| Ensamhet och drömmar |
8 okt 15 |
Jag sitter här och känner mig alldeles tom, men ändå är jag fylld av saknad...
Igår tittade jag när Sean spelade ett spel som var väldigt tungt och ett ganska sorgligt slut, efteråt pratade han en del och det fick mig att tänka på dig.
Jag bestämde mig för att börja skriva på ett brev. Sedan hade jag svårt att somna men lyckades tillslut, men där förlorade jag all kontroll och ännu en gång drömde jag om dig, och att jag äntligen fick träffa dig. Allting kändes så bra, sedan vaknade jag upp till verkligheten och jag känner mig bara tom.
Kan jag aldrig slippa vakna upp och inse att allt bara varit en dröm? Varför kan det inte vara på riktigt, en enda gång?
Jag känner mig så ensam, en gång var du en väldigt stor del av mitt liv, men det var så länge sen.
Jag ska skicka det här brevet till dig, och hoppas att det kommer fram, vänta på svar. Men utan svar kommer jag alltid att fortsätta, försöka få tag på dig, jag ska hitta dig. Jag förstår inte hur du bara kunde försvinna, vad var det egentligen som hände? Jag vill bara veta att du är okej, om du inte vill prata med mig är det okej men jag måste få veta. Jag orkar inte gå runt och undra hela tiden.
Nu ska jag försöka sysselsätta mig med något annat och försöka bryta tankarna ett tag, jävla skit jag vill bara somna om och komma tillbaka till min dröm. |
|
|
| Saknaden tar över mig... |
16 jun 13 |
Jag kan inte förstå att det gått fyra år sedan vi pratade sist.
Varför skulle du bara försvinna? Jag antar att du blev tvungen att åka iväg.
Men varför har du inte skickat ett litet brev i alla fall? Du kanske inte kommer ihåg min adress..
Jag hoppas bara att du mår bra och att du snart ska komma hem igen, vill inget hellre än att få prata med dig igen.
Och självklart skulle det vara roligt om du kunde komma hit och hälsa på, men huvudsaken är att du får komma hem.
Det är sällan jag tillåter mig att tänka så mycket på dig, eftersom saknaden är så stor precis som ovissheten.
Jag önskar att jag visste hur du har det, och när du kommer hem. Då skulle det inte kännas lika jobbigt.
Nu har jag insett hur mycket jag verkligen saknar dig och jag kan inte sluta tänka..
Jag måste vara stark, du skulle inte vilja att jag ger upp allting för att jag saknar dig.
Men jag orkar ingenting känns det som, jag försöker kämpa på. Allting känns bara så hopplöst.
Det finns ingen som kan ta din plats, ingen kan ersätta dig.
Du är en väldigt speciell person, en helt fantastisk vän, den bästa vän jag har.
Jag läser igenom våra gamla mail och gråter. Varför? Varför just du?
Du förtjänar så mycket bättre än det här.. Det finns inget ont i dig alls. Du ställer upp för alla.
Jag kommer ihåg att vi inte hade känt varandra särskilt länge, ändå fanns du alltid där för mig, bättre än någon annan jag kände.
Du hjälte mig igenom det helvete jag gick igenom. Du gav aldrig upp, stöttade mig så gott du bara kunde. Ändå känns det som du gjorde mer än alla andra.
Jag minns att jag kände att alla hatade mig, alla utom du.
Jag ska aldrig någonsin svika dig! Men du måste komma hem nu, eller bara höra av dig så jag vet att du är okej.
Den dagen jag får höra från dig, då kommer jag vara så lycklig.
Just nu känner jag mig inte så stark som jag borde vara..
Saknaden efter dig är enorm, och det känns som den tar över mig. |
|
|
|
| Bloggkalender |
| <<November 2015>>
| | Sö | Må | Ti | On | To | Fr | Lö | | 01 | 02 | 03 | 04 | 05 | 06 | 07 | | 08 | 09 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | | 29 | 30 | | |
|
