Tankarna snurrar, datorn surrar |
Det är så tyst. Endast regnet smattrandes mot rutan hörs.
Jag sitter här själv, men inte helt ensam, för jag känner
Hennes närvaro. Den är lugn, varm och sansad. Längre bort är
det kallt, grått och atmosfären är fylld av ilska, hat och
irritation. Lite längre bort ligger förvirring, rädsla och
ensamhet. Alla har ett rum för sig. Men vart är jag? Jo jag
är mitt i alltihoppa. Det är svårt för mig att veta vilket
rum som är det rätta, när jag bor i allihoppa. Det vore
skönt att kunna välja ett rum, och sen stanna där för
alltid. Men nej, så enkelt är det inte. Massor av prövningar
och tester i varje rum. Men jag orkar inte.. Varför inte ta
den enklaste vägen, rakt emot Honom? Nej, det var för
enkelt det med. Jag får helt enkelt stanna här i mitten och
vänta. Men vänta nu! Varför ska jag vänta? Varför kan jag
inte bara gå rakt in och fråga vad som förväntas av mig,
och vad meningen egentligen är? Nej, för det är för enkelt.
Vore det så enkelt så skulle det ju inte vara någon mening
med att leva, det skulle inte finnas någon mening med livet.
Jamen vad är då meningen? Är det så, att vi ska springa runt
som galningar i ett virrvarr av känslor? Ja, kanske det, det
kanske är så att ingen ska veta vilka de är, och vad de gör
här. Okej, so be it, men nu sätter jag mig här och försöker
reda ut mina tankar och känslor sen får vi se vart livet tar
mig.
|
|
|
|
