte såg fel. såg hon inte att jag var alldeles förstörd? alldeles krossad.
och om hon menade kläderna så vet jag inte vad jag ska säga. jag hade mina kolsvarta stuprör instoppade i svarta högklackade stövlar. till det så hade jag min kappa. mössa, vantar och halsduk var i vitt.
- mm... sa jag.
Martins pappa Erik harklade sig lite.
- amanda...
- ja?
- jag hoppas att du inte tycker att det är mitt fel att martin ... jaa.
jag blängde på honom.
- nänä, det var ju inte ditt fel att martin flyttade hit till stcokholm bara för att du misshandlade, det var ju inte ditt fel heller! FYFAN FÖR DIG! VET DU HUR JÄVLA MYCKET JAG HATAR DIG ELLER?! HATAR!!!!!!!
med dom orden vände jag på klacken och gick därifrån.
just då ringde klockorna och jag sprang fram till anna.
hon tog mig i handen och kramade den hårt.
tårarna föll neröfr mina kinder. en ... efter en ...
du var allt för mig gubben, fan vi gjorde allt ihop.
|
| Kommentarer | | soffpotatisen - 25 jan 07 - 04:35 | | du skriver verkligen jätte fint, man får liksom en viss känsla när man läser...jätte bra :) |
|
|
|
