Zoey och Gabriella del 1 |
3 juni 2006[Zoey]
Hej, jag som skriver heter Zoey Brooks, mitt riktiga namn är inte fint, tycker jag. Därför brukar jag säga att jag heter Zoey fast jag i egentligen heter Karien. Karien Brooks, låter inte så bra, eller hur? Hur som helst, höstlovet har precis börjat och jag ligger i sängen och tittar på det gamla brevet som min pappa en gång hade skrivit till mig. Min pappa finns inte längre han dog för två månader sen. Jag hade vägrat gå på begravningen. Jag gillar inte att se de som är döda, det får mig bara att tänka på att jag aldrig kommer få se dem igen. Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om min pappa men hellre en pappa som lever än en som är död och begraven, saknad av ingen.
Men det fanns en tid då jag tyckte om min pappa. Det var tiden innan han träffade den andra kvinnan och innan hon fick honom förändra sig. De träffades i smyg, trodde de, fast jag såg dem varje dag efter skolan när jag gick på den lilla smala vägen genom byn. När mamma fick veta att han hade en annan ville hon bort, bort från allt.
Även om mamma sa att hon ville flytta så blev det inte så. Mamma är en sådan som pratar mycket men aldrig gör något åt saken. Jag visste att mamma älskade pappa även om han inte älskade henne längre. Jag hörde henne varje natt, hur hon låg och grubblade om varför just hon skulle vara utan sin man. Det var många som sa att mamma var en bra kvinna, men de visste inte hela sanningen om min mamma. Jag visste att hon alltid hade tyckt att jag var annorlunda, redan när jag var liten märkte jag att hon inte tyckte om mig. Det hade alltid varit pappa som fick trösta mig, för mamma hade aldrig tid med mig. Jag kanske är annorlunda, men det gör väl inte mig mindre värd som person, eller? Nu vet du lite om mitt förflutna.
4 juni 2006[Zoey]
Hej igen, förra gången jag skrev glömde jag berätta att som du kanske har märkt skriver jag i min dagbok på datorn. Jag skriver rätt så ofta, jag kanske glömmer ibland. Men det gör alla.
Mitt så kallade förflutna tänker jag mycket på, inte hela tiden men ofta. Min mamma kanske inte är världens bästa mamma men hon finns i alla fall till skillnad från vissa andra. Det där kanske lät lite elakt? Ja, det gjorde det. Men det var också menat elakt nu när jag tänker efter. Just nu känns som om hela mitt liv är som en stor ballong, som kan spricka när som helst. Allt känns så hopplöst, okej, jag har en mamma och det är det inte alla som har, men varför var jag tvungen att få just henne? Kunde jag inte fått nån annan, Gud kan du svara på det ? Nej, det kan du inte. För du finns inte, eller finns och finns förresten, du kanske finns men inte vill göra världen bättre. För hade du velat det hade du väl gjort den bättre innan, världen blev som den blev? Det kanske inte är så lätt men det är ju ditt så kallade jobb. Okej, du får väl ingen lön men du, det finns faktiskt människor som har det sämre än vad du har det.
Nu är maten klar skriker mamma. Bäst att gå innan hon blir ännu argare.
3 juni 2006 [Gabriella]
Tja, jag har haft det jobbigt hemma nu ett tag, du kanske vet hur det är att ha en pappa som super hela tiden, dygnet runt. Han har börjat supa nu igen. Han håller på så, börjar och slutar, börjar och slutar, han är sån. Hoppas att det inte är ärftligt, fast då hade jag nog varit död vi det här laget. Det sägs att pappa började missbruka redan som barn, du får tro vad du vill, jag vet inte ens själv vad jag ska tro på längre. Nu tror du säkert att jag överdriver en aning, jag lovar, det gör jag inte. Jag tänker ofta på hur mamma har det, jag vet att hon har blivit slagen många gånger. Aldrig så att jag sätt det, men jag har hört. Dom minerna kommer alltid att finnas inom mig, även om jag inte minns alla tillfällen då han slog henne, så kommer jag väl ihåg en gång. Det var den 27 mars om jag minns rätt, han hade precis kommit hem från krogen och hade tagit en och en annan bira, han hade säkert tagit några joint också. Han var arg för att han förlorat nått spel på krogen. Han mumlade något om att han skulle slå ihjäl den som hindrat han att fortsätta spela. Jag blev rädd och sprang in i mitt rum, la mig under täcket och försökte fortsätta sova. Efter kanske 10 minuter upptäckte jag att ljuden som jag hört innan tystnade, det enda jag hörde var steg som kom närmare min dörr. Jag tystnade, jag kunde knappt andas, det kändes som om slutet var nära. Alldeles för nära. Min dörr öppnades inom en sekund, jag låg och stirrade på honom, han sa nått om att han skulle döda mig men innan han hann säga något mer kom grannen in. Jag tänkte, det var alldeles för nära. Grannen sa till pappa att om han som mycket som sa ett ord till skulle han ringa till polisen, pappa sa inte ett ljud. Han tog sina grejer och gick där ifrån. Jag blev så glad, jag hade överlevt. Det är som sagt mitt starkaste minne av pappa, kanske ett patetiskt minne av sin pappa men det är nog det anda jag riktigt minns av han då.
[Komentera gärna..]
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 26 jan 07 - 03:53- Betyg:  | | Jätte bra!! :) (Den e inte sann va?? Eller?) |
|
|
|
