Stenpacket |
När hon sitter, går och pratar känner hon sig borttappad och förvirrad. Någon sparkar henne
i magen om och om igen, hårt. Mot alla är hon snäll och så glad så mycket hon klarar av, men
i hemlighet hon sjunker ihop till en liten boll som helst bara inte vill visas mera. Vill inte
känna någon. Bara försvinna där man inte kan bli sårad något mer. Pojken kom och gjorde henne lycklig
och oj så kär. Hon gav han hennes hjärta, men fick ingenting tillbaka förutom det hjärta hon en gång
gav honom, men mycket hade förändrats. Det var smutsigt och söndrigt det rann blod från det äckliga
hjärtat och det slutar aldrig. Hon har inte förlorat han helt men han springer och springer
så fort han bara kan ur hennes händer som stinker kärlek..
|
|
|
|
