kärleken du ger mig, del 8 |
Jag vakna och hade sån otrolig huvudvärk. Det var väl av alla tårar jag hade gråtit av.
Jag vill inte gå upp och gå till skolan. Jag mådde inge vidare.
Jag fortsatte att sova. Efter ett tag ringde min mobil, jag letade efter mobilen med ena handen samtidigt som jag blundade. Jag kunde inte titta, jag hade ont, ont i ögonen, dom sved varje gång jag öppnade dom.
Till slut fick jag tag i mobilen, och svarade utan att ens titta efter vem det var som ringde.
- Mm, svara jag.
- Hej, vart är du?
- hemma, vem är du?
- Det är Thomas, kommer du inte till skolan idag heller? sa han med en ledsen röst.
- Nej, jag mår inge vidar, sa jag.
- Nehe, men jag ringer dig sen. Hejdå.
så la han på luren.
Jag hann inte ens säga hejdå.
Jag lämnade ifrån mig mobilen och gick för att ta en varm dusch, det skulle kanske hjälpa mig för att komma tillbaka till världen. Det kändes som jag var någon annan stans.
Det var skönt, så varmt, jag kände mig mänsklig, det gjorde jag inte innan.
Efter duschen gick jag ner för att se om det fanns något att äta.
Tittade kylskopet, tog fram smör, ost och mjölk.
Jag älskade att sitta och äta framför tven. Så jag gjorde mig en smörgos och varm mjölk.
Sedan la jag mig bekvämt ner på soffan, den var så mjuk att man sjönk i den.
Just när jag hade som mest bekvämt, hörde jag att min mobil ringde.
Fan tänkte jag, jag orkade inte gå upp för att svara, men tanken om att det kunde vara Thomas, sprang jag upp för att svara.
När jag kom fram, stod att det var hemligt nummer som ringde.
Jag visste inte om jag skulle svara, jag stod där ett tag och tvekade, men till slut svara jag.
- Ja Erika.
- Hej, Anders. (anders var min lärare) Du har inte varit i skolan på ett tag.
- Jag vet, jag har inte mått så värst bra, sa jag.
- Nehe, men du kunde höra av dig, svara han.
- Jag ska till skolan imorgon, så kan vi prata om det då.
- Okaj, det kan vi. Vi ses imorgon, sa han och lät rätt så glad.
- Hejdå, så la jag på.
Har dom inget bättre för sig än att ringa och kolla efter vart jag är.
Förstår dom inte att jag mår bra. Thomas var det enda jag behövde just nu. Han var den enda som kunde hjälpa mig.
Det är för honom jag ska till skolan imorgon, inte för något annan. Det är bara för hans skull.
Jag gick och satt mig ner igen i den mjuka soffan.
Jag råka visst somna framför tven.
När jag vakna igen så såg jag min mamam stå och titta på mig, Hon var inte glad.
Men det var hon aldrig.
|
|
|
|
