På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Hålet i Himlen (Kap 5)

Kapitel 5

Sara vaknade av att högtalarna knastrade till på utsidan. Ella och Arvo var redan uppe. Sara var inte trött längre. Och det var första gången på länge. Hon kände sig för en gång skull fräsch. Hon tittade upp på Enno som låg i den övre sängen på andra sidan och pratade med Joakim. Vad söt han var, Enno. Hon hade inte sett honom i dagsljus någon gång. Sara låg och tittade på honom länge. Ända tills han mötte hennes blick. Då blev hon generad och tittade bort. Enno log mot henne och Joakim skrattade snällt. Då fick han syn på Ellas pass i handen på henne där hon irrade runt och stuvade kläder i varje väska.
– Vi har inga pass! utbrast han förfärad.
Ella vände sig mot honom med en förvånad min. Joakim översatte sin mening till engelska och Ella satte förskräckt handen för munnen. Sara blundade och suckade högt.
– Att det alltid ska bli problem när vi ska göra någonting! klagade hon på brittisk engelska.
Joakim var tyst. Han var så besviken.
– Men hur kom ni ombord utan pass? frågade Ella lite försiktigt.
– Vi sprang på båten och blev jagade av en vakt, förklarade Joakim och hoppade ner från sängen. Vi hade inga biljetter heller.

Sara satt ihopkrupen i sängen med armarna runt knäna. Hon var nog lite ledsen gissade Joakim. Hon tittade ut genom fönstret för att titta på hur hamnen i Tallinn såg ut. Men hon kunde inte se något… För det var en stor orange livbåt i vägen.
Livbåt!
– Vi kan fira ner oss i en livbåt! utbrast hon glatt och sträckte ut benen.
Joakim och Ellas blickar föll på henne. Hon pekade ut på den orangea livbåten utanför som skymde Tallinns hamn för henne. Joakims sorgsna min förvandlades till ett brett leende. Han satte sig framför Sara i sängen och smekte henne över kinden.
– Du är smart du, log han.
Hon log tillbaka. Enno såg på dem och skrattade. Så skulle de förstås göra.
– Vi firar ner oss i livbåten när alla gått av, sa Joakim och reste sig upp. Och sedan simmar vi i land.
Ella log och hon såg ut att tycka att det var en bra idé. Men …
– Ni kommer inte upp någonstans. Detta är en båthamn!
Joakims leende var som bortblåst. Han tog sig för pannan.
– Då så… sa han besviket. Då kommer vi aldrig iland.
Sara la huvudet på sne och försökte trösta honom. Hon visste att Joakim så gärna ville till Tallinn. Annars hade hon protesterat helt när de kom ombord när hon hade så mycket hemlängtan. Men hon visste att Joakim ville genomföra detta. Så hon fortsatte för hans skull.
– Vi ska komma iland, sa hon och ställde sig mittemot honom.
Hon såg rakt in i hans hypnotiserande klarblå ögon. Han log mot henne, men suckade. Han strök henne över kinden igen.
– Det här var kul så länge det varade, men nu väntar utredning hemma i Örebro, sa han till henne.
Sara blev tjurig.
– Tror du verkligen jag bara ger upp så här lätt? sa hon lite kallt. Vi kan inte åka hem nu! Det borde du tänkt på i Stockholm.
Joakim såg lite häpen ut. Det var ju hon som ville hem förut. Han trodde hon skulle bli glad. Men så tänkte han efter på det hon sa. Tallinn!
– Vi kan åka med livbåten! sa Sara sedan och började klä på sig kläderna hon fick låna av flickan på sjukhuset.
Joakim rynkade ögonbrynen.
– Vadå ”åka”?
Sara suckade högt över att han aldrig förstod vad hon menade.
– Åker till en mindre hamn, klargjorde hon.
Inte förrän då iakttog hon Ella. Hon såg lite tvivlande ut, men när Sara log sitt bredaste leende mot henne kunde hon inte låta bli att skratta. Sara tittade upp på Enno som fortfarande låg i sin säng. Han skrattade och skakade på huvudet.
– Du är inte klok! skrattade han.
Han log mot henne, och Sara blev alldeles varm. Arvo hoppade upp i hennes famn och hon var tvungen att slita blicken från Enno och rikta den mot ”lillebrorsan”.
Joakim klädde på sig kläder. Han hittade några av Ennos som Ella visade honom. Plånboken höll han i handen och kramade länge. 1500 kronor hade han där. Han gav pengarna till Ella som gick ner i receptionen för att växla dem till estniska kroon.
Joakim iakttog Sara och Arvo. Sara, som han knappt kände före mordet. Nu var de som syskon. Och eftersom varken hon eller han hade några syskon kändes det extra speciellt. Han kunde inte leva utan henne. Han mötte Ennos blick och skrattade. Vilka superkompisar de skulle kunnat bli.
Det knastrade till i högtalarna utanför. Joakim öppnade dörren för att höra vad de sa. ”Godmorgon. Hoppas ni haft en trevlig resa här med oss. Vi planerar att lägga till om ca 15 minuter. Temperaturen i Tallinn är just nu 14ºC… Vi önskar er en trevlige vistelse i Tallinn.”
Joakim stängde dörren precis när kvinnan i högtalarna började berätta allting på engelska. Enno hoppade ner från sin säng och började klä på sig kläder. Joakim granskade sig framför spegeln, men insåg att han inte kunde göra något åt sin tufsiga frisyr som stod åt alla håll. Sara skrattade, och Joakim flinade ironiskt tillbaka.
– Du ska ha på dig din peruk, retades Sara.
Arvo satt i hennes knä och pratade och pratade. Fastän Sara inte fattade ett ord estniska skrattade hon för fullt. Då och då tittade hon upp på Enno, men så fort de fick ögonkontakt sänkte hon snabbt blicken ner mot Arvo igen.
Joakim satte på peruken från Dramaten på huvudet. Enno skrattade. Han kände knappt igen honom. Sara satte upp sitt långa hår i en ganska platt tofs på huvudet innan hon fick på peruken. Men det såg väldigt konstigt ut. Det var bara Ellen som lyckades få in håret i flätperuken.
– Ååh, stönade hon irriterat. Kan vi inte klippa av det?
Joakim skakade på huvudet och hjälpte henne. Men det blev inte bättre för det.
– Men snälla?
Hon tittade ner i Ellas öppna necessär där hon hittade en liten sax. Enno fick den i sin hand. Joakim skakade åter igen på huvudet.
– Bara lite?
Sara bönade och bad så Joakim kunde inte säga emot. Han tog i saxen från Enno och Sara satte sig på stolen. Joakim tog ett djupt andetag medan han iakttog Enno som ryckte på axlarna.
– Så… Sätt igång! befallde Sara.

Fem minuter senare öppnades dörren. Det var Ella som växlat Joakim och Saras alla pengar. Hon blev stående i dörren med blicken på Saras hår. Minst femton cm hade Joakim klippt. Sara stod med sitt avklippta hår i handen, som hon hade bundit samman i en tofs.
Hon iakttog Ella som fortfarande inte fått fram ett ord.
– Det var för långt, pep Sara när ingen sa något.
Ella skakade på huvudet och skrattade. Hon gav Joakim de växlade pengarna som han snabbt la ner i sin plånbok. Sara fick på sig sin peruk och denna gången såg det lite bättre ut. Hon stoppade ner sitt avklippta hår i väskan innan alla fem lämnade hytten.
Ute på däck var det fullt med människor som ville se båten lägga till. De stod framför den stora livbåten. Joakim granskade fönstrena bakom. Det var mörka rutor så han kunde inte se om det var några där inne. De stod på däck ett tag tills alla människor började dra sig mot utgången. Till slut var det inte en människa kvar på däck. Sara kramade om Arvo och Ella. Bredvid Ella stod Enno. Hon tvekade, men sedan kom han fram och gav henne en kram han också. Den var inte lång, men det behövdes inte. För Sara kändes det som om de kramades i timmar. Att bara få känna honom så tätt intill henne. Han var mer underbar än hon vågat hoppas på.
När hon och Joakim äntligen var ombord i livbåten sträckte Ella fram ett vykort till Joakim. Hon hjälpte till att fira ner båten i vattnet. Joakim startade motorn och körde snabbt iväg ut från hamnen.
Sara granskade vykortet. Det var en byggnad på det. Hon visste inte vilken, men byggnaden var fin i alla fall. Hon vände på kortet. Där stod ett telefonnummer. Sara bet sig i läppen. Under telefonnumret stod det något mer. Hon såg knappt vad, för pennan hade varit så tjock. Men efter en stund kunde hon urskilja det.
”Ring oss. Maffian är stor. // Ella Enno Arvo”, stod det.
Sara visade kortet för Joakim. Han nickade.
– Jag vet!
Han lät helt lugn. Sara blev irriterad. Han borde väl förstå att de inte gick säkra här. Men det gjorde han tydligen inte. Han tog det lugnt.
– Där borta kan vi gå i land, sa han och pekade.
Men Sara tittade inte.

När Joakim stannat båten hjälpe han Sara iland. Men hon ville inte ha någon hjälp. Hon var fortfarande irriterad på Joakim. Men det var mest för att hon var rädd. Joakim gick runt i staden som en helt vanlig est. Sara gick strax bakom. Hon hann knappt med Joakims takt. Han gick oerhört snabbt. Sara tyckte att alla människor på gatan såg ut som Oskar. Hon höll sig nära Joakim hela tiden. Plötsligt stannade han framför några skyltar. Sara skrattade för sig själv när hon iakttog honom. Han stod och stirrade på skyltarna precis som om han läste.
– Jaha. Vad stod det? frågade hon ironiskt med skratt i munnen när han var klar.
Joakim himlade med ögonen och knuffade till henne. Som om hon vore en barnunge.
Joakim skämdes för att gå i Tallinn med henne. Hon var så liten och rädd. Alla stirrade på dem som om Joakim var hennes barnvakt. Han ångrade direkt vad han tänkt. Utan henne skulle han inte kommit någonstans. Han kramade om henne när de gick längs de långa gatorna.
Min lillasyster! tänkte han och hoppades på att så många som möjligt tittade på dem.
Sara ryckte till när Joakim la armarna om henne. Några sekunder senare sköt hon honom ifrån sig.
– Jag är hungrig! mumlade hon.
Joakim nickade och strök henne i håret. Sara rättade till peruken så fort han släppt hennes hår. Med fräknar och rött utstående hår skulle hon sett ut som Pippi Långstrump i den. Joakim svängde in på en uteservering. Sara blev då genast på glatt humör. De satte sig ner vid ett bord. Nu var det Joakim som såg mest ängslig ut. Han såg sig förvirrat omkring. Sara försökte lugna ner honom. Hon vände sig till dem bakom. Hon pekade på tidningen som låg på bordet.
– Please, may I borrow…
Den ena unge killen sträckte över den till Sara som tackade och började titta på bilderna.
– Se! sa hon till Joakim. Inte en enda bild på oss! Du kan vara lugn.
Hon klappade honom försiktigt på kinden. Han log.
Sara var förståndlig för att vara tretton, tyckte han. Så mycket som hon längtade hem. Så less som hon var på detta. Ändå klagade hon inte mer än någon gång ibland.
Han började skratta.
– Tallinn! sa han för sig själv.
Sara nickade. Hon tittade ut genom fönstret.
– Vi sover hos Ella och Enno inatt… sa hon. Och imorgon…
Hon vände tillbaka blicken på Joakim.
– … Imorgon sticker vi!

– Tallinn! ropade Hagvall till sina medarbetare. De är i Tallinn!
Han satt på sitt kontor i Örebro och hade Ellen i telefonen. Hagvalls kollega Isaksson försökte direkt få kontakt med poliser i Baltikum. Sedan drog de. Hagvall och Isaksson… I en polisbil med tjutande sirener.

Ellen satt på ett café i Gamla stan och väntade på dem. De skulle tillsammans åka båten över. Ellen var arg. På Sara och Joakim. Men hon var lika arg på sig själv. Sara hade rätt. Hur kunde hon först hjälpa dem att rymma, och sedan bara svika dem. Hon skulle bestämt sig för ett alternativ. Hon borde förklarat redan från början hur farligt det var att rymma. Klart hon förstod att de sprang iväg när hon svek dem.
Ellen tog en klunk kaffe. Hur kunde hon vara så dum?

Sara och Joakim gick på en gågata och tänkte handla lite. Först av allt köpte Sara en ny väska och la allt i den. Joakim var lite skeptisk, men han fick ge med sig. De köpte även lite nya kläder.
– Tänk på pengarna, suckade Joakim när Sara prövade ett svart linne.
Sara skrattade och skakade på huvudet. Hon granskade sig i spegeln med sina nya kläder. Peruken åkte direkt ner i väskan. Hon rättade till sitt blonda hår och tittade på Joakim. Båda två nickade. Nu ville Sara gå som en helt normal människa i Tallinn. Joakim tog också av sin peruk och satte på sig sina nya kläder. De log mot varann. Joakim hade inte sett Sara så söt och glad på länge. Han brukade se henne som hastigast i skolan ibland, men inte ägna henne så många tankar. De kände knappt varann. Han hade bara pratat med henne några enskaka gånger när hon varit med Jeanette i hans klass.
Ella svarade efter två signaler när Sara ringde. Hon och Joakim stod hopträngda i telefonkiosken. Ella erbjöd sig att hämta dem men de ville hellre gå. Sara upprepade gatan och numret flera gånger så det skulle gå in i huvudet. Sedan sprang de. Sara vet inte hur långt, men när de stannande var hon trött. Hon gick, pratade högt och skrattade. Joakim tyckte om att se henne så glad och hoppades på att hon inte hade lika mycket hemlängtan längre. Plötsligt stannade hon av och tittade rakt fram. Joakim följde hennes blick. Sara pekade på ett gäng killar framför dem. Joakim förstod inte vad hon menade. Var de några de kände? Han kunde inte se vilka de var bakifrån.
– Paradisets Lustgård! sa hon stelt. Det var de som slog ner mig i Gamla stan.
Joakim blev stum. Han och Sara gick bara några meter bakom dem. Men strax efter var de framme hos Ella och Enno. De sprang in i trapphuset. Joakim pustade ut.
– Då måste de vara här allihopa! utropade han förskräckt.
Sara bet sig i läppen och nickade. Hon såg orolig ut. De gick upp för trapporna och tittade på varje dörr. På elfte våningen hittade Joakim dörren. Sara kom efteråt. Hon blev trött av att springa i alla långa trappor. Joakim knackade på. Enno öppnade och Sara blev generad när han tittade på henne. Bakom honom såg hon Ella komma mot dörren med utsträckta armar. Sara kramade om henne. Hon beundrade Saras nya kläder och slängde de gamla direkt i tvättmaskinen.
Sedan fick de mat. Sara tyckte inte att det var så vidare gott, men åt för att inte göra Ella ledsen. Joakim och Enno pratade hela tiden. Sara fick aldrig vara med i deras samtal. Hon kände sig avundsjuk på Joakim och hade stor lust att mobba honom för att han inte kunde prata engelska ordentligt. Sara tackade för maten och gick från bordet för att se på TV. Lägenheten hade två sovrum. Hon kunde se in i Ennos rum där hon satt i den jättelika soffan i vardagsrummet. Sara tryckte till på fjärrkontrollen. Större TV fick man leta efter. Hon tyckte det var som att se på bio. Hon zappade mellan alla kanaler som fanns. Hon fastnade för en tävling i gymnastik som gick i Ryssland. Det var estniska kommentatorer, så hon förstod inte så mycket av vad som sas, men gymnastiken förstod hon. Hon hade själv tränat sedan hon var fyra år, så hon kunde avgöra själv om serien var bra eller inte. En rysk tjej hade en väldigt komplicerad serie. Sara hoppades på att hon skulle klara det utan några misstag. Hon undersökte noggrant alla hoppen. Publiken där var helt tyst. Det var så tyst att man kunde höra de små gnisslingarna från barren när tjejen gjorde sina hopp. Eftersom TV:n var så stor var det som om vara där och se det hela på riktigt.
Precis när hon skulle få sina poäng stängdes TV:n av. Sara tittade upp. Enno stod med fjärrkontrollen och sjönk ner i soffan bredvid henne. Joakim satte sig på andra sidan. Enno tryckte på play och en man med pistol riktad mot en kvinna syntes på den stora TV-rutan. Sara tittade först på Enno och sedan på Joakim. Trodde de att de kunde göra vad som helst eller?
– Jag såg faktiskt på gymnastik om ni ursäktar, sa hon och ryckte kontrollen ur handen på Enno och fick fingret på stoppknappen.
Nu hade hon missat poängen som ryskan fick. Hon kände på sig att Enno iakttog henne som om hon var dum i huvudet. Men just nu för tillfället struntade hon i vad han tyckte om henne.
– Är du sjuk i huvudet eller? frågade Enno med mycket hård röst. Du kan inte bestämma här.
Sara tittade på honom som om hon inte brydde sig om vad han sagt. Enno ryckte fjärrkontrollen ifrån henne och åter igen så var filmen påsatt. Sara knuffade till honom så hon kom ut. Han sparkade mot henne, men missade. När Sara gick förbi TV:n tryckte hon av den. Enno skrek några ord på sitt språk. Antagligen fula, för Ella skällde på honom efter det.
Joakim såg att Sara blev ledsen. Hon var faktiskt vid TV:n först, och han visste att hon så gärna ville se gymnastiken. Han funderade på att säga det till Enno, men hejdade sig. Han visste inte vad gymnastik hette på engelska.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

familjeflickan - 23 dec 07 - 22:36- Betyg: