Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Ängeln Gabriel

Nu stog hon där. Igen. Allt hon såg var det där leendet. Leendet som hade förhäxat henne i flera månader. Människor rörde sig omkring henne, några killar gapade och sprang runt. Men hon stod helt stilla. Hon bara var knappt medveten om samtalet hennes kompisar hade.
- "Men jag fattar inte hur fan du kunde falla för honom? Han är ju helt störd."
- "Nej! Vi ska ses på måndag, han är jättetrevlig."
Hur kunde de stå där, helt opåverkade av killen som stod framför dem? Han var ju så.. Finns det ord som beskriver honom? Finns det något ord som verkligen kan passa honom?
Hon hade aldrig känt såhär förut. Visst hade hon varit intresserad av killar då och då, men aldrig känt lyckan, pirret i magen, känslan av att bara vilja stå och titta på honom en hel dag. Han var som en ängel, en ängel som gud hade sänt ner till jorden, en ängel som gud hade ägnat mer tid åt än alla andra.
Fan! Varför kände hon såhär ? Det finns ju ändå ingen som helst chans för henne att få honom. Det var ju självklart. Hon som var så ful.
Hon kom på sig själv med att känna sig helt förkrossad vid tanken av att någon annan tjej skulle gå i närheten av honom. Hon tittade alltid bort när han gick förbi, låtsades att han inte existerade. Hon hade aldrig visat honom på något sätt hur hon kände. Hon visste att det var bäst så. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna gilla en tjej som henne. Hur kunde han betyda så mycket för henne föressten? Hon hade ju aldrig pratat med honom överhuvudtaget.
Nu hade han satt sig bara fem meter ifrån henne. Hennes första inpuls var att springa därifrån, för hur skulle hon kunna sitta där, och se honom ignorera henne fullständigt? Eller ska man kalla det ignorera? När någon man gillar (är älska ett för starkt ord?) inte kommer fram och kysser en, mitt framför hela skolan.
När han reste sig och gick iväg kände hon hjärta slå ett extra slag. Hon älskade hans sätt att gå, hans sätt att dra handen genom håret när han pratade med kompisen brevid sig. Hon blev väckt ur sina drömmar när killen som gick brevid honom ropade:
"Kolla vad tjejen glor! Är du kär i Gabriel eller?
Hon reagerade inte direkt. Men efter ett tag insåg hon att han hade ropat till henne. Inte ett ord kom ur hennes mun, hennes kinder blev knallröda och hennes kompisar tittade intresserat på henne.
"Jaha, nu vill vi höra! Är det därför du sitter och stirrar på honom som om man vore en chokladbit ? "
Hon sprang därifrån, ville bara försvinna från jordens yta. Hon sprang in på toaletten och började nästan gråta. Han måste ju tro att hon var dum i huvudet. Varför hade hon inte bara slängt ur sig något om att "hon hellre ville bli dränkt i toaletten än ens titta på honom" ? Fast det var ju förstås inte sant. Hon tittade ju på honom varje dag, hela tiden. Hon avgudade honom. Hon skulle göra vad som helst för att få hålla om honom, lukta på honom, känna hans närhet. Men nu skulle det aldrig bli så. Han tyckte att hon var en tönt. Han avskydde henne, det visste hon.
Hon stannade kvar inne på toaletten ända till lektionen hade börjat, för att slippa möta alla sina kompisar.
Hon gick snabbt och tittade ner i golvet. Plötsligt kände hon hur hon krockade med någon och tittade upp. Det var han.
" Oj förlåt! Du skadade dig inte va?"
Hon fick ur sig något om att hon var okej. Hon kom inte på något att säga, hennes huvud verkade inte riktigt hänga med hennes kropp.
"Är det helt säkert att du inte skadade dig?"
Han hjälpte henne bort till närmaste bänk och satte sig brevid henne. Hon kände hans lår nudda hennes, kände lyckan rusa genom kroppen.
Då kom orden ur henne som i en dröm:
"Du är den finaste killen jag någonsin har träffat. Men jag vet att du inte vill ha mig."
Hon reste sig och gick iväg. Men hon han bara några steg innan han hann ikapp henne. Han sa ingenting, bara tittade henne djupt in i ögonen och kysste henne.
Hon svävade hela vägen hem, tänkte på kyssen om och om igen. Hon längtade redan till nästa dag, då hon skulle få se honom i skolan.
När hon kom till skolan nästa dag fick hon ett meddelande om att alla elever skulle gå till aulan så fort som möjligt. Hon tittade hela tiden efter honom, längtade efter att få se hans blonda fina hår som alltid blänkte, precis om han hade legat på stranden en solig dag.
När hon kom in i aulan kände hon en konstig stämmning. På scenen på stod rektorn, som såg mycket allvarlig ut medans han höll på att tända ett ljus. Hon fick en hemsk känsla i magen. Ett tänt ljus måste ju betyda..Rektorn började tala långsamt.
"En fruktansvärd olyka har hänt inatt. Två killar, för unga för att redan tas ifrån oss, har omkommit i en mopedolycka. Gabriel och Johannes skjutsade på Johannes moped och körde rätt in i en bil. Båda två behandlades på sjukhus under natten, men ingen klarade sig.."
Hon kände hur halsen drog ihop sig när han sa Gabriel. Inte kunde det vara hennes Gabriel? Gabriel, som hade kysst henne igår? Hon såg sig runt i aulan och försökte förtvivlat hitta Gabriels vackra ansikte i folkmassan.
"..Vi kommer alla att sörja Markus och Gabriel djupt, särskilt de som stod dem nära.."
Hon, Victoria Forsberg, kände hur allt hon hade ätit till frukost ville komma upp ur halsen på henne. Hon sprang ut ur aulan och fortsatta springa. Detta kunde inte vara sant, inte hennes Gabriel. Detta hände inte henne. Hon sprang utan att känna sina ben nudda marken, utan att känna den kalla vinden i sitt ansikte, det enda hon kände var sorg och ilska. Hon märkte knappt att hon snubblade på en trädrot, utan fortsatta springa. Scenerna från gårdagen spelades upp om och om igen i hennes hjärna, hur han hade tittat henne i ögonen och lett sådär vackert, som bara han kunde göra. Hon började få svårt att andas, men fortsatte springa. Smärtan höll på att kväva henne, den fyllde hennes kropp och gjorde det omöjligt för henne att tänka en vettig tanke. Hon föll ihop på marken och lät tårarna rinna.
Hon hade hittat kärleken, och förlorat den.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
loppan24 - 21 maj 05 - 03:34- Betyg:
Tårarna rinner och man känner med henne mycket bra!!

Skriven av
Naddo
18 maj 05 - 03:38
(Har blivit läst 471 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord