Efter 4 dagar i koma (del ett) |
del 1 - {Kommer hon att klara sig?}
Petra sitter i den röda soffan i väntrummet och hon väntar på att få veta svaret på den fråga hon nu ställer sig om och om igen. Kommer hon att klara sig? Kommer hon att klara sig?
Jakob står med en kaffemugg i handen. Han vet att det kan dröja innan de får beskedet. Beskedet om henne, Jakobs dotter. Fosterdotter. Det är inte första gången Jakob är på sjukhuset, han jobbar halvtid där som sjukhusbiträde. När han inte är på sjukhuset skriver han böcker. Skulle han kunna skriva fler böcker ifall beskedet han nu står där och väntar på är negativt? Beskedet som är livsavgörande för hans dotter, men också avgörande för honom själv och för Petra. Och förmodligen för Alice också. Alice vet inte om vad som hänt hennes storasyster än. Hon vet ingenting om olyckan. Hon tror att allt är som vanligt. Blir det någonsin som vanligt igen?
I nästan tre timmar sitter Peter och Jakob där i väntrummet, hand i hand. De kan inte låta bli de obehagliga tankarna om att deras fosterdotter kanske inte ska komma hem igen. Efter den långa väntan kommer tillslut en läkare in i väntrummet.
"Kommer ho..", börjar Petra, men kan inte avsluta meningen.
"Kommer hon att klara sig? Säg att hon lever i alla fall!", säger Jakob med en röst som inte är hans egen. Det är hopp i hans röst, och bävan. Jakob tittar på läkaren när han säger:
"Er dotter ligger i koma. Hennes tillstånd är stabilt, men hon är inte vid medvetande."
Petra och Jakob växlar en snabb blick.
"Men.. Kommer hon att klara sig?", frågar Petra.
Läkaren möter Petras nu glasklara blick.
"Det vet vi inte än."
Petra och Jakob går hand i hand mot sjukhusets utgång. De går en promenad ute i den friska luften innan de ska försöka få ett par timmars sömn. De ska tillbringa natten på sjukhuset och de har fått ett eget litet rum, inte långt från deras enda och älskade fosterdotter. Henne har de inte fått se än, men kanske imorgon. Kanske är ett ganska opålitligt ord, men de är tvungna att tro på att de ska få göra det snart.
Ingen av dem säger något under den tjugo minuter långa promenaden de tar. De håller handen, och de gråter tillsammans. Och de hoppas tillsammans, men de säger ingenting.
I rum 347 på 2:a våningen, i korridor F, finns det två sängar. I en av dem ligger Jakob Sten. Han är trött, men klarvaken. Han kan inte sova. I den andra sängen ligger Petra Haglund. Hon är också trött, men klarvaken. Hon kan inte heller sova. De ligger där, i var sin sjukhussäng, och ser ett svagt månljus reflekteras i taket. Ett månljus som inger en liten gnutta hopp, trots allt.
Kommentera, TACK!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | E_Du - 21 mar 07 - 22:41 | | den va jätte bra!!!! vill läsa fort.. | Aurelia - 1 mar 07 - 03:42- Betyg:  | | Tidda, du äger min lilla sockerbit (L) saknar dig!!! (K)(L) | | Maks - 22 jan 07 - 02:10 | | Mm, jättebra skrivet! | | tidda - 21 jan 07 - 23:25 | | tack! det kommer mer. Det här har knappt börjat än :P | | bloody_witch - 21 jan 07 - 23:16- Betyg: | | bra skrivet!! hoppas det kommer mer |
|
|
|
