Ensam [1] |
En flicka gick på gatan. Jag såg henne genom mit fönster.
Hon var annorlunda än de andra människorna som rusade förbi.
Hennes ögon var nästan kolsvarta, men där i fanns också en brun färg, fylld med värme och hopp.
Hon var den enda som inte såg ut att vara påväg någonstans.
Hon sprang inte förbi, hon satte sig istället på en parkbänk och såg drömmande upp mot himlen.
Jag såg på henne att det var där hon önskade att hon var, precis som jag.
Jag såg direkt att hon var lik mig på många sätt.
Hon satt där länge, tillslut ropade mamma att det var lunch, så jag var tvungen att gå därifrån.
Jag var tvungen at slita blicken från henne.
- Ska du bara sitta hemma på dit rum hela dagarna, Elise? Det är ju faktiskt lov.
- Du ska välskita i vad jag gör! Jag orkar bara inte!
- Men du kunde väl hitta på något, du kan ju ringa Felicia.
- Men jag har ingen lust, skrek jag åt e henne och gick sedan in på mitt rum.
Jag kikade ut genom fönstret, men hon var borta.
Jag satte på lite musik och satte mig på sängen.
Kände en längtan efter rakbladet som låg i byrålåtan.
Behövde tröst, för rädslan, för ensamheten som bara kröp närmare.
behövde någon som lyssnade, någon som kunde hjälpa mig på vägen mot lycka.
Men ingen lyssnade, för det fanns inget jag skulle våga berätta.
Jag rotade fram rakbladet, och precis när jag såg det ligga där öppnade någon dörren.
jag stängde snabbt byrålådan och vände mig om.
Där stod min storebror. Han var 17 år och hur söt som helst, enligt alla mina sk. kompisar.
- Vad gör du?
- Inget. Stick!
- undrade om du vill hänga med och kolla på matchen.
- Vadå för match?
- Ishockey, du vet..
- Mamma sa att du skulle fråga va?
han nickade och stängde dörren.
Jag rotade fram rakbladet igen och drog det över armen. Jag såg ärren och minnena kom up i huvudet.
Medan blodet droppade såg jag att hon var tillbaka på bänken.
Jag ställde mig och stirrade på henne.
Helt bortkopplad från resten av världen.
kunde bara fokusera på henne.
helt plötsligt såg hon upp på mig, som hon visste att jag sått där hela tiden.
Hon gav mig ett leende och jag log tillbaka.
vi måste ha varit så länge, men helt plötsligt rete hon sig och gick.
Jag såg med tårar i ögonen när hon lämnade bänken.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | crying_eyes - 5 jan 07 - 09:15 | | bra. vill höra fortsättningen..! | Sorgsen_varelse_ - 5 jan 07 - 07:37- Betyg:  | | braaa meer |
|
|
|
