[ Vincent ] Del 11 |
Jessica ler så att man ser hennes vita tänder.
- På vilket sätt försökte du ta livet då? frågar hon som om det vore den vanligaste frågan i världen.
I vanliga fall hade Vincent blivit irriterad över den frågan, men det var något speciellt med Jessica,
hon var så naturlig man kunde vara, men ändå så speciell.
- Tabletter, sprit och blod, svarar Vincent bara.
Jessica nickar.
- Jag försökte hänga mig.. i rummet.. men som sagt, morsan kom in.
- Okej, säger Vincent och suckar lite besvärat, han vet inte vad han ska säga.
Men Jessica verkar inte ha några problem med att snacka så hon fortsätter bara.
- Men jag tror nästan att det var bra att morsan upptäckte mig, nu ska jag ju i alla fall få hjälp,
äntligen är det någon som verkligen fattar att jag inte mår bra.
- Det är ju.. bra, säger Vincent trevande.
- Ja, säger Jessica. Visst, man kan tappa livsgnistan helt och hållet, det gjorde jag när Martin, min kille, dog. Jag har fortfarande inte fått tillbaka livsgnistan, och vet inte om jag kommer få tillbaka den heller, men jag ska kämpa ändå, trots att jag inte orkar, för jag vill må bra, nu har jag ju chansen att få hjälp, och jag har fattat att jag är sjuk, och det är först när man fattar att man är sjuk som man kan bli frisk.
Vincent nickar bara. Han blir förundrad hur pass positiv Jessica trots allt är.
- Du vet att du är otroligt söt va? säger Jessica plötsligt och fnittrar till.
Samtidigt som någonting värms upp inne i Vincent, så fryser något också till is inom honom.
- Ehm.. tack.. eller något, säger han.
Jessica ler.
- Du är söt du med, säger Vincent.
Jessica skrattar till.
Plötsligt känner Vincent en hand på sin axel, han vrider sig för att se vem det är.
En utav personalen.
- Vincent? säger hon.
- Ja? svarar Vincent.
- Vi ringde din pappa när du kom in hit, han är här nu.
Om något nyss varit varmt inuti Vincent så blev det kallt igen,
han stelnar till.
- Min pappa? säger han stelt.
- Ja, han är här nu, säger hon. Följ med så ska du få träffa honom.
Vincent skakar försiktigt på huvudet medan han kollar på Jessica, hon fattar.
Men han ser på henne att hon inte vet vad hon ska göra.
- Jag vill inte träffa pappa, säger Vincent kallt.
- Ehm.. du måste, säger tjejen försiktigt.
Vincent suckar, han reser sakta på sig. Han har ingen ork kvar att streta emot,
han följer med.
I ett rum sitter hans pappa,
Vincent får gå in där tillsammans med en man, som han inte riktigt vet vad han jobbar som.
Direkt när Vincent får syn på sin pappa så slår spritstanken emot honom,
han förstår att det förmodligen bara är han som känner den, för att han levt med den så pass länge.
Han kollar på sin pappa, hans hår är rufsigt och otvättat, hans skäggstubb visar att han inte rakat sig på länge,
hans pappa ser, rakt på sak, helt för jävlig ut.
- Sätt dig ner, säger mannen och drar ut en stol åt Vincent.
Vincent sätter sig. Han vågar inte kolla mer på sin pappa, hatblicken gör alldeles för ont.
- Jaha, börjar mannen.
Mer hör inte Vincent, han försvinner in i sina tankar.
Den dagen då hans mamma föll i trappen utanför lägenheten och spräckte skallen, när hon var full.
Hans pappa hade varit så full att han inte skulle kunna se knapparna på telefonen.
Vincent hade ringt efter ambulans, men innan de kom fram hade Vincent känt hur hans mammas puls hade slutat slå.
Ambulansmännen försökte förgäves att få liv i henne igen. Det var redan försent.
Aldrig hade Vincent gråtit så mycket. Det var dagen då han förlorade livsgnistan.
- Blir det bra Vincent? hör Vincent plötsligt.
- Vad då? undrar Vincent förvirrat.
- Att du kommer till ett rehabiliteringshem för ungdomar? säger mannen.
Vincent ser rätt in i hans ögon.
- Rehabili.. vafan?! säger Vincent upprört.
- Det blir bäst så Vincent, säger hans pappa utan att röra en min.
- För dig ja! skriker Vincent upprört och far upp från stolen. Ditt jävla fyllo till farsa! Det är ditt fel alltihop, ALLTIHOP!!
- Lugna dig Vincent! säger mannen. Vi förstår att du är upprörd, men tror du inte att detta kan bli det bästa?
- Nej! skriker Vincent. Det absolut bästa hade varit om jag och min lillebror hade kunnat få bo tillsammans med en familj som faktiskt älskar oss!
Det blir tyst i rummet, Vincent är påväg ut, han tar tag i handtaget.
- Om det går att lösa då? säger mannen plötsligt.
Vincent stannar upp.
- Vad då?
- Om du och din lillebror få bo i samma familj, hade det blivit bra då?
Vincent vänder sig om och ser på mannen, han menar allvar.
Han kollar på sin pappa, som glor rätt ner i bordet.
- Skulle det gå att ordna? undrar Vincent.
- Vi kan alltid försöka, suckar mannen.
En gnutta hopp tänds i Vincents ögon, David är den som ska få honom att orka fortsätta nu.
Fortsättning följer.
Kommentera gärna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 25 jan 07 - 04:19- Betyg:  | | jättte braa<3 foortsätt skriivaa :) |
|
|
|
