| Chidapers blogg |
|
Född: 1996
Bor i: Liding� :)
Visa profil
|
| känner ni David? |
3 maj 13 |
David är ett väldigt forcerande AD/HD barn som gör allt för att få sin vilja igenom. Idag lyckades han inte och det har börjat få mig att fundera. Jag var tvungen att ta hjälp av mamma för att få honom att förstå att idag, idag måste jag vara själv. Idag kan jag inte vara med någon för då går jag sönder. Jag kan inte föreställa mig vilka konsekvenser ett riktigt samtal med någon hade kunnat föra med sig. Bra hade jag i alla fall inte mått. Sämre än sämst är en underdrift.
David är min pojkvän men jag har faktiskt börjat tvivla på att det kommer vara så särskilt länge. Jag kommer självklart inte dra några för snabba slutsatser i nuläget men jag bara måste skriva av mig.
David är snart nitton år gammal, jag är hans första förhållande på två år (första seriösa någonsin, tydligen). Vi började bra, jag kände mig behövd och älskad. Tills komplikationer började ta form inom oss. Gamla minnen höll sig fast inuti mig tills de sprack och allt kom ut på en gång. Det var mobbningen, ensamheten, rädslan, våldtäkten. Allt. Till en början hjälpte han till så mycket han kunde och jag kände att det räckte, jag behövde bara få det ur mig, jag ville bara prata om det. Men han lät det inte vara. Jag vet inte om det var nyfikenhet, arrogans eller något annat som fick honom att aldrig kunna släppa det. Även om jag flera gånger visade att det blev värre utav att han pratade om det, frågade och drog slutsatser så fortsatte han. Hela tiden. Jag försökte bli stark utav det, jag försökte att inte bry mig men det gjorde jag. Så jävla mycket. Jag hatade att han fortsatte. Jag hatade det.
Sedan blev han den där överskyddande personen som jag till viss del tyckte var ganska gulligt. Men det gick över gränsen. Han började hata Lidingö av dåliga anledningar. Det är inte ön det är fel på, bara för att jag mådde dåligt i skolan. Det är inte hela befolkningens fel att jag blev våldtagen. Men hans hat har resulterat att han måste hålla koll på mig. Han vill mest vara hemma hos sig själv men jag trivs hemma. Jag trivs här. Även om jag såklart gillar att vara hemma hos honom, också, så vill jag vara hemma med. Här finns mina tryggheter.
I skolan är han ganska outhärdlig. Ibland kan det gå så långt att jag nästan längtar mer till lektionen än rasterna, som jag har börjat gilla. Men han kväver mig. Han var den som började med att jag måste vara social i skolan annars får jag inga vänner men tydligen så måste jag vara social med honom mest. I måndags sa han ”Ska du vara social med mig nu?” efter att jag försökt vara med Carro och Jonna i fem minuter utan att bara rikta mig uppmärksamhet till honom. ”Har jag något val?” snärtade jag till med då. För det har jag inte. Om jag inte typ ligger på honom i soffan, stirrar in i hans ögon och bara pratar med honom så blir han jättearg och frågar om jag hatar honom och så drar han sina egna jävla slutsatser som han alltid gör. ”Är du otrogen? Du hatar mig. Du vill inte vara med mig. Ska vi göra slut?” Jag vill visst vara med dig din jävla inkompetenta öfgksodkfdfgn! Men ge mig lite luft, kan jag inte få andas i fred? Hur fan ska jag kunna utvecklas socialt när den enda jag får vara social med är honom? Jag har precis fått vänner, vänner som jag älskar, vänner som jag vill behålla. Men hur kan de vilja vara kvar med mig om jag aldrig är med dem?
Ge mig min ensamtid som jag måste ha. Ge mig ensamhet i skolan, låt mig få vara med mina vänner. Låt mig få vara med Jonna. Låt mig få vara med Carro. Sluta vara så jävla klängig, för vet du? Det är jobbigt. Inte bara för att du inte låter mig vara i fred en enda sekund och jag måste följa med dig vart du än går, utan för att folk kommenterar det. De ser också din klängighet. Till en början har jag försökt ignorera det, till en början tänkte jag att det bara skulle vara så i början. Men när det fortsatte blev till och med jag trött på det. Jag som aldrig blivit klängd på förut. Jag tröttnade på det.
”Du är aldrig social med mig i skolan.” säger han. Vill jag det eller? Har han någonsin frågat mig om jag vill? I början ja. I början var det roligt och häftigt att han gillade mig så mycket. Men nu? Nu är jag social med honom för att han blir arg annars och hans ilska skrämmer mig.
Han har flera gånger frågat; ”Varför gillar du mig?” och jag har inte velat svara utan har bara sagt ”För att jag gör det, kan du inte vara glad för det?”, dels för att jag inte har tänkt på det och tycker det simpla är väldigt vackert. Men nu är det simpla det enda jag kan svara för jag vet inte. Jag har ingen aning om varför. Tror det är känslan av att ha en som är längre, större, starkare, äldre. Men utifrån det så har det inte gett mig så himla mycket…
Jag måste alltid gå på äggskal för att inte riskera att han blir arg på mig.
Och så blir jag beskylld när jag inte vill ha sex (då kommer uttalandena "är du otrogen" osv igen). Jag blir tvingad att suga hans äckliga kuk även om jag inte vill för att jag måste "ta hand om" hans erektion som jag har skapat (????).
Jag orkar inte vara rädd för honom mer. |
|
|
|
|
