Hålet i Himlen (Kap 4) |
Kapitel 4
Nästa dag vaknade Joakim sent. Han hade kommit fram till Fridhemsplan. Han insåg snabbt att om Sara fanns här så skulle det bli omöjligt att hitta henne i denna folkmassa. Han satte sig ner och tittade på alla människor som gick förbi. Då såg han plötsligt en affärsinnehavare sätta ut nya löpsedlar. ”De mordmisstänkta ungdomarna från Örebro finns i Stockholm” stod det. Joakim hoppade upp och började springa.
– Vad har hon ställt till med nu? tänkte han, men ångrade sig snabbt igen.
Han sprang ända till Vasastan innan han stannade för att hämta andan. Han såg sig omkring. Vid S:t Eriksplan stod det fem poliser med hundar och pratade. Joakim skyndade vidare mot Karlsbergs slott. Där gick han runt i flera timmar.
Jag får inte ge upp! Jag måste hitta Sara, tänkte han, fastän en inre röst i huvudet på honom ekade att det var omöjligt.
Sara, som inte visste något om efterlysningen, hade precis gått förbi Karolinska Institutet. Hon hade somnat i ett dike och hade ingen aning om vart hon skulle ta vägen om hon inte hittade Joakim. Men han kunde vara vart som helst i hela Stockholm. Hon tänkte att hon måste gå långt ifrån Karolinska så de från sjukhuset inte kunde hitta henne. Hon hade ju irrat runt där sedan igår eftermiddag. Sara började gå mot Vasastaden. Hon såg att folk iakttog henne och gissade på att peruken satt lite dåligt. Sara undvek att se dem i ögonen. Det tyckte hon var allt för obehagligt. Men så kom hon att tänka på sitt födelsemärke. Det syntes allt för tydligt nu. Hon började springa. Ja, hon sprang ända till Karlbergssjön. Där ställde hon sig vid S:t Eriksbron och pustade ut.
Nu var Sara och Joakim på varsin sida av Karlbergssjön.
Plötsligt kände Sara en hand på sin axel. Hon ryckte till. Bakom henne stod Ellen.
– Sara! Vad har du gjort? utbrast hon. Och vad har du Joakim?!
Sara fick inte fram ett ord och började gråta. Ellen kramade om henne. Sara grät och grät.
– Jag såg dig springa genom Torsgatan, viskade Ellen i Saras öra. Så fort jag såg löpsedlarna idag om att de hade sett er här åkte jag direkt hit för att leta efter er.
Men Sara hörde inte. Hon var så glad över att Ellen hittat henne. När Ellen kramade om henne insåg Sara hur mycket hon saknat henne.
– Var är Joakim? undrade hon försiktigt.
Men Sara behövde inte svara. Ellen förstod. Sara grät. Hon grät över att Joakim var borta. Hon grät över att hon var mordmisstänkt på en av sina kompisar. Och hon grät glädjetårar över att Ellen hittat henne.
– Gumman min? började Ellen. Jag tycker att ni ska bege er till polisen och berätta allt.
Sara sköt Ellen ifrån sig.
– NEJ! skrek hon. Du lovade! Du kan inte bara svika nu. Jag måste hitta Joakim… Sedan… Kanske!
Ellen suckade.
– Jag vet! Jag lovade. Men det kanske är bäst ändå?
Sara blev riktigt sur.
– Vi trodde att vi kunde lita på dig. Så mycket som du hjälpt oss. Vi ska till Finland! Sedan kan vi ge upp… Om Joakim vill!
Ellen sa ingenting. Hon tog upp sin plånbok och gav Sara en 500-lapp. Precis när hon skulle ta emot den ryckte Ellen undan sin hand.
– Okej. Jag lovade er. Jag ska hjälpa er. Du ska få en ny peruk och så ska jag hjälpa dig att hitta Joakim.
Hon log och Sara tog emot 500-lappen och kramade om henne.. Länge, länge… Ellen iakttog Sara.
– Jag tror på er! Hoppa in i bilen. Vi måste härifrån. Polishuset ligger strax därborta, sa Ellen och pekade.
Sara satte sig i framsätet bredvid Ellen i hennes blå Renault innan de körde iväg mot Dramaten. Nu pratade Sara i stort sett hela tiden.
– Titta här, sa Ellen och öppnade handskfacket.
Hon tog fram en liten tub och gav till Sara. ”Brun utan sol” stod det på den. Sara tog emot den och log. Hon tog en klick på fingret och smetade försiktigt ut det över sitt födelsemärke.
– Vänta i 3 till 4 timmar så syns det inte, sa Ellen och iakttog henne.
Ellen parkerade på en parkering vid Dramaten.
– Vänta här i bilen tills jag är tillbaka, sa hon allvarligt när hon stängt av motorn.
Hon låste bildörren och gick in. Sara blev stel. Hon hatade att bli lämnad ensam. Speciellt nu när alla kunde se henne in i bilen. Sara hoppade bak och la sig i baksätet med huvudet i händerna. Hon vet inte hur länge hon låg där, men det kändes som evigheter. Hon vet inte om hon somnade eller inte.
Men hon ryckte till av någon som knackade på bilfönstret. Sara vågade inte kolla upp. Men till slut var hon tvungen. Hon trodde inte sina ögon. Det var Oskar!
Han ryckte och slet i bildörren. Sara skrek och skrek. Hon vet inte hur högt. Men tillräckligt högt för att Oskar hörde, för han hyssjade åt henne. Sedan fortsatte han att slita i dörren. Han tog upp en sten och krossade rutan. Sara fick glassplitter över hela sig. Hon skrek och skrek.
Till slut vaknade hon med ett ryck. Kallsvettig över hela ryggen satte hon sig upp i baksätet. Oskar var borta. Sara blundade länge och tittade sedan igen. Oskar var fortfarande borta. Rutan var inte krossad. Inget glassplitter. Precis då kom Ellen. Hon såg att Sara varit med om något hemskt.
– Jag... jag drömde… viskade hon.
Ellen nickade. Hon förstod. Hon hade med sig två nya peruker. En till Sara och en till Joakim. Sara tog av sig sin gamla bruna smutsiga peruk och satte på sig en blond. Håret var flätat i två flätor som slutade ovanför bröstet. Sara hade ständigt stora problem att få in sitt långa hår i peruken utan att de skulle se allt för dumt ut. Det krävdes jämt många försök innan det blev någorlunda bra. Ellen satte sig till rätta på sätet och körde iväg.
– Vart tror du Joakim kan vara?
Joakim satt fortfarande utanför Karlsbergs Slott och såg ner i vattnet.
– Sara! sa han för sig själv.
Omedvetet fällde han en tår ner i vattnet som gav små ringar som sedan blev större.
Han hade pengar och båtbiljetter. Varför drog han inte? Ju mer han tänkte på det, desto säkrare blev han. Om han tog sig till Slussarna kunde han bara sticka. Men så tänkte han på Sara. Han kunde inte dra utan henne. Skulle han åka skulle hon med. Joakim reste sig upp. Just då ringde hans mobil. Han höll på att ramla i vattnet så rädd han blev när det vibrerade. Han tog upp den ur fickan och tittade på displayen. Ellen! Joakim skyndade sig att svara. Han blev så glad av att höra Saras röst att han började gråta.
– Joakim! utropade Sara. Var är du?
Joakim var så lycklig att han inte fick fram ett ord.
– Joakim!
Sara lät otålig.
– Skynda dig! Var är du?
Joakim grät. Men tillslut fick han fram några ord i alla fall.
– Slottet! sa han mellan alla snyftningarna. Karlbergs Slott.
Mottagningen var dålig. Så Sara hörde nästan inte vad han sa.
– Karlbergs Slott, upprepade Joakim.
Sedan bröts samtalet. Joakims batteri dog.
– Slottet någonting, sa Sara till Ellen.
– Vilket slott? frågade Ellen och vände blicken från vägen mot Sara.
Sara försökte koncentrera sig. Vad var det han sa? Slottet… Men vad mera?
– Sara?
Ellens röst lät lite otålig.
– Något på K… fick Sara fram. Tror jag…
– Kan det vart Kungliga Slottet?
Sara tänkte. Vad var det han sa. Det kan inte vart Kungliga Slottet. Eller kan det vara de? Sara var säker på att det inte var det. Men vad skulle hon säga?
– Jaa det var det!
Joakim var förtvivlad. Han visste att Sara inte hört vad han sagt. Han satte på sig telefon och ringde upp Ellen igen. Så fort hon svarade skrek han:
– Karlbergs Slott!!
Tre gånger hann han säga det innan telefonen dog på nytt, men denna gången hörde Ellen vad han sa.
– Karlberg Slott sa han ju, utropade Ellen och gjorde en U-sväng.
Minst fem bilar tutade på henne. Då kom Sara på det. Just det. Karlbergs Slott. Nu när hon tänkte på det kunde hon inte förstå att hon inte kom på det innan. Ellen körde fort. Alldeles för fort tyckte Sara. Tänk om polisen stoppade dem. Men innan hon visste ordet av var de framme vid slottet. Sara såg Joakim först. Så fort Ellen stannat bilen öppnade Sara bildörren och sprang ut rakt i famnen på Joakim. Vad hon saknat honom.
– Du lever, viskade Joakim i Saras öra. Och nu är du här. Förlåt!
De kramade om varann länge tills Sara kollade över axeln på Joakim. Tre polisbilar svängde in från Ekelundsbron mot Slottet. Hon knuffade till Joakim och båda började springa mot Ellens bil. Poliserna kom närmare och närmare. Det kändes som om Ellens bil bara försvann längre och längre bort. Men tillslut var de framme. De kastade sig in och Ellen körde mot poliserna och förbi dem mot Lindhagensplan. Över Västerbron och längs med Hornsgatan fram till Stadsgårdskajen.
– Hur är det, Joakim? frågade Ellen när hon stannat bilen vid kajen.
Joakim dröjde lite med sitt svar.
– Jo det är väl bra, svarade han till sist.
Ellen var tyst ett tag.
– Ni måste tillbaka! sa hon sedan med iskall röst.
Joakim blev häpen över vad hon sagt. Sara blev arg och tänkte skrika åt Ellen men Joakim hindrade henne.
– Ni måste tillbaka! Ni kan inte fortsätta!
Hon vände sig mot dem i baksätet. Precis när hon hade tänkt att starta bilen igen öppnade Joakim bildörren och hoppade ut. Sara var redan ute på andra sidan.
De sprang mot en färja som låg i hamnen. Där strömmade en massa människor på. Sara vände sig om i farten och såg att Ellen sprungit efter. Det stod två vakter på båten och tog emot biljetterna. Joakim fick upp hans och Saras ur fickan och slängde dem till ena vakten i farten innan de sprang längre in på båten. Sara stannade upp för att se om Ellen fortfarande var efter dem. Det var hon inte. Sara gissade på att hon blivit stoppad vid biljettvakterna. Men nu var det istället en vakt som sprang bakom dem. Sara skrek åt Joakim som var en bit framför. Han tog tag i hennes arm. Saras fötter hängde inte med Joakims tempo så hon ramlade, men var snabbt på benen igen. Vakten var en bit bort. Joakim vek av bakom ett hörn för att hämta andan. Vakten sprang förbi dem och Joakim pustade ut.
– Vad är det för fel? Jag lämnade ju biljetterna, suckade han.
Sara gick fram till fönstret. Båten gick. Hon tittade på alla små öar i Stockholm skärgård som de åkte förbi. Först då kom hon och tänka på att hon saknade Sofia och sina föräldrar något så fruktansvärt. Hon hade ingen aning om hur länge de varit borta. Om det rörde sig om veckor eller månader. Den där natten vid dagiset i Hovsta kändes som evigheter sedan. Hon kände Joakims hand på sin axel. Han sa ingenting. Sara undrade om han saknade sin familj och sina kompisar lika mycket som hon. Sara anade det, därför vågade hon inte fråga. Joakim stod bredvid henne och tittade på alla öar utanför. Till slut slet han bort blicken från fönstret.
– Här kan vi inte stå om vakterna vill ha tag på oss, sa han och tog tag i Saras arm.
Hon stod fortfarande oberörd och tittade ut genom fönstret. Joakim insåg att hon hade hemlängtan. Han försökte med allt. Men Sara ville bara hem. Joakim blev lite irriterad, men han passade sig för att visa det för henne.
– Vi kan inte åka hem nu, sa han lite bestämt. Inte nu!
Sara tittade bort. Hon hade ingen lust att se honom i ögonen.
– Snälla Sara, bad Joakim. Bara lite till. Snälla?
Hon vände sig mot honom och stirrade ini hans ögon. De var blåa. Klarblå. Nästan som kristaller. Joakim sa något men Sara kunde inte urskilja orden. Hans ögon hypnotiserade henne totalt. När hon slutligen slet bort blicken var det som att vakna ur en sömn. Ljud överallt och barn som skrek .
– Jag är trött, var det enda hon fick fram innan hon begav sig till en ledig stol i baren hon tyckte såg skön ut.
Klockan var fem på eftermiddagen, men Sara var så trött att hon somnade direkt. Joakim iakttog henne där hon låg i stolen.
Plötsligt knastrade det till i högtalarna. En mansröst började prata med svensk brytning. ”Välkomna ombord. Vi önskar er en trevig resa till Tallinn. Vi beräknar att lägga till klockan
08.00 i morgon bitti. Middag serveras från klockan 18.00-22.00. Vi önskar er åter igen en trevlig resa till Tallinn.”
Joakim reste sig upp med ett ryck. De var på väg till Tallinn!
Han skakade liv i Sara som inte riktigt ville vakna.
– Vi är på väg till Tallinn, nästan skrek han till henne och fick många blickar på sig.
Sara kvicknade till men fick inte fram några ord. Joakim förstod. Nu kom hon ännu längre hemifrån.
– Jag ska fixa det, Sara, lovade Joakim när han än en gång såg tårar rinna ner för hennes kinder. Jag ska fixa det.
Sara bet sig i läppen och nickade. Joakim hjälpte henne till en stol i ett hörn av baren. Där var det lite mörkare så ingen kunde direkt känna igen dem. Sara såg sig oroligt omkring. Blicken fastnade på en kille som hon bara såg konturerna på i mörkret. Han flinade elakt. Hon pekade förskräckt på honom.
– Där är han! viskade hon.
Joakim vände lugnt på huvudet. Han skakade på huvudet.
– Du är trött sa han.
Sara himlade med ögonen men direkt efteråt somnade hon och sov som en stock. Joakim skrattade och skakade på huvudet.
Efter ett tag kom det en kille, jämngammal med Joakim och satte sig ner bredvid dem. Han och Joakim började småprata lite. Han hette Enno och bodde med sin mamma och lillebror i Tallinn. De hade kryssat till Stockholm och seden tillbaka igen. Eftersom Joakims engelska inte var världens bästa fick de improvisera och använda händerna mycket. Några timmar senare vaknade Sara. Hon stirrade förskräckt på det okända ansiktet mittemot henne.
– Din syster vaknade, påpekade Enno.
Joakim log mot Sara. Hon kände att hon inte riktigt hängde med. Hon pekade försiktigt på Enno. Joakim skrattade.
– Jag heter Enno, presenterade sig killen.
Det dröjde ett litet tag för Saras hjärna att haja att han pratade engelska. Till slut fick hon äntligen fram orden och hennes engelska bara flöt på. Både Joakim och Enno blev förvånade över hur mycket hon kunde.
De satt och pratade om allt mellan himmel och jord framåt småtimmarna tills Ennos mamma kom fram till sin son och frågade om han skulle med till hytten.
– Vilken hytt har ni? frågade Enno medan han reste sig upp.
Joakim tittade på Sara och hennes eviga ”bitande i läppen” och sedan tillbaka på Enno. Han suckade, som om han inte ville förklara.
– Vi har ingen hytt, fick han fram till sist.
Enno såg på sin mamma som förskräckt tittade på den ynkliga Sara som kröp ihop som en liten boll i stolen hon satt i.
– Men då måste ni självklart få sova i våran hytt! utbrast hon. Kom med! Jag heter Ella!
Joakim och Sara följde tacksamt med Ella och Enno till deras hytt. Den var inte stor. Fyra bäddar och ett litet bord. Joakim öppnade en dörr till vänster. Där fanns det en toalett och en dusch. I en av bäddarna låg en liten pojke som inte kunde varit mer än fem år.
– Arvo, sa Enno och pekade på den sovande pojken. Min lillebror.
Ella var en tjock liten pratsam kvinna som var kanske uppåt 50 år. Hon pratade, frågade en massa saker och erbjöd Sara och Joakim att duscha. Båda två tackade ja och Sara hoppade in i duschen först. Ella pratade till en början fort, men saktade av när hon såg att Joakim inte hängde med.
När Sara var kom ut satt Joakim och Ella i en av sängarna och pratade. Ella hade sänkt rösten och Sara insåg att de pratade om något allvarligt. Joakim log mot Sara. Hon hade på sig ett gult nattlinne hon lånat av Ella. Joakim reste sig upp och gick mot duschen. Sara satte sig bredvid Ella som strök henne i håret. Hon började prata. Långsamt, långsamt. Om flykten från polisstationen i Örebro den där kvällen för så längesen, kändes det som.
Ju mer Ella berättade, desto häpnare blev Sara över hur mycket Joakim hade berättat för henne, som de inte ens hade berättat för Ellen. Hon visste inte hur hon skulle ta det. Skulle hon vara arg över att en främmande kvinna visste allt som ingen annan visste? Eller lättad? Men Ella verkade vara på deras sida. Ljög hon eller förstod hon inte vad det handlade om? Hon kanske försökte lura dem. Sara visste inte vad hon skulle tro. Men ju mer Sara lyssnade på henne desto säkrare blev hon. Ja… Ella verkade nästan lite rädd för poliser. Sara iakttog Enno som satt i sängen över Arvos och läste en bok. Joakim kom ut ur duschen och satte sig bredvid Sara. Strax efter somnade Sara i Joakims knä. Han och Ella fick hjälpa henne ner under täcket. Joakim gick upp och la sig i sängen över medan Ella kröp ner hos Arvo. Joakim låg vaken ett tag. Han var lycklig. Från att sitta på polisstationen i Örebro till att ligga i en hytt med Sara och tre främmande ester i en båt på väg till Tallinn. Han var så lycklig!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | familjeflickan - 22 dec 07 - 22:25- Betyg:  | | SÅ himla braaa!! du är värd mer än en 5:a | | NeelyNelly - 30 jan 07 - 03:27- Betyg: | | braaa!!+ | | Sandra91 - 22 nov 05 - 02:11- Betyg: | | Avundsjuk på att man kan skriva så bra ! :D |
|
|
|
