Vissnande minnen... |
En ganska tråkig inledning, men lovar mer "fart" och sådant i kommande delar.
Eller... Inledning och inledning, snarare början :P
(Vet ej heller om den ska heta såhär... Tror inte det.)
En tyst och nästan stillsam vind smeker mitt ansikte.
I mina gröna ögon speglas havet som ligger framför mina fötter.
En längtan inom mig så stor försöker öppna sår inom mig, och snart så ska den väl lyckas, efter alla dessa år utan några svar på din existens?
De enda minnena som du lämnat efter dig var dina oroliga ögon som försvann in i mörkret, och ett halsband som är knutet runt min solbrända nacke.
Och hela tiden så spelas den sista scenen jag fick se av dig upp i mitt huvud.
År, och åter igen år… Såret börjar växa och saknaden slår rot…
Regnet piskar mot min rygg, men jag springer trots allt det snabbaste som benen kan bära mig.
Över en hal bro, och genom en skog där vinden tjuter i träden.
Tänker tillbaka på tider från sommaren, då jag satt ute vid sommarstugan på klipporna, och bara filosoferade om dig.
Skolan ligger 3,1 kilometer bort, vilket kan kännas väldigt långt sådana dagar som är som denna.
Skorna klampar på asfalten när jag kommer ut på vägen. ”500 m kvar bara!”
Jag spanar upp mot himmelen, med hopp om att få se solens strålar som tränger igenom dom mörka molnen. Men inget tecken på klarare väder syns till.
Jag kommer rusande mot klassrumsdörren. ”JA! Jag, klarar…”
Den slår igen med en smäll.
”… det inte.”
I vilken vanlig skola som helst skulle jag bara kunnat öppna och gått in, men på grund av sen ankomst så skriver lärarna upp det som skolk, och betyget i ämnet halkar sakta men säkert ned.
Våran lärare vinkar in mig till klassrummet, och jag hinner möta Kirenas oroliga blick.
Alla hinner lämna rummet innan hon sätter igång att åter igen påminna mig om hur betygen drabbas.
Och som vanligt står jag och nickar till svar.
”Tänk att Kirena aldrig kan låta bli att sätta tuggummin under bänken…” Tänker jag och får fram ett svagt litet fnittrande.
Att fnittra i fröken Nellssons närhet är som att få ett slag rakt i ansiktet.
Hon skäller ut mig, vilket hänt tre gånger under den här veckan, idag är det torsdag.
Och sedan kastar hon nästan ut mig från rummet.
Sårets murar rasar, och allt ont bara växer och äter sig större inom mig…
I bröstet bultar något som känns väldigt tungt, och i halsen känns det som en stor klump.
Tårarna är skapade av lärarnas utskällningar och deras negativa kritiseringar.
På väg hem, efter ännu en skoldag, så kliver jag upp på den lilla bron som jag höll på att snubbla vid imorse. Jag stannar vid den och ser ned mot bäcken som sakta flyter på under mina fötter.
Skosnöret hamnar halvt i vattnet, men tårarna missar inte.
Jag tänker åter igen på dig, du som lämnat mig, lämnat oss, och halsbandet runt min nacke, där det befunnits i flera år, känns som det glöder.
I halsbandet, eller medaljongen som det är, finns det två foton, ett är på en nejlika av något slag, och en är på oss vid kanske fem års ålder.
Varför nejlikan placerats där är inget som jag vet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 12 apr 08 - 19:04- Betyg:  | | Jag vill ha mer delar! <3 |
|
|
|
