Hålet i Himlen (Kap 3) |
Kapitel 3
Joakim reste sig för att låsa.
– Fattade du vad hon menade? frågade han.
Sara skakade på huvudet. Hon gick till kylskåpet och tog fram lite frukost.
– Hon har lagt ur pistolen och kniven, sa Joakim när han undersökt packningen ordentligt.
– Jaha, svarade Sara helt ointresserad. Som om vi behöver dem eller? Vi är faktiskt inte kriminella!
Senare på förmiddagen vågade Joakim och Sara äntligen sig ut. Sara hade ordentligt med brunkräm på födelsemärket och gång på gång frågade hon Joakim om det syntes.
– Hur ska det bli med norskan då? frågade Sara medan hon stängde locket till krämen.
Joakim vände sig om.
– Va?
Han fick en undrande blick..
– Ja… Ellen sa att vi var från Norge.
Joakim suckade och vände tillbaka huvudet igen.
– Det är bara kärringen här på hotellet som tror att vi är därifrån.
De gick ner till en kiosk vid sidan av hotellet.
– Då ska vi se syrran! skrattade Joakim när de kommit in i affären.
Sara tog en korg och började plocka ner lite av varje. Joakim studerade kvällstidningarna noggrant.
– Vilken ska vi ta Sa…Jenni? ropade han.
Hon kom fram till honom med en halvfull korg och tog en av varje ner i korgen. De var fortfarande på framsidan. Sara kunde nästan inte hålla sig för skratt när hon såg damen i kassan sitta och läsa om dem.
– Syns mitt födelsemärke? viskade hon.
Joakim skakade på huvudet, medan han la ner en brödlimpa i korgen som hon höll. Damen i disken behandlade dem precis som om de var vanliga människor.
– Det gick riktigt bra! skrattade Joakim när de kom utanför kiosken.
Sara nickade och skrattade hon med. Precis när de skulle svänga in till hotellet mötte de Hagvall. Han granskade ungdomarna länge och fick en rynka mellan ögonbrynen.
– Nej men förlåt, skrattade han sedan. Ni var så lika mina barnbarn med kläder och allt.
Sara vände bort huvudet för att skratta lite tyst. Hagvall skyndade vidare och Joakim och Sara sprang in på hotellet innan de började skratta.
– Vilken idiot! skrattade Joakim.
Joakim lagade lite lunch. Han satte sig vid bordet mittemot Sara.
– Imorgon ska vi till Stockholm! sa han allvarligt.
Sara tittade upp på honom. Hon såg inte chockad ut, utan snarare som om hon inte trodde honom.
– Och hur ska det gå till? frågade hon med en aning djärv ton.
Joakim ryckte på axlarna.
– Jag vet inte. Det går väl på något sätt.
Sara suckade.
– Inse Joakim… sa hon. Vi kommer aldrig att komma ända till Finland.
Joakim lyssnade inte. Han hade satt på TV:n och såg på Rapport.
– Det här är värre än World Trade Center, sa han. Vi är överallt.
Han kollade bak på Sara som satt kvar vid köksbordet med uppspärrande ögon.
– Se!! nästan skrek hon och pekade på TV rutan. Kniven och pistolen.
– Tyst och hör! befallde Joakim.
– … Så nu vill alltså polisen få tag på ungdomarna och ta blodprov på pojken för att se om det är hans blod, sa kvinnan på Rapport.
Sara förstod ingenting.
– Men det var ju Mareks blod…
Joakim ryckte på axlarna och stängde av TV:n.
– Ingen aning… Men Ellen är definitivt inblandad i det hela.
Många föräldrar till barn på skolan hade hört av sig till polisen och var väldigt arga. De kände faktiskt Sara och Joakim bättre än poliserna. Hagvall satt inne på sitt kontor i Örebro och såg bekymrad ut. Klagomål kom in nästintill dygnet runt. Ellen kom in och var lika glad som vanligt.
– Lugna dig pappa… sa hon och kramade om honom bakifrån. Ni hittar dem snart. Då kan ni ta alla prover och förhöra dem.
Hagvall log mot henne och skakade på huvudet.
– Nej! Vi måste komma ut med att de inte är mordmisstänkta längre. Och de har nog aldrig varit det heller.
Ellen blev glad. Hon reste sig och gick mot dörren.
– Du förresten, Ellen… började Hagvall och vände på huvudet.
Ellen klev in på kontoret igen.
– Du vet möjligen inte om Wenche är i Västerås? frågade hennes pappa. Jag stötte nämligen på två barn som var väldigt lika Cecilia och Felix.
Ellen skakade på huvudet.
– Nej det tror jag väl inte, svarade hon osäkert. Hon är väl hemma i Nora kan jag väl tro.
Sedan försvann hon snabbt ut från Hagvalls kontor och stängde dörren bakom sig.
Joakim försökte räkna ut hur långt det var till Stockholm från Västerås.
– Nästan 11 mil, sa han.
Sara satte i halsen.
– Glöm och dröm att jag går dit, sa hon mellan hostningarna.
Joakim skrattade till och klappade Sara på kinden.
– Vi åker tåg fattar du väl…
Nästa dag tog de tåget till Stockholm. Joakim kramade om Saras hand och tittade henne i ögonen. Hon log och vände bort blicken. Plötsligt knuffade Joakim till henne i sidan. Sara tittade upp och Joakim pekade på två män som satt några säten längre fram.
– Oskar!! viskade Joakim.
Sara blev rädd och bet sig i läppen. Hon fick anstränga sig ordentligt för att inte börja gråta.
– Tänk om de känner igen oss, sa hon istället.
Joakim skakade på huvudet, men han såg lite rädd ut själv. Sara höll ett hårt grepp om hans hand.
– Bara de inte kollar bakåt, pep Joakim.
Han lät lite rädd han med, så Sara log lite… Hon hade aldrig hört ”tuffa Joakim” så pipig.
– Vi har ju förklädnader, svarade Sara så lugnt som möjligt, för hon ville inte att Joakim skulle höra att hon var livrädd..
Efter ett tag somnade Sara på tåget. Joakim höll stenkoll på Oskar och den andre mannen framför. Nu när Sara sov var han jätterädd, men det ville han inte visa.
Efter 45 minuter vaknade Sara. Joakim andades ut. Oskar och mannen satt fortfarande kvar.
– Hur långt är det kvar? gäspade Sara.
Joakim ryckte på axlarna.
– Typ 2 mil eller nåt! Vi ska av vid Stockholm Central typ.
Just då vände mannen bredvid Oskar på huvudet. Sara dök blixtsnabbt ner med sin blick i en turistbroschyr medan Joakim blev helt stel. Mannen log elakt mot honom så att man såg hans fula och äckliga tänder.
– Shit! Det känns som om han har sett mig förut, viskade Joakim.
Just då vände sig Oskar också sig om och log lika elakt han. Han knuffade till Sara i sidan. Hon tittade upp rakt i ögonen på Oskar men dök snabbt ner med sin livrädda blick mot broschyren igen. Sara blundade och lyssnade till Joakims tunga andning. Joakim tittade snabbt på henne och såg att hon grät. Han la armen om henne och sa:
– Kom! Vi går av nästa!
Joakim och Sara såg sig omkring.
– Sundbyberg! sa Sara efter att ha läst på en skylt. De e långt kvar va?
Hon tittade upp på Joakim. Han bet sig i läppen.
– Det går en tunnelbana om en kvart, fick han fram.
På tunnelbanan var det lite folk. Sara och Joakim sjönk ner på ett säte.
– Vi går av vid T-centralen.
Joakim tittade på en karta över Stockholm som han hittade på sätet.
– Jag är hungrig! gnällde Sara.
Då kom Joakim på...
– Vi glömde ryggsäcken på tåget!
Sara blundade och hoppades på att det inte var sant.
–...det enda jag har är pengarna, tågbiljetterna och båtbiljetterna, fortsatte han och la handen på plånboken i bakfickan.
Sara suckade djupt och tittade upp på Joakim.
– Du är otrolig! Vet du det? frågade hon.
Joakim blev arg.
– Det är väl inte jag som ska hålla reda på allting eller? skrek han. Du bara sitter där och gråter medan jag får sköta allting! Du gör ingenting!!
Han ångrade att han sa något överhuvudtaget. För den örfilen kändes på hans kind som blev helt röd. Och innan han visste ordet av det hade Sara sprungit iväg. Joakim suckade högt, och sprang efter.
Han letade efter Sara ända tills de ropade ut ”Nästa T-centralen” där de skulle av. Då blev han nervös. Han sprang snabbt ännu en runda igenom hela tunnelbanan utan att ens se skymten av Sara. Och innan han hann tänka hade de börjat åka igen. Han drog sig i håret så peruken nästan trillade av.
– Letar du efter något?
Det var en man som kommit fram till Joakim.
– Min… Min lillasyster, stammade han. Hon försvann här för en stund sedan.
Mannen log.
– Jag kan be dem ropa ut henne i högtalarna om du vill, sa han snällt. Vad heter hon?
Joakim nickade.
– Hon heter… Jenni Johannsen, fick han fram. Och jag heter William.
Det dröjde inte längre än 2 minuter förrän Joakim hörde efterlysningen i de knastrande högtalarna. Han satt längst fram i förarvagnen och väntade på sin ”kära lillasyster”, men ingen kom. Tillslut kom mannen fram till Joakim.
– Nu är vi vid Slussen. Jag ska titta på alla som går av om det kan vara någon av dem. Hur ser hon ut?
Joakim förklarade noggrant in i minsta detalj. Hur han egentligen visste så mycket om henne hann han inte ens tänka på. Mannen och Joakim fick hjälp av två andra på tunnelbanan att gå igenom varje passagerare. Men ingen Sara. När alla gått av fick Joakim tårar i ögonen.
– Vi kommer aldrig hitta henne, grät han medan han stod på perrongen och såg tunnelbanetåget åka vidare.
Mannen tröstade honom.
– Vart bor ni? frågade han istället.
Joakim tänkte efter. Vad skulle han säga nu.
– Eh... I Norge... Typ... Stavager...
– Stavanger, anmärkte en kvinna i hans närhet.
Joakim nickade. Mannen fick en undrande blick.
–... Men jag är född i Sverige... fick Joakim äntligen fram.
Han andades ut, men insåg att han inte kunde stå här och glo.
– Jag ska hitta henne, skrek han.
Så sprang han iväg och hörde inte att en kvinna ropade efter honom.
Joakim sprang i tio minuter innan han stannade. Han var mitt på Södermalm!
Det kommer ta evigheter att hitta henne, tänkte han. Hon kan ju vara vart som helst i HELA Stockholm!
Sara däremot, gick genom gatorna i Gamla Stan. Hon hade gått av tåget vid T-centralen utan Joakim. Hon grät. Och var arg på Joakim. Aldrig att hon skulle prata med honom igen.
– Nu är det slutet för mig! tänkte hon och torkade bort tårarna.
Hon satte sig utanför en affär som det var ett himla ståhej vid. Sara gissade sig till att det hade varit ett rån där för bara någon timme sedan. Men det struntade hon i. För hon var så otroligt trött och orkade inte gå ett steg till.
Joakim försökte ringa till Sara, men Saras batteri hade laddat ur dagen innan. Joakim grät ännu mera nu. Han gick runt och letade efter Sara hela eftermiddagen och kvällen och sent in på natten innan han somnade i en busskur utanför Långholmen.
Sara satt kvar utanför affären i Gamla Stan hela natten. Men hon sov nästan ingenting.
Nästa morgon vaknade Joakim tidigt. Han frös och ställde sig upp och hoppade för att hålla värmen. Sedan fortsatte han med att leta. Han gick igenom en park som var lika tom som parken i Nora. Det enda han såg där var en fyllegubbe som letade flaskor i en papperskorg. Joakim tyckte det var lite obehagligt så han skyndade sig fort förbi.
Sara som hade varit vaken nästan hela natten reste sig upp efter att ha suttit stilla i nästan 20 timmar. Hon var helt yr och kunde nästan inte ens stå på benen. Hon ramlade ett par gånger innan hon hittade rätt balans. Affärerna hade börjat öppna så Sara skyndade sig fort därifrån och ner mot Södermalm. Nu var hon verkligen hungrig. Men Joakim hade alla pengarna, så mat fick hon inte heller. Hon kisade upp mot himlen. Solen sken starkt och Sara gissade att det skulle bli varmt denna mars-dag. Här i Stockholm var all snö borta. Nu skyndade hon sig. Fast innan hon visste ordet av kom det ett hinder i vägen. Ett gäng killar 20-års åldern hade ställt upp sig som en mur framför henne. De skrattade elakt. Sara vände på huvudet. Där bakom henne stod det lika många. Hon fick tårar i ögonen och då skrattade killarna ännu mer.
Plötsligt kom killen från tåget fram och ställde sig mittemot henne.
– Minns du mig? frågade han och skrattade elakt.
Sara fick inte fram ett ord, men visst mindes hon honom.
Killen som pratade började slå henne. Sara spände sig och tog emot smällarna och hoppades att de skulle tröttna och gå iväg sedan. Men nej... Strax därpå började de andra killarna också att slå henne. Till slut låg hon på marken och då började några av dem att sparka på henne. Sparkarna gjorde ondare och ondare på henne och de allra flesta träffade ansiktet. Sara kände att hon blödde på blodsmaken i munnen. Sedan minns hon inget mer.
Joakim hade kommit över Västerbron till Mariebergsparken. Han stannade och torkade bort tårarna.
– Sara, du får inte vara död, viskade han för sig själv och fortsatte.
Joakim försökte ringa Sara ännu en gång, men han insåg att hennes batteri var dött. Han hade blivit hungrig och gick in i en kiosk. Kvällstidningarna skrev fortfarande om dem, men denna gången orkade han inte bry sig om att köpa någon tidning. Inte förrän han såg Dagens Nyheter. På framsidan stod det om rånet i Gamla Stan och så en stor bild på affären. På bilden såg man affären med affärsägaren framför. Men där i ena hörnet. Var den inte Sara som satt där...?? Jo visst var det Sara. Joakim köpte snabbt tidningen och skyndade att läsa.
När Sara vaknade låg hon ensam och undangömd i en mörk gränd. Hon kände på sig att hon inte såg så fin ut. Hon stapplade ut på vingliga ben genom gränden innan hon svimmade igen.
När hon vaknade nästa gång låg hon på Karolinska Sjukhuset. Hon kände sig i ansiktet. Allt blod var borta. Peruken satt på plats i alla fall, men den var lite blodig. Sara ringde i klockan som kallade på personal och bad att få duscha.
Hon stängde badrumsdörren bakom sig och låste ordentligt. Hon tog av sig peruken och duschade den samtidigt som hon själv. Det kändes skönt att få duscha varmt, så kall som hon varit hela natten. Sara granskade sig själv i spegeln när hon var klar. Hennes röda stora födelsemärke syntes jätteväl nu. Hon stoppade upp sitt långa blonda hår i peruken och betraktade sig själv i spegeln ännu en gång. Nu såg man att det var hon. Sara virade handduken runt sig och gick ut igen. Hon hade inga rena kläder så hon frågade tjejen i sängen bredvid. Sara tyckte hon såg jämngammal ut.
– Mm, visst! Ta något i garderoben där borta, sa hon och pekade.
Sara gick fram och tog ut de hon behövde. Tjejen i sängen granskade henne.
– Är det inte du som är Sara? frågade hon osäkert.
Sara vände sig blixtsnabbt om och höll för sitt födelsemärke med handen.
– Det är lugnt, sa tjejen. Jag ska inte skvallra. Men ta nu kläderna och stick härifrån. De kommer att lista ut att det är du. Skynda!
Sara tog snabbt på sig kläderna och sprang mot dörren. Men där stod redan en doktor. Han ledde Sara tillbaks till sängen och sa att hon skulle stanna där eftersom hon hade fått en kraftig hjärnskakning. Sara höll sin hand för födelsemärket hela tiden.
– Vi har tagit blodprov på dig så snart ska vi se vem du är och kontakta dina föräldrar, sa doktorn.
Han gick och Sara blev kallsvettig.
– Vad ska jag göra nu? frågade hon förtvivlad.
– Försök att ta dig ut genom fönstret. svarade den andra flickan snällt.
Sara nickade. Hon gick fram till fönstret och försökte få upp det. Hon tittade ner. Det var minst 15 meter.
– Hur ska jag göra det då? undrade hon flickan och vände på huvudet.
Hon tänkte efter. Sedan kom hon på:
– Ta lakanen i sängarna och handukarna på badrummet och knyt fast i varann, som man gör i filmer. Då har du i alla fall kommit en bit ner.
Hon hjälpe Sara med att knyta fast dem. De tog även duschdraperit.
– Se! sa hon efter att ha knutit fast allt i fönsterrkarmen. Det räcker nästan ända ner.
Sara log och tackade henne. De kramade om varann innan Sara firade sig ner. När hon kommit ner tittade hon upp och vinkade åt flickan som stod kvar i fönstret. Sedan fortsatte hon att gå... För att leta efter Joakim.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | familjeflickan - 22 dec 07 - 22:12- Betyg:  | | BRAAAA | | NeelyNelly - 30 jan 07 - 03:11- Betyg: | | braaaaaaaa!! | | Sandra91 - 22 nov 05 - 02:01- Betyg: | | SHIT :D BRA !!! |
|
|
|
