kärleken du ger mig, del 9 |
Jag låg där, ville inte röra mig, ville inte vakna. För jag vet vad som väntar mig, Jag vet vad som skulle händer då.
Mamma försökte väcka mig, buttade lite smått på mig. Men jag vill inte, jag visste att hon var arg.
Hon buttade på mig hårdare, tillslut satt jag mig upp.
- Va fan gör du hemma, skrek hon.
- Jag mår inte bra och vad gör du hemma. sa jag men ville bara springa därifrån.
- Nu pratar vi om dig, inte mig. hon skrek så att hon blev alldeles röd i ansiktet.
- Men jag mår inte bra, hör du dåligt eller. upprepade jag.
- Och vart har du ont. hon dämpade rösten.
- överallt. sa jag och gick upp till mitt rum.
Hon fick mig alltid att må dåligt. Hon gjorde allt för att få mig ledsen.
Varför bryr hon sig så mycket om mig, varför kan hon inte titta efter vad hon själv gör.
Jag var arg och ledsen på samma gång. Jag ville bara prata med Thomas.
Han är den enda som får mig glad, Åh vad jag tycker om honom.
Jag tog fram mobilen, för att titta efter om någon hade ringt.
Men det var tomt, ingen hade varken ringt eller skickat sms.
Jag satt en stund på min säng och läste.
(Boken heter Älska mig)
- Det är mat, skrek mamma.
Jag gick ner försiktigt, för man visste aldrig om hom fortfarande var arg på mig.
Man visste aldrig vad som vände.
Man allt var lungt, bordet var fint dukat och allt var så lungt och stilla.
Något måste vara fel. tänkte jag. Så här brukar det aldrig vara.
- Sätt dig, jag har något att berätta, sa hon och log.
Jag satt mig ner och såg förvånad ut, vad är det som är så viktigt.
- Jag är med barn, du ska få ett syskon.
Jag satt, jag visste inte vad jag skulle säga, fick inte fram ett enda ord.
Jag vill inte ha ett syskon, jag vill inte! varför kunde hon inte fråga mig först innan hon bestämmde sig.
Ett syskon, ett syskon, ett syskon. allt bara snurrade runt i mitt huvud.
Jag reste mig upp.
- jag måste på toa.
Jag mår illa, allt var redan förjävligt, nu kunde inget bli värre.
Jag behöver Thomas, Han var den enda jag kunde prata med.
Hon är ljuset i mitt liv. Jag behöver honom så mycket.
Mobilen ringde.
Jag sprang upp och svarade.
- Hej sötnos, svara jag.
- Åh hej Beby, Svara Thomas.
- Jag måste få träffa dig nu, sa jag och kunde inte hindra mina tårar genom att falla.
- Ja kom hem till mig, sa han.
Han märkte inte att jag grät, han märkte inte att jag mådde förjävligt. Jag snabba mig ner och tog på mig min jacka.
Jag sprang hela vägren hem till honom. När jag var framme var jag helt slut, jag kunde nästan inte andas.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | UneverNow - 20 jan 07 - 00:36- Betyg:  | | Meer fort!! | | sabbi - 20 jan 07 - 00:25- Betyg: | | va bra den va.. |
|
|
|
