Vad är lycka |
Hon tittade lite eftertänksamt på Becky, så stor hon hade blivit! Så stora DE hade blivit. Hon kom ihåg hur det hade varit när de var små. De hade lekt tillsammans i gräset på lekplatsen utanför hennes hus, klättrat i träd, gungat sina dockor, lekt häst… Tänk så roligt de hade haft det egentligen. En bekymmerslös tillvaro, men utan någon direkt mening. Amber tittade på armbandsuret på hennes klocka, dags att börja dra sej till klassrummet för en låång ”härlig” mattelektion.
- Kom Becky, vi börjar snart,
- Jo, jag vet…
Becky suckade tungt, sedan tog hon sitt mattehäfte och började gå mot klassrummet i andra änden av den långa korridoren.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Amber satt i sin säng och tittade ut genom fönstret, utanför var det mörkt och kallt. Strömmen av bilar flöt oupphörligt på längs vägen som hon kunde skymta strax bortom de gråa, fula husen av betong. Regnet strilade ner för taket på husen och fortsatte sin färd ner för stuprännan och ner på den svarta asfalten nedanför. Det lyste i de flesta fönster hon kunde se och vinden hade mojnat framåt kvällen. Broarna, husen och alla ljusen, så vackert det var egentligen, tråkigt, enformigt men likväl vackert. Tankarna började flyta i väg, hon drömde sej bort till de dagar när hon och Becky hade lekt tillsammans, till härliga somrar med brunbrända ben, nya rosa baddräkter och mysiga piknickar vid Beckys familjs sommarstuga. Nu hade de sålt sommarstugan, Becky och hon hade slutat leka häst, så klart, den rosa baddräkten hade bytts ut mot en svart urringad bikini och ja… Allt var så annorlunda nu!
Amber funderade på om de inte hade varit lyckliga då på ett sätt. De hade levt ett liv utan bekymmer, utan riktig kärlek eller svek. Deras föräldrar hade sett efter dem och de hade varit befriade från alla svåra beslut och krav. Men samtidigt, de hade aldrig varit friare än nu, nu hade de ansvaret att göra vad de ville med sina liv, det var upp till dem nu. Deras föräldrar hade gjort vad de kunnat, nu var det dags att börja testa saker själv. De skulle snart fylla 16, börja gymnasiet och sedan… de var ju snart vuxna ju! De hade hela livet framför sej, de borde ju vara lyckligare än någonsin nu. Men konstigt nog så kändes det inte så.
Amber hade frågat sina föräldrar flera gånger om de var lyckliga, ingen av dem hade kunnat säga att de var riktigt lyckliga. De påstod alltid att det hade funnits en tid när de var lyckliga, men att den var förbi. Hon hade frågat sin storebror om han var lycklig, han var tjugo åtta år och inte heller han hade svarat att han var lycklig.
- nej för fan Amber, men jag lovar, snart… snart ska allt ordna sej och då ska jag visa dej vad lycka är!
Hon kom ihåg en gång när hon och Becky gick i fyran, de hade varit hemma hos Beckys farmor och farfar och då hade plötsligt Becky frågat om de var lyckliga. De hade svarat att nu för tiden var de gamla och trötta, att de inte orkade lika mycket och deras tid snart hade runnit ut. Men när de var unga och pigga, då…! Hon började fråga sej när i livet man egentligen var riktigt lycklig. För vilken generation man än frågade så svarade de alltid att de skulle bli lyckliga, eller att de hade varit lyckliga, men inte var det längre. Sedan började hon försöka sej på att definiera begreppet ”lycklig”, vad var lycka egentligen? Det måste väll ändå vara olika från person till person, vad man tycker att lycka är.
Varför blir inte människor nöjda med sina liv någon gång? funderade hon vidare. De jämför sej alltid med de som har det bättre än dem i deras ögon, aldrig med de som har det sämre. Deras längtan efter någonting annat är alltjämt så stor att de glömde bort de små ögonblicken i sitt ivriga sökande efter den riktigt stora lyckan. Kanske var det just det som var konsten med att leva, att kunna ta vara på de små ögonblicken och göra de till någonting speciellt och vackert för både sej själv och andra människor. Det kanske var så att man glömde bort att göra andra människor lyckliga eftersom man var så ivrig att finna lyckan åt sej själv och sedan kunna dela med sej av den?
Amber lät blicken dröja kvar vid det stora, mörka, kala trädet utanför, sedan drog hon ner persiennen så att rummet blev mörkt och stilla. Hon la huvudet på kudden och skänkte en sista tanke åt livets största mysterium, lyckan. Sedan gled hon in i en djup och drömlös sömn.
Utanför fortsatte pärlbandet av bilar att strömma förbi, regnet smattrade mot fönsterrutan och i alla lägenheterna började människor att dra sej tillbaka för att gå till vila för natten. För att vakna upp nästa dag, jobba, gå till skolan och komma hem igen, laga mat, titta på Tv… Göra alla de alldagliga sysslor som de var så vana vid utan att reflektera över varför de egentligen gjorde det. Kanske var det för att de var så lyckliga.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- Becky… är du lycklig?
- Haa? Vad snackar du om!
- Är du lycklig?
- Det vet väll fan inte jag!
- Inte? Nej det förståss…
- Vad är det med dej egentligen? Du har varit så konstig på sistone.
- Har jag?
- Ja, det har du.
- Möjligt att jag har.
Becky kastade en kritisk blick på henne, sedan svängde hon tvärt om och började småspringa mot John, hennes högt älskade pojkvän.
- John! Joooohn! HALLÅ!
Ja Becky, så stor du har blivit, tänkte Amber, är du lycklig nu? Han log lite, ett snett och knappt synbart leende, är jag lycklig nu…? Sedan började hon också springa åt samma håll,
- Becky, BECKY! Jag är lycklig nu!
Alla i korridoren vände sej om och tittade konstigt på henne, hon kastade huvudet bakåt och slängde befriat med håret, ja, jag är lycklig nu, tänkte hon, jag kommer aldrig att bli lyckligare än jag är nu.
…Amina 2oo6…
|
|
|
|