röd halsduk |
Hon hade en halsduk på sig. den hade varit hans, den röda fluffiga tjocka halsduken, hade varit någon annans. Men nu var den hennes. Hon luktade på den och andades in halsdukens doft. Hon kunde inte längre känna hans doft i halsduken, den hade försvunnit för länge sedan. Även fast hon inte tvättat den, så fanns den inte kvar. Det fanns ett hål i halsduken, han hade missat en maska när han stickat. Den var varm och skön, påminde henne om när hon först sett halsduken. Han hade haft den på sig, när hon såg honom första gången. Han hade stått utanför fritids dörren och tittat på henne med glada ögon. Hon hade direkt sett hans halsduk, den räckte över munnen på honom. Själv hade hon inte haft en halsduk, även fast hon så många gånger varit nära att köpa en. Speciellt en sådan där röd, men aldrig hade hon sett en sådan klar röd och vacker halsduk, hon fick reda på senare att han stickat den. Så han kunde sticka saker, tänkte hon. Det kan inte många. Men han kunde det. Även fast han bara gjort en ända, den han hade på sig. Han hade den jämt, varje dag, hon såg honom aldrig utan den. eller jo, en gång, när hon sett honom i badrummet, när han trott att ingen såg, då hade hon sett honom utan halsduk. Han hade ett stort ärr på halsen. Det gick tvärsöver och hon såg hans fingrar röra vid det samtidigt som han slogs av en smärtfull min. vad hade hänt? Det skulle hon aldrig få veta, även fast hon varit på väg att fråga så många gånger. Hans mun. Den han gömde bakom halsduken, var så vacker . vackra konturer som följdes av en smått kantig haka. Hon fick inte se så mycket av hans mun, men ibland skymtade hon den under halsduken. Däremot fick hon se hans ögon. De var klara blå och utstrålade så oskyldigt att man knappt kunde titta i dem. Varje gång han såg på henne, kände hon hur han borrade in sin blick. Hon kunde inte slita sig bort från hans ögon. Hans små rynkor som bildades när han skrattade eller hur hans ögon kunde se både olyckliga och glada ut på samma gång. Hon visste inte om han hade varit ledsen, men ibland när hans ögon ändrade färg, tyckte hon att han såg genuint ledsen ut. Kanske hade något hemskt hänt honom. Som det där med ärret, den stora tjocka randen som sträckte sig över hela halsen. Kanske hade någon gjort honom något ont?
Hon kom ihåg hans fingrar. De var smala och långa. Alltid varma och värmde hennes när hon var frusen. Hans fingrar och händer som smekt hennes öra så många gånger. Hans armar som hållit om henne och hans mun som kysst henne så ömt. Bara en endaste gång hade hon fått kyssa honom. Även då, hade han haft den röda halsduken. Den hade smekt henne skönt på hakan och hon glömde aldrig hur den hade känt. Att ha hans varma hand om nacken och känna honom så nära. Tänk om hon hade vetat, att det skulle bli den första och sista kyssen, hade hon kysst honom igen? Aldrig skulle hon glömma, hans blickar, hans mun och hans hår. Även fast han var borta skulle hon aldrig, aldrig glömma. Det hade han sagt till henne. ”glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig att glömma dig”. Han hade virrat sin halsduk runt hennes hals. Hon hade alltid fantiserat över hur den skulle kännas, men den var mjukare än hon trodde. Han hade virrat den flera varv och den täckte över hennes mun. Hon hade tittat upp på honom, helt oförstående, men sade inget eftersom halsduken skymde hennes mun. Han hade tittat på henne så sorgset. Han var så mycket längre än henne. När han hade hållit henne i hans famn hade hon räckt upp till hans bröstkorg. Han hade smekt hennes hår samtidigt som han smekt hennes rygg. Han hade vilat sin kind mot hennes hår och utan halsduken kunde hon känna hans läppar. varför han hade släppt taget och gått, kunde hon aldrig förstå. Han hade lämnat henne, han hade sagt hejdå, men ändå hade han tagit med en del av henne. En del av henne som nu var så tomt, ett hål som aldrig skulle kunna fyllas. Att aldrig få se hans ansikte igen, att aldrig få hålla om honom, borrade ett hål i hennes hjärta som bara blev djupare och djupare. Vad hade fått honom att gå den dagen? Hade han inte alls gillat henne? Men varför hade han då hållit om henne så hårt. Hon trodde sig även ha sett en tår falla från hans kind.
Nu var det så tomt. Endast den röda halsduken hade hon kvar från honom, inte ens ett kort hade hon. Hon skulle aldrig se honom igen, det visste hon, men hon skulle alltid ha honom kvar i sitt minne.
Hon reste sig från stolen i bussen, hon gick, utan att vända om.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | So_Sick - 24 jan 07 - 00:40- Betyg:  | | otroligt! | | shediedlastnight - 23 jan 07 - 03:42- Betyg: | | Aaaaah !! Asså Faan ! jag har aldrig läst nått som är såhär .. Fint innan .. Så underbart fint skrivet ! Gosh ! Hoppas dom andra delarna kommer snart (A) | | Miip - 23 jan 07 - 03:02- Betyg: | åfyfan åfyfan åfyfan! hur KAN man bara vara så underbar på att skriva? HUR?
jag blir helt mållös när jag läser... O.o hoppas på de andra delarna!!!! <33 | | soffpotatisen - 23 jan 07 - 02:54 | | like, detta är del ett, del två och tre återkommer <: |
|
|
|
