Känslorna vid vägskälet |
Jag står på vägen och blickar bort mot skylten med de röda bokstäverna. Danmark står det. Jag tittar mot bron som leder till Köpenhamn, vågar jag åka över? Vågar jag sätta mig i bilen och bara köra?
”Vakna Sanna!” Jag slår långsamt upp ögonen, hör min systers röst från badrummet. Sluter ögonen och önskar att jag somnar så att min dröm kan fortsätta. Det var samma dröm igen, den som jag drömmer ofta nu, jag vet aldrig hur den slutar för att jag inte vågar ta steget. ”Jag är sjuk” ropar jag ut till min syster som fortfarande står i badrummet, det måste vara hennes favorit rum. Hon är 3 år yngre än jag är, men så mycket mer medveten om sitt utseende, inte som jag som tar det jag känner för. Hos henne måste allt vara moderiktigt och passande. Hon öppnar dörren och väntar. Jag tittar upp på henne. Hon först bara står där och tittar ner på mig i sängen. ”Vad är du för sjuk?” Hon tittar frågande på mig med huvudet på sned som jag tror ska se ut som gulligt. ”Feber tror jag” jag sätter handen mot pannan, ”känner mig trött och har ont i halsen, tror jag stannar hemma idag.” ”Jag går nu i alla fall” säger min syster och stänger dörren efter sig. ”hejdå.”
Jag sträcker mig mot min cd-spelare, sätter på musiken och lägger mig igen. Blundar, känner mörkret komma och sluta sig om mig, som en vän man inte träffat på länge.
Jag står åter vid vägen. Läser inte skylten nu, vet ju vad som står. Jag stirrar på vägen, bron, står stilla i regnet, håret hänger i ögonen, skymmer min blick. Stjärnorna syns inte, de är dolda bakom molnen, det är en mörk natt. Jag skakar nu, har stått ute för länge, bestämmer mig för att gå in i bilen. Sjunker ner i sätet. Det luktar läder, hemtrevligt, något jag väl känner igen.
Precis när jag ska trycka ner pedalen är det som om något säger ifrån. Jag vågar inte nu heller. Orden från tidiga barndomen hörs i huvudet, ”Nej, låt Kajsa göra det vi vet ju ändå hur det slutar om du skulle försöka”. Jag hatar dom! Orden har etsats in i mitt huvud. De har hindrat mitt agerande i flera år nu. Då när man är liten så bestäms hela ens väg i så få ord. Man suger i sig information som en svamp, tror på allt andra säger och rättar sig efter det. Nej, inte nu! Jag skakar på huvudet, inte dom tankarna, inte nu. Allt det där var för länge sen. Jag kramar händerna om ratten och bestämmer mig för att köra.
”Ring!” Dörren. Jag suckar och masar mig ur sängen, ner för trapporna, öppnar. Där står han. Han ler åt mig när han ser hur förvånad jag blir. Jag ler osäkert tillbaka, har ju inte träffat honom på så länge. Vi bara sår där en stund och tittar på varandra, granskar men inte kritiskt utan mer nyfiket. Så drar det till och jag kommer att tänka på att jag bara är klädd i mina nattkläder. ”Kom in.” Han står i hallen, ser sig om, jag ser på honom att han inte riktigt vet vad som väntar honom. Hur ska han bete sig? Vi går in i köket. ”Kaffe? Te?” ”Kaffe tack”
Han slår sig ned vid bordet och jag sätter på kaffet. Är överdrivet långsam för jag kan inte förstå vad han vill mig. Till slut har jag inget val, måste vända mig om och möta hans blick åter. Han ser på mig med ett underligt uttryck. ”Vad gör du här? Asså inget fel men jag blir bara lite nyfiken.” Han blir generad, jag ser det, alldeles röd och tittar ner i bordet. ”Hm... Jag vet inte faktiskt, ville bara se hur du mådde eftersom du inte kom idag.” Han ser på mig och ler ursäktande. ”Stör jag?” ”Nej då, jag är inte sjuk egentligen, bara trött och ville följa en dröm jag har. Det gör inget att du kom.” Jag vet att jag ljuger, men han är så söt nu när han verkligen visar att han bryr sig så jag kan inte tala om sanningen för honom. Vi tar vårt kaffe och dricker i djupa klunkar, pratar inte alls, bara ser på varandra. När han druckit upp säger han att han borde gå. ”Varför det? Måste du iväg eller så?” ”Jag ska träna, och du borde vila.”
Jag följer honom till dörren där vi blir stående ett tag. Sedan tar jag mod till mig, ger honom en hastig kram och stänger sedan fort dörren.
Går upp på rummet igen. Fylld av känslor jag inte visste jag ägde. Rädsla, värme är de som dominerar. Vågar jag lita på en människa igen? Jag har blivit sviken så många gånger förut, ska jag ta klivet igen? Stereon går fortfarande. Sitter bara på sängen och blundar. Måste få ordning på alla tankar som rör sig, fortare och fortare. Musiken lugnar, lägger mig ner på sängen. Går igenom varje tanke, var för sig. Men nu börjar jag komma till de som berör mig mest, det gör för ont, klarar inte av dom. Alla minnen. För mycket!
Somnar igen. Sitter som förut i bilen. Men nu är jag osäker, ska jag köra eller stanna kvar?
Som det sagts i en sång: Har du styrkan att gå? Har du modet att stanna kvar?
Jag vet inte!
Jag vågar inte stanna, jag orkar inte gå. Den låten stämmer så himla bra! Åh, jag orkar snart inte mer, att inte ens ha koll på sina egna känslor, det suger kraften ur mig. Jag går ur bilen, står åter och blickar mot vägen. Vänder mig om, det ända jag ser där är också bara väg. Vilken väg är den rätta? Vilken väg är min väg? Jag breder ut mina armar, står och blundar med ansiktet mot himmelen. Börjar snurra, snurrar fortare, fortare. Regnet smattrar mot min hud. Till slut stannar jag. Öppnar ögonen och ser honom. Han är här, i min dröm. Min dröm speglar livet, jag står i verkligheten vid ett vägskäl och kan inte bestämma vilket håll jag ska ta. Det ena väljer jag ett nytt liv, nya möjligheter, lämna allt och bara börja om med det jag själv väljer att ta med från det gamla, inte smärta. Åt det andra finns han, smärtan kärleken, hem känslan, även om jag inte känner att jag hör hemma där är det ändå igenkännande. Ser länge åt båda håll. Ser på honom, han rör sig inte, tittar bara tillbaka på mig, ser på bron. Jag vet inte om mitt beslut är det rätta men ändå väljer jag. Väljer nog den svåraste vägen. Att stanna. Jag har modet, inom mig och med hans hjälp ska jag klara det. Jag ler nu, skrattar. Tittar åt hans håll, han bleknar bort, han var aldrig här, bara en bild skapad av mina känslor.
Vaknar, av mig själv denna gång. Tänker på drömmen. Ler igen. Bestämmer mig för att använda mitt nyfunna mod. Går till telefonen. Slår hans nummer…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 23 jan 07 - 03:32- Betyg:  | | jättebra!! | | hejjaghetersanna - 13 nov 05 - 06:24 | mihi, mitt namn är med (a)
men den var verkligen bra när jag orkade ta min tid att läsa!
verkligen bra gjort | | Sandra91 - 13 nov 05 - 06:11- Betyg: | | Ska bara säga , Ta er tid att läsa ananrs missar ni nåt :) | | Sandra91 - 11 nov 05 - 07:15- Betyg: | | Verkligen verkligen bra :) Du skriver så underbart så det är inte sant xD :D |
|
|
|
