@ alltid blir det lättare. [del2] |
vi samlades utanför gustav adolfskyrka. jag såg mig omkring och kände igen några personer som martin hade pekat ut i skolkatalogen. dom skulle bara lägga blommor på kistan, dom skulle inte vara med på själva akten.
- amanda!
någon ropade på mig, och jag vände mig om. My kom springandes emot mig. My Skenberg. Martins bästa vän här nere. jag hade träffat henne när jag var nere och hälsade på martin för några veckor sedan. hon var en glad och utåtriktad punkare som faktiskt denna dag hade på sig kjol och strumpbyxor, hon hade nästan inget smink, så jag kände nästan inte igen henne.
- hej. sa jag när hon kom fram. my kramade mig, hennes hår kittlade mig i näsan.
- huräre? frågade hpn och såg mig i ögonen. jag vek undan med blicken, kunde inte titta, kudne inte se in i hennes underbart vackra grå ögon. jag harklade mig. vad skulle man svara på en sån fråga när ens bästavän hade tagit livet av sig?
- jora... martin ligger i kistan & själv tappar jag snart taget, annasr är det skit.
my kramade om mej en gång till, tittade sorgset på mig, och gick och la en röd ros i kistan. jag såg att hon grät. inte så konstigt. i samma ögonblick kände jag något vått på kinden. jag stack ut tungan för att se vad det var för något. det smakade salt. en tår. fler och fler trillade nerför kinden. dom gick inte att stoppa. martins mamma såg det och gick fram till mig och vaggade mig en lång stund. jag grät tyst och stilla. det var som om hela världen hade slutat att snurra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | STruTSEn_91 - 21 jan 07 - 22:13- Betyg:  | | mera :) |
|
|
|
