Hålet i Himlen (Kap 2) |
Kapitel 2
– Skynda! sa Joakim och sprang ut från granen och ända till landsvägen.
Han ropade på Sara men fick inget svar. Då han vände sig mot bensinstationen till såg han två polisbilar. Alla poliser var inne på macken. Det var inte mer än hundra meter dit.
– Joakim! hörde han en andfådd röst ropa.
Sara sprang de sista metrarna och kramade om Joakim. Då fick poliserna syn på dem. De ropade någonting i en megafon, men varken Joakim eller Sara hörde. Sara och Joakim sprang över vägen och in i skogen på andra sidan. Där fanns det inga poliser. Än i alla fall. Joakim höll Sara hårt i handen så de inte skulle tappa bort varandra. Snart började poliserna strömma in i skogen. Joakim och Sara passerade ett berg och sprang mot Nora
– Poliserna letar på andra sidan berget, viskade Joakim.
En polis ropade i megafonen:
– Visa er! Detta är helt meningslöst!!
Joakim och Sara åkte kana nerför ett annat berg. Sara fick ett litet rivsår på armen, men annars var båda två oskadade. De gick långt. De smög till och med bakom ryggen på en polis. Nu hade de ett försprång.
Det var ganska långt till Nora, men när mörkret hade börjat falla var de äntligen framme. Både Joakim och Sara hade värk i benen. De satte sig vid en fontän i en park och åt lite smörgåsar och drack cola.
– Vi klarade det! halvviskade Joakim och kramade Saras hand.
Sara sköljde håret i fontänen. All smuts gick inte bort, men det mesta.
– Nu har jag säkert 100 löss i håret, skrattade Sara.
Joakim speglade sig i vattnet.
– Shit som jag ser ut! sa han.
– Hårgelé sitter i länge, men inte så länge! påpekade Sara.
De såg på varandra och skrattade. De satt på en parkbänk och lite senare kom det en tjej och en kille i 17-års åldern förbi dem, men de kastade inte ens en blick på varken Joakim eller Sara. De satt tysta en lång stund.
– Du… började Sara tyst och försiktigt. När ska vi ge upp?
Joakim tittade på Sara.
– Vad menar du?
– Ja… Du vet. Åka tillbaka.
Joakim skakade på huvudet.
– Vet inte!
Sara nickade. Strax efteråt somnade hon mot Joakims axel och vaknade inte förrän nästa morgon. Då satt Joakim redan vid fontänen och tvättade sig i ansiktet.
– Sovit gott? frågade han.
Sara nickade. Hon tvättade håret igen för att få bort ännu lite mera smuts ur håret.
När klockan var tio började det strömma in människor i parken.
– Vi kanske ska gå! sa Sara.
Joakim nickade och började plocka in alla saker i plastpåsen. Alla människor tittade förvånad på dem där de satt vid parkbänken. Precis när de reste sig för att gå kom det fram en tant till dem.
– Är det inte du som är Sara? frågade hon med skröplig röst.
Sara stod blixtstilla.
– Hon som mördade den där killen… fortsatte tanten. Jag känner igen ditt märke.
Hon höjde handen och snuddade vid det. Då började Sara att slå omkring sig. Hon skrek och sedan sprang hon och Joakim iväg ut ur parken, men då hade någon redan hunnit ringa polisen. De stod vid parkens ingång. Sara och Joakim sprang in ibland några träd och gömde sig i en buske.
– Har ni gått vilse? frågade plötsligt en röst bakom dem.
Joakim vände sig om. Tjejen bakom var ung. Runt 25 kanske. Hon hade brunt hår med gröna slingor ner till midjan. Hon upprepade sig fråga, men varken Joakim eller Sara sa någonting.
– Jag känner igen ditt märke!
Hon pekade på Saras kind. Sara höll handen för.
– Ska du också kalla på polisen? frågade Joakim kallt.
– Aldrig i livet! svarade tjejen och skakade på huvudet. Min pappa är polis och jag hatar dem. Hagvall ni vet.
Sara och Joakims blickar möttes.
– Vill ni följa med mig hem? frågade hon plötsligt. Jag bor ensam.
Sara tackade ja direkt, medan Joakim fortfarande var lite skeptisk till den unga tjejen som bara ”råkade” vara Hagvalls dotter. De gick på en enskild grusväg ner mot ett bryggeri.
– Där bor jag! sa tjejen och pekade på ett litet hus bakom bryggeriet.
Det första Sara såg när de kom innanför dörren var en stor svart katt. Den var nästan lika stor som en hund.
– Sätt er vid bordet, sa tjejen.
Hon hällde upp saft i två stora glas.
– Jag heter Ellen! sa hon när hon hällde upp saft åt Sara.
Ellen granskade henne länge innan hon gick vidare till Joakim. Det blev pinsamt tyst runt bordet. Ingen hade någonting att säga.
– Vill du duscha först? frågade Ellen till slut.
Sara nickade och Ellen visade henne badrummet. Hon tog fram nya kläder och slängde de gamla. Joakim satt kvar vid bordet när det knackade på dörren. Då sprang han fort och gömde sig. Ellen öppnade dörren och kramade om honom som stod utanför.
– Joakim!! ropade hon inåt huset. Det här är min pojkvän Oskar.
Joakim kom fram. Han blev rädd när han fick se den stora mannen med ölmage.
– Nämen hejsan! sa Oskar med tillgjord röst. Tänk att få träffa dig här. Är din flickvän med dig då?
Joakim tänkte protestera och säga att Sara inte alls var hans flickvän, men han vågade inte. Just då kom Sara ut från duschen och när hon fick se Oskar gömde hon sig bakom Joakim. Ellen fick en förvånad min.
– Hallå! Vad är det med er? frågade hon.
Ellen släppte armen om Oskars midja och följde Joakim till duschen. Då blev Sara jätterädd. Inte ville hon stå ensam i hallen med Oskar. Hon ryckte tag i Joakims arm.
– Nej, gå inte! grät hon. Gå inte!
Joakim gick tillbaka och kramade om henne.
– Det går bra, Sara, viskade han i hennes öra. Du behöver inte vara rädd.
Han släppte taget om henne och gick med Ellen till duschen. Sara stod helt orörlig. Tårarna rann sakta nerför hennes kinder. Oskar stod innanför dörren med armarna i kors och flinade elakt mot henne. När Ellen kom tillbaka la hon armarna om Saras axlar och tröstade.
– Vad är det? frågade hon.
Sara fick fortfarande inte fram något att säga. Oskar stod ännu i dörren och flinade. Det gjorde henne rädd. Ellen såg att Sara hade sin rädda blick mot Oskar. Hon tittade upp mot honom.
– Jag tror att du ska gå nu!
Ellen lät bestämd och en aning sur. Oskar skrattade bara och klampade ut. Ellen smällde igen dörren framför näsan på honom. Nu kunde Sara inte hålla tårarna tillbaka.
– Jag var så rädd! grät hon.
Ellen tröstade allt hon kunde.
När Joakim kom ut från badrummet såg han Ellen och Sara i soffan. Sara låg lutad mot Ellens axel och grät inte. Hon snyftade bara.
– Vad är det, Sara? frågade Joakim och satte sig på andra sidan av henne.
Hon fingrade med Ellens hår och ville inte svara på hans fråga. Joakim smekte henne i håret som inte var brun-svart längre. Det var blont. Blont och lent. Ellen granskade Joakims hår och skrattade.
– Jag har hårgelé om du vill låna, sa hon och reste sig upp.
Joakim tackade och gick in till badrummet. Eftersom hans hår var ganska långt såg det roligt ut när det låg ner. När Joakim kom tillbaka såg hans hår betydligt bättre ut.
– Du får den, sa Ellen. Jag behöver den inte.
Hon höll på att fläta en inbakad fläta i Saras hår. Precis en sådan fläta som hennes mamma hade flätat samma dag som mordet begåtts.
– Vad fin du blev, skrattade hon när det var klart.
Då knackade det på dörren.
– Spring och göm er! ropade Ellen.
Hon rättade till kuddarna i soffan och gick försiktigt mot dörren.
– Pappa??
Ellen lät förvånad.
– Vi har fått ett larm från din pojkvän om att Sara och Joakim befinner sig här, Ellen, sa Hagvall.
Ellen stod still. Hon var helchockad. Sedan började hon gråta.
– Han är inte min pojkvän!! skrek hon. Jag hatar både honom och dig. Gå ut!!
– Ellen! röt Hagvall. Om ungdomarna är här så säg sanningen. De klarar sig inte i skogen.
– Det spelar väl ingen roll för dig, grät Ellen. Du vill ändå döda dem. Det är mitt hus och jag släpper inte in er!!
Hon knuffade ut sin pappa och låste dörren.
– Ellen!! Öppna! befallde hennes pappa.
Ellen sprang upp på övervåningen. Sara och Joakim kom fram och kramade om henne.
– Jag hatar min pappa! sa hon medan hon kramade Sara. Vill ni sova här inatt?
Sara sken upp och nickade. Ellen satte sig på en stol i sovrummet.
– Har ni träffat Oskar förut? frågade hon allvarligt.
– Nej! svarade Joakim kort.
Ellen tittade honom i ögonen.
– Du… började hon. Du är inget bra på att ljuga.
På kvällen när Sara borstade tänderna började hon plötsligt att gråta. Joakim och Ellen förstod inte vad det var med henne.
– Sara? sa Joakim lite försiktigt.
Hon tittade upp men sänkte blicken med en gång. Ellen ställde sig bakom henne och la händerna på hennes axlar.
– Han kommer inte hit! viskade hon.
– Är du säker på det? snyftade Sara och tittade på henne i spegeln.
Ellen nickade. Sedan gick hon ner och började att packa en stor ryggsäck med mat, kläder och allt hon tyckte att Sara och Joakim behövde.
Sara och Joakim pratade länge innan de somnade.
– Kan du fatta att vi kommit ända hit, viskade Joakim.
Sara skakade på huvudet.
– Men utan Ellen hade vi nog varit hemma i Örebro på polisstation.
Joakim tänkte efter och så nickade han.
– Undra vad hon kommer få för straff.
Sara tittade förvånat på honom i mörkret.
– Vad menar du? frågade hon.
Ellen kommer att få ett straff för att hon hjälp oss! förklarade Joakim.
Sara la sig försiktigt ner på huvudkudden innan hon satte sig upp igen med ett ryck.
– Nej! nästan skrek hon. Hon får inte!!
Så började hon att gråta igen.
– Varför sa jag det? frågade Joakim sig själv innan han började trösta Sara.
Ellen kom in i rummet och satte sig på huk vid madrassen och strök henne i håret.
– Jag vill inte att du ska straffas, grät Sara.
Ellen svarade inte på det.
– Sov nu! sa hon istället och gick ut ur rummet.
Mitt i natten kom Ellen in till Joakim och Sara påklädd och med två ryggsäckar. En på ryggen och en i handen.
– Vakna! viskade hon och skakade liv i Sara. Oskar är här. Vi måste smita.
Hon öppnade fönstret och hängde ut brandstegen.
– Du först, Sara.
I bara nattlinne klättrade Sara upp på fönsterbrädet och försiktigt ner på stegen. Joakim gick ner strax där efter och sist Ellen.
– Skynda er in i bilen, sa hon och pekade på en mörkblå Renault som stod utanför huset.
Sara och Joakim hoppade in i baksätet. Ellen backade ut och körde iväg ut på motorvägen.
– Vi kör till Västerås, sa hon och kollade på dem i backspegeln.
Båda två sov. Ellen körde för fort hela vägen. Hon stannade på Statoil i Arboga och köpte tre cola och några frallor. Hon fick inte vara borta för länge för då kunde folk upptäcka Joakim och Sara, men det var inte så troligt eftersom klockan var tjugo över fyra. Höll hon en hastighet på 110km/h skulle de vara framme på en halv timme. En mil innan Västerås väckte Ellen Joakim och Sara.
– Ni får ta på er några av de kläder jag packat ner i den ena väskan, sa hon och pekade på ryggsäcken emellan dem. Jag packade ner två par skor. Hoppas att de passar.
Sara stack ner handen i det största facket och tog upp en stor hög med kläder.
– Det räcker väl några dagar, skrattade Ellen.
Sara nickade och gav Joakim alla pojkkläder.
– Shit, vilka snygga! utropade han. Vad har du fått dem ifrån?
– Min storasyster har två barn i eran ålder, svarade Ellen.
Hon tittade ännu en gång på dem i backspegeln. De tog på sig kläderna.
– Vad snygg du blev! skrattade Sara.
Två peruker fanns det också. De såg mer verkliga ut och satt bättre på huvudet. Saras hade blont, lite lockigt hår till mitten av ryggen och Joakims var korthårig.
När klockan var halv sex var de framme i Västerås. De tog in på hotell. Damen i receptionen satt och läste en damtidning samtidigt som hon snaskade tuggummi.
– Jag skulle vilja ha ett rum för de här ungdomarna i två nätter, sa Ellen.
– Jasså! sa damen otrevligt. Och hur var namnen.
Ellens hjärna försökte komma på något bra.
– Jenni och William, svarade hon snabbt. Och jag heter Caroline, men jag ska åka direkt.
Damen antecknade.
– Är du målsman? frågade hon
Ellen tänkte snabbt.
– Eh… Ja! Jag har vårdnaden över dem fram till påsk. De är från Norge.
Damen antecknade igen.
– Hur var adressen?
Ellen rabblade upp adressen hem till henne.
– Rum nummer 14! sa damen och gav dem nyckeln utan att titta upp från papperna.
Ellen tog emot nyckeln och följde med Joakim och Sara upp.
– Jag är rädd, gnällde Sara när de kommit innanför dörren.
Ellen kramade om henne.
– Jag har låst dörren! sa hon och satte sig bredvid henne i sängen. Ingen kan komma in.
Hon tog av ryggsäcken hon haft på ryggen hela tiden och började plocka ut allt som låg i. Det var allt från mat till serietidningar.
– Om ni kommer ända till Stockholm! sa hon och viftade med två båtbiljetter från Stockholm till Helsingfors. Jag och Oskar skulle egentligen åka, men jag har ingen lust att åka med honom.
– Tack så jättemycket! sa Sara och kramade henne.
Joakim satt bakom dem och läste en serietidning som Ellen packat upp. Hon gick bort till köket och började lägga in maten i kylskåpet.
– Här har ni mat för morgonen i alla fall. Och sedan finns det pengar i väskan.
– Hur ska jag göra med födelsemärket? frågade Sara oroligt.
Ellen bet sig i läppen. Hon rotade i handväskan som stod vid Joakims fötter och tog fram en brunkräm.
– Kom ska du se, sa hon.
Sara ställde sig på knä framför Ellen som satt i sängen. Hon tog lite brunkräm på fingret och smörjde över födelsemärket. Joakim blev nyfiken och sänkte tidningen.
– Se! Nu syns det inte, log Ellen när hon var klar.
Hon höll fram en liten spegel framför Sara så hon kunde se. Sara snuddade vid märket. Hon fick lite brunkräm på fingret som hon torkade av på tröjärmen. Ellen ställde krämen på diskbänken. Joakim höjde serietidningen och fortsatte att läsa. Sara la sig på den andra sängen och efter ett tag somnade hon.
Ellen skakade liv i henne när klockan var halv nio.
– Jag åker nu! viskade hon.
Sara satte sig upp. Hon nickade och Ellen skymtade en tår i ögat på henne.
– Jag kommer att sakna dig, sa Sara och kramade henne hårt.
Hon kunde inte hålla tårarna tillbaka.
– Vi kommer att ses snart, viskade Ellen i hennes öra. Jag lovar!
Joakim stod bakom dem. Ellen kramade honom också. Han var huvudet längre än henne. Ellen var kort. Joakim satte sig bredvid Sara i sängen. Precis när Ellen låste upp dörren frågade Sara:
– Varför jobbar inte du?
Ellen tittade allvarligt på dem.
– Jag har jobbat precis hela tiden! sa hon och gick ut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | familjeflickan - 22 dec 07 - 22:00- Betyg:  | | Håller med Sandra91!! har du funderat? du är ju skiitbraa!! | | NeelyNelly - 30 jan 07 - 03:02- Betyg: | | jättebra! | | Sandra91 - 22 nov 05 - 01:51- Betyg: | | HAr du nånson funderat på å bli författare ?:D |
|
|
|
