| . |
2 jun 13 |
Han stod vid kanten av allt det som hade varit och blickade ner på allt det som kunde bli.
Han drog av sig rädsla, satte på sig mod, tog farväl av verklighet och blev ett med fantasi.
Han drog ett djupt andetag, tömde döden på liv, satte fötterna på jorden och tryckte ifrån.
Han bar på stundens vikt i sitt hjärta och evigheten i hans ådror när han föll ihop med ridån.
Han hade gett mycket när de bara ville ha mer och numera hade han inte så mycket mer att ge.
Han hade förvandlats till en karikatyr av sig själv och drömmen han bar på var bara ännu en kliché.
Han hade bränt sina broar, vänt sina blad, sprungit mot horisonten men hamnat i återvändsgränder.
Han hade tänjt på sina gränser, trotsat sina rädslor, dragit ut på det djupa och lämnat sina stränder.
Han stirrade ner i bottnen på hans flaska med en längtansfull blick och väntade på att livet skulle börja.
Han satt i samma gamla rum i samma gamla del av stan han växt upp i, det var samma gamla smörja.
Han satte fyr på sina insidor och kunde sedan i spegeln se gnistorna i sina ögon och lågorna i sitt hjärta.
Han behövde tända på för att sprida ljus i sitt mörker, för att få sig en undflykt ut ur sin ständiga svärta.
Han gick över krossat glas, sprang över glödande kol och föll ner över glömda minnen om svunna tider.
Han räknade upp alla gånger han sett änglarna störta ner, han räknade upp alla deras förlorade strider.
Han sprang efter henne och hamnade i gränslandet mellan fullständig idioti och beundransvärd djärvhet.
Han såg sorgen i hennes ögon, hörde vädjan i hennes röst och kände till sist frånvaron i hennes närhet.
Han kunde se sin värld falla isär i tusen bitar och han kunde se sin himmel spricka upp i tusen skärvor.
Han kunde höra ödet viska tusen lögner om ännu ett bortkastat liv som varit präglad av tusen härvor.
Han kunde sträcka ut sin hand men nådde inte längre bort än början på ingenting och slutet på allt.
Han kunde rada upp tårarna han hade fällt och smällarna han tagit kunde han sätta i en egen spalt.
Han var på väg till ingenstans och hade kommit från överallt men fastnat i en ihopdiktad illusion.
Han lät sig försvinna bort i ruset och snart kunde han inte längre skilja verklighet ifrån fiktion.
Han gav ifrån ett sista suck, lämnade det som varit och tog steget ut till det som kunde bli.
Han svävade ner som en fjäder gjord av bly innan han brann upp och blev ett med fantasi. |
|
|
| Fortsätt oavsett |
5 jan 13 |
Ett bultande hjärta med ådror gjorda av stål
vem trodde att något kunde rubba de?
Sanningen är att alla är mjuka på insidan
men på utsidan kan dom visa sig hårdare än stål.
Men visst smärtar de hos alla någon gång
eller till och med flera gånger om.
Antar att de är livets gång,
man vet aldrig vad som kommer härnäst.
Alla har vi vår historia på gott och ont
på lycka och smärta.
Men de som inte dödar än de gör väl än starkare?
Man kanske inte tror de nu,
eller då de smärtar om mest
men vem säger att man inte kommer klara av de?
Hopplösheten och värdelöshet kommer in droppande
som vatten droppar i ådrorna och man känner
hur styrkan sakta löser upp sig och blir helt matt.
Men sen så drivs vattnet ur och
sakta kommer styrkan i ådrorna tillbaks igen.
Ge aldrig upp förrän du försökt.
Jag har inte gjort och kommer heller inte göra de.
Om du känner dig ensam ropa på hjälp de är okej!
Du är bara mer än en människa ingen odödlig krigare.
Kämpa på. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<Maj 2013>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | | 01 | 02 | 03 | 04 | | 05 | 06 | 07 | 08 | 09 | 10 | 11 | | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | | |
|
